Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 21 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOMTEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAMMILSSON.
AG hade sett honom ibland under
mina ströftåg. En underlig, jordgrå
liten figur, som skalade i väg med
otrolig snabbhet, aldrig på banad
stig, men i diken och plogfåror.
Första kvällen jag såg honom,
vardt jag själf haj. Han liknade så
nära en sagotomte, det lilla krypet
ai knapp alnslängd i grå kläder och med kort,
rödt stubbskägg.
Jag utfrågade bygdefolket, och en kväll
lyckades jag genskjuta honom och få honom i språk.
— "Var hör du hemma?
Han kastade en blick åt sidan, som om han
tänkte fly. Därefter en ny blick åt mitt gevär,
hvilken kom honom att bestämma sig för att stanna.
— I Gröntorpet, vet I väl.
Han hade en pipig liten stämma, som tycktes
komma ur en videflöjt.
Jag visste det, mycket riktigt, men frågade för
att fà beskåda den sällsamma figuren.
— Hvad heter far din?
— Pål Anders, vet I väl.
Jag visste också det.
— Och mor din?
— Halta-Dorta, vet I väl.
— Är far din eller mor din lika liten som du?
— Nej, blef det trumpna svaret. Det gnistrade
argt i den lilla skumma barnblicken.
Jag ångrade min ogrannlaga fråga, som var
onödig liksom de föregående.
— Och hvad har du nu för ärende, sporde jag.
— Jag skall i skickebud till stån, vet I väl.
— Det är långt dit.
— Jag springer fortare än I, pep det ur
plogfåran. Och vänta bara, tills de-gamla ha "hällat
sig". Då tänker jag sälja mig till en cirkus och
få finare kläder än I.
Jag tror, att iag skrattade högt. Det hade jag
iu inte bort göra, men vi människor äro hjärtlösa,
när vi inte ge akt på oss. Vid det jag skrattade,
släppte jag pysslingen ur sikte, och när blicken
åter sökte honom, var han borta, försvunnen som
i en saga. Skrattet hade gjort tomten osynlig.
Flere stenkast ifrån mig tyckte jag mig se
någonting röra sig, som kanske bara’var en katt eller
en hund.
Jag var en ifrig jägare den tiden. Det vill
säga, jag var nog ej värst farlig för villebrådet.
Det kunde hända, att den präktigaste tjädertupp
brakade upp några steg intill mig, medan jag
vankade med sänkt hufvud och oladdadt gevär. Och
det var kanske mera tur än skicklighet, om jag
ibland fick en orrhöna eller harpalt i ränseln.
Jag jagade för ströfvandets skull och ströfvade
tör att förjaga mina bekymmer. Jag hade dåliga
affärer, och ställningen syntes mig ibland till den
grad hopplös, att jag kunnat göra en obotlig dumhet.
Det fanns bevars släktingar, som velat hjälpa
mig. En rik tant, som kunnat klara mina skulder
tio gånger om och ändå ej varit barskrapad. Hon
hade en enda dotter, som skulle ärfva henne.
Dottern var ej längre i första ungdomen och lyste
ej häller genom sin fägring. Hon var snäll, fastän
något sjåpig, och hade, som jag tror ett godt öga
till mig, som var hennes kusin.
Tant ville nog hjälpa mig, men hon ställde
villkor — ett oeftergifligt villkor, och villkoret hette
Rosaura. Jag skulle gifta mig med min kusin.
Gamla tant var för fin att säga rent ut. Men
hennes antydningar voro fullt begripliga för den,
som hvarken var döf eller dum. Jag behöfde all
min fintlighet för att slingra mig, för att ej såra
eller stöta bort min enda möjliga hjälpare. Och
slingra mig måste jag, eftersom villkoret syntes
mig nära nog orimligt.
Jag har alltid varit erotiskt lagd. Mina
förälskelser ha varit legio. Jag har haft starka
instinktiva sympatier och lika starka och plötsliga
antipatier." För min snälla och blonda kusin hyste
jag tyvärr en antipati, som blef desto starkare, ju
större frestelse hon — som beräkning — måste
vara för mig.
I lugnare stunder var jag allvarligt ledsen öfver
min okuvliga motvilja. Frånsett "frestelsen", sä
var Rosaura en snäll och rar människa. Hon ville
ingen fluga för när, hon var ei påträngande; hade
hon själf haft pengar om hand, skulle hon lånat
mig, hvad jig behövde, utan alla villkor. Och jag
är öfvertygad om, att hon själf ingenting anade om
den roll, hennes mamma lät henne spela
gentemot mig.
När jag ej råkat Rosaura på några månader,
nästan glömde iag det intryck, hon brukade göra.
Jag endast mindes hennes många goda sidor,
hennes foglighet, känslighet, "kvinnlighet". Till och
med sjåpigheten blef på afstånd nästan till en dygd,
och jag föresatte mig att vara vänligare, nästa
gång vi råkades.
Det blef åter "nästa gång". Min affärsställning
hade nu nått en brant, där undergången syntes
hota. Jag måste våga hvad som hälst. Det gällde
bokstafligen pengar eller lifvet. Jag skref ett bref
till tant Malin och bjöd henne oeh Rosaura ut till
Henriksberg.
Det steget — ty att bjudningen betydde mera
än en bjudning förstodo nog alla parter — det
steget var ett förtvivlans steer. Och det så
mycket mera, som jag för blott en månad sen på nytt
förälskar mig och nu så allvarligt, att jag trodde
den stora lidelsen ha benådadt mig.
Jag bet samman tänderna och for till stationen.
Jag hälsade tant med ett leende som ej kunnat
vara stelare. Jag bemödade mig — ja, jag
bemödade mig allvarligt att se förälskadt eller
åtminstone vänligt på Rosaura. Men i det ögonblick
våra blickar möttes, förvandlades min uppsyn.
Jag såg min älskades själfulla ansikte vid sidan
om Rosauras. Såg det så tydligt, att jag
omedvetet tittade mig om för att se. om hon fanns i
närheten.
Men här fanns bara stackars Rosaura. Blond
och torr som vanligt — eller blondare och torrare
än vanligt. Vattenögd — och hennes vattenögon
voro de fulaste ögon jag sedt. Jag kunde ej möta
dem utan att iörråda, att jag såg deras fulhet.
Och stackars Rosaura tycktes förstå det. Hennes
hälsningsleende försvann, och hon slog hastigt ner
blicken.
Jag fruktade att jag gjordt henne illa och
förbannade min oförmåga af behärskning. Jag
undvek att se på henne, räckte henne ena armen,
medan jag bjöd gamlan den andra och anslog
en hjärtlig frändeton som skulle skölja bort det
första, kalla intrycket.
Jag gjorde de mest förtvivlade ansträngningar
under detta ohyggliga besök. Jag tror, att jag
lyckades öfvertyga både dottern och tanten om
mina känslors äkthet. I ett ögonblick, då alla
ångestens furier jagade mig — ögonblicket efter
postens ankomst — passade jag på att fria, fick
ja och välsignelse och —
- 122 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
