Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 21 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Ja, i nästa nu störtade jag upp på min
kammare, rvckte till mig geväret, rusade ner för
trapporna, bort öfver markerna och kom springande
in i skogen. Naturligtvis hälsades jag af en
brun-spräcklig fågel, som med buller flaxade bort mellan
granarna. Och naturligtvis fann jag, att jag ännu
ej hunnit ladda.
Men tankarna voro på annat håll. Jag hade ej
skyndat hit för att iaga. Jag vill knappt rannsaka
mitt minne om mitt ärende i skogen den
förmiddagen. Jag minns bara, att jag snart upptäckte,
att jag också glömdt medtaga patroner. Jag
kastade" mig på marken och gömde ansiktet i mossan
tör att slippa se och slippa tänka.
Jag hade legat så en evighet, tyckte jag, då jag
hörde lätta steg närma sig. Jag "låg stilla, i hopp
att ingen skulle upptäcka mig. Men stegen kommo
allt närmare. Till sist rörde någon vid min axel.
— Hvarför ligger du så, Reinhold?
Det var min fästmös stämma. Den ljöd förvånad,
deltagande, blid som alltid, men aldrig hade den
förefallit mig mera motbjudande.
Jag måste för skams skull resa mig och dikta
upp, att jag ströfvat mig trött och insomnat på
mossan.
— Trött? Du har nyss kommit hit ut? Du
rusade i väg för en liten stund se’n, och jag hade
all möda att hinna upp dig.
— Hvarför skulle du nödvändigt hinna upp mig,
sporde jag barskare, än jag menadt. Men jag
bände mig som ett infångadt rofdjur.
— Du — du — du —, sade hon i en ton, som
om jag glömdt någonting. Men hon fullbordade
ej meningen. Frågade bara:
— Hvarför är du så ovänlig? Du sade iu, att
du - du — du —
Jag gaf henne en snabb sidoblick, som ej gjorde
mig kärvänligare. Jag kunde nu en gång ei stå ut
med hennes ansikte.
Emellertid behärskade jag mig så pass, att jag
räckte henne armen och styrde stegen mot
skogsbrynet.
— Nei, åt andra hållet, bad hon och hängde sig
med oväntad kraft på min arm, — härinne är så
skönt.
— För den, som inte känner hvarje stig så väl
som jag, svarade jag kallt.
— Blir du så snart led på gamla — gamla ställen,
sporde hon mildt. — För mig blir ett ställe desto
kärare, ju oftare jag återser det.
— Ja, det är du, det, sade jag. — Vi äro så
fruktansvärdt olika, vi båda.
— Desto bättre komplettera vi hvarandra, sade
hon och smög sig närmare, hvilket jag fann
odrägligt. Min stämning stegrade sig till ett sant raseri,
och till sist kastade jag alla hänsyn.
— Ja, du kompletterar mig visst och sant, sade
iag, — du är stormrik, och jag är utfattig.
— Utfatt g, upprepade hon, som om hon ej
begrep det ovanliga ordet. — Jag trodde nog, tillade
hon med ett barns leende, — att du tänkte en
liten smula på mina pengar också, när du friade.
— Tänkte! Inte tänkte jag. Jag var förtviflad, det
var alltsammans. I morgon förfaller mitt stora lån.
— Ditt stora lån, sade hon och tycktes alltjämt
oförstående. — Men det blir ju bra. Hädanefter
skall du slippa att låna af andrå än tant. Och när
hon en gång — så sent som möjligt — flyttar till
himlen, sä ärfva vi — ärfver du ju alltsammans.
— Tia, utbrast jag torrt och hade så när slungat
hennes arm ifrån mig. Men Rosaura höll
ordent-igt fast.
— Ack, vi ska bli så lyckliga sade hon och
omfamnade min arm. Och så började hon jollra en
massa nonsens, som tråkade ut mig, men i alla
fall liksom lugnade. Jag lät henne prata och
vankade likgiltig vid sidan.
Jag hörde i början hvartannat ord, sedan ej ens
så mycket. Mina tankar voro på annat håll. Jag
gick och drömde. Lyddes till en annan röst än
Rosauras, såg andra, lyckligare bilder än de, som
väntade i min antagliga framtid.
En gång tryckte jag Rosauras hand och fick
henne därvid att ge till ett litet skri af glädje.
Tryckningen var förstås ej ämnad åt henne. Jag
tryckte i tankarna min älskades hand. Och min
älskade hette inte Rosaura.
Misstaget förbittrade mig och gjorde mig grym.
Jag började tala illa om tant Malin, härmade
hennes röst och anmärkte, att den liknade Rosauras.
Sedan — vi voro nu i tjocka skogen — började
iag söka skrämma henne. Jag siktade på hvarje
"ekorre eller kråka, jag hotade skjuta på kottar och
stubbar blott för att se henne blekna och hålla
händerna för öronen. Jag uppsökte de
eländigaste stigarna och hade henne att krypa under
granar och uppför granitknallar.
Jag varnade för ormar, som det skulle finnas
särskildt godt om i denna trakt af skogen —
hvilket jag aldrig erfarit. Jag hörde henne voja sig i
sin sjåpighet och njöt af hennes ångest; jag vet.
att jag var ett odjur, men så satt jag också själt
på spettet.
Rosaura bad, att vi skulle vända om, men nu
passade detta ej i min smak. Jag hade god tid
och villade till sist bort mig på allvar. Det var
eftermiddag, innan vi hittade rätt igen och
kvällning, när vi närmade oss skogsbrynet.
Men jag släppte ej ännu mitt offer. Jag hade
funnit henne sjåpigare och lättrognare, än jag anat.
och spann nu samman de vanvettigaste historier.
Jag hade en tomte, sade jag, en riktig en af de
underjordiska. Han sprang i plogfårorna i ärenden
för mig. Han kunde bringa folk om lifvet eller
från förståndet. Han var liten som så och
gråklädd och hade långt, rödt skägg.
— En riktig tomte, åhnej, sporde hon med etr
forskande leende, — inte finns det sådant inte?
Tant säger, att sådant bara är ammsagor.
— Tant är en gammal amma själf, förklarade
jag hånfullt.
— Hvarför är du så ond på tant? Är det för
pengarna? Men jag skall genast berätta för tant
om ditt lån — genast — bara vi komma hem!
— Bara vi komma hem! Är du ängslig, ditt
siåp!
— Nej, men — men — du förstår —!
— Tomten, jaså? Pah! Honom får du nog
tillfälle att vänja dig vid. Han bor uppe i min gård.
Jag behöfver honom jämt i min närhet. När jag
vill, kallar jag honom "upp ur golfvet.
— Ur golfvet — hu då! Väl inte i
sängkammaren?
— Jo, just i sängkammaren. Han bor
egentligen under sängkammaren. I ett råtthål under
sängkammaren. Han kan göra sig så liten som en
råtta, och ibland tar han skepnad af en liten råtta.
— En råtta! Usch — och jag, som är så rädd
för råttor!
— Det får du lägga bort, om du skall trifvas i
gården.
Hon tittade på mig från sidan. Jag såg, att hon
hade skalken i ögat, och att hon hoppades möta
en likadan i mitt.
(Forts. sid. 126.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
