Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 28 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELLANAKT.
SKISS FOR HVAR 8 DAG AF BEATRICE ZADE.
an gaf "Tosca". Valborg hade väl
sett den operan för några år sedan
i Budapest, men just icke behållit
kvar i minnet mycket utaf den.
Hon visste blott, att musiken var
tämligen homofon och handlingen
högst teatralisk med ett öfverflöd
på mo d, själfmord, tortyr och ’idelser, och
slut-ressuméen i hennes medvetande hade varit, att
Puccini väl kunnat åstadkomma något bättre, ja
t. ex. i "Bohéme" och "Butterfly" också visat sig
på en he’t annan konstnärlig höjd.
Men Valborg hade ingen annan kväll ledig för
operan. Det var egentligen en tillfällighet — ett
återbud i sista stund från en diné, som skulle haft
henne till hedersgäst, men måst inhiberas, emedan
värdinnan hastigt kallats till sin fars sjuksäng —
hon hade att tacka för att alls ha kommit dit
under detta Stockholmsbesök. Och för Valborg, som
icke varit i Sverige på många år, var det ej endast
oändligt intressant att få ett intryck af landets
främsta scen, utan på ett egendomligt sätt
tjusande att åter an gång vara åhörare och åskådare just
i detta Taliatempel, där hon förr tillbragt så mången
skön afton, erfarit så mången ungdomlig glädje
och hämtat så mången stämningsfull aning om
lifvets rikedom.
När återbudet från bjudningen kom, hade hon
pr telefon hos flera bekanta försökt få sällskap
lör kvällen, men misslyckats öfverallt. Nu var
hon glad däröfver. Efter de sista veckornas nästan
oafbrutna sällskapslif var det en njutning att vara
ensam några timmar, i lugn och ro få samla
intrycken, arbeta ut dem en smula i sitt inre och
jämföra dem med redan upptagna utan att
samtidigt ha plikter som vän eller gäst att fullgöra.
Litet sent hade hon trädt in i salongen, fått reda
på sin plats i parkettens främre del och låtit sina
blickar flyktigt glida öfver den icke särdeles
fulltaliga sep’temberpubliken. I det ögonblicket hade
det genom hela hennes varelse gått en våg af
underlig stämning, som sedan icke lämnade henne.
Hon kände sig lätt, glad och sorglös, så
ungdomligt förväntansfull, så fri från alla hänsyn,
förpliktelser och band. Luften här slog emothenne som
ångor från Lethes källor. Med en liten rysning
och en suck af lättnad gaf hon sitt minne till pris
åt den stämningen: glömde hvad som varit, glömde
sitt nya fosterland, som just nu kämpade, led och
blödde för sitt vara eller icke-vara, glömde sitt
ljufva hem, där allt var till endast som ram åt
hennes egen personlighet, glömde sin präktige
make, hvilken dock i verkligheten för alltid och
evigt ägde hennes kärlek. Hon var ej mera
trettioåtta år — hon var aderton! Hon var ej mera gift,
utan fri, själfständig, oberoende, ensam; icke mera
bosatt där ute i det stora krigets land — hon lefde
åter i Sverige, i det sköna, fredliga, aristokratiska
"fäderneslandet, där människorna äro ståtliga, vackra
och stolta, sederna förfinade och gästfriheten
furstlig!-
Musiken började; ridån gick upp. Valborg hörde
väl, att orkestern var långt ifrån förstklassig, att
den icke ens kunde jämföras med kapellen vid
hennes nya hemlands medelstora scener. Detta
faktum störde dock ej hennes stämning, kom henne
blott att uppmärksammare ägna sig åt sången och
spelet. Det var med tillfredsställelse hon
konstaterade, att åtminstone hufvudrollerna befunno sig
i utmärkta händer. Damen, som återgaf Toscas
Toll, var vacker och spelade väl. Rösten var en
smula spröd, men sällsynt välklingande och bra
skolad. Mario och Scarpia framställdes bägge pä
mästerligt sätt at rutinerade sångare med stora,
starka stämmor.
Första akten gick förbi. Det brokiga virrvarr at
mänskliga känslor som där ytligt upprullas förmådde
lika litet nu som förra gången väcka genklang i
Valborgs själ, och de många små händelser, hvilka
hopats till en dramatisk inledning, kunde ej fängsla
hennes intresse. När hon efter aktens slut reste
sig upp, hade hon glömt stycket och scenen; men
hennes pulsar slogo af fröjd, hennes sinnen darrade
af den njutning musiken och den underbara sången
beredt henne, och känslan af ljuf ensamhet brusade
än mäktigare genom hennes själ. Det förflutna
och tillkommande tycktes ha sjunkit ned bakom
skyhöga berg och hön själf befinna sig på en
nuets äng, skön som paradiset, där hon vandrade
omkring i öfvermodig och godtycklig frihet, okänd
af alla.
I foyern gick hon en stund bland den öfriga
publikèn fram och tillbaka. Så mycket det var
möjligt utan att besvära, iakttog hon de andra och
gladde sig åt de höga, smärta gestalterna, åt
damernas friska hy och smakfulla klädsel, åt männens
behärskade, hänsynsfulla väsen. Sedan slog hon
sig ned i en af de ljusklädda sofforna och ågnade
uppmärksamheten mera åt rummets arkitektoniska
skönheter. I spegeln midt emot såg hon därvid
plötsligt sig själf, i sin mörka sidenklädning skarpt
och fördelaktigt aftecknad mot den guldskimrande
bakgrunden.
Valborg rodnade lätt af öfverraskning och
tillfredsställelse. Äfven i denna omgifning, där allt i
så hög grad tilltalade hennes estetiska känsla,
måste hon medge, att hon själf var en af de
utsöktaste uppenbarelserna. Den vackra figuren, det
sköna håret, de mörka ögonen med sitt brännande
djup, den eleganta toaletten, de få, men kostbara
smyckena, allt detta lät henne här lika litet som
annorstädes försvinna bland mängden. Tydlig
beundran stod också att läsa i mången blick, sotn
snuddade vid henne, beundran och en smula kylig
nvfikenhet, en tyst fråga hvarför en dam som hon
befunne sig utan sällskap här. I vanliga fall skulle
hon kanske ha känt dessa blickar som något
obehagligt; i afton passade de till hennes inre,
beredde henne fröjd just i medvetandet af att vara
okänd, oansvarig, fri...
Återigen gick en elegant herre med vackert,
uttrvcksfullt ansikte och svart, kortklippt skägg
förbi Valborg. Hon hade redan en god stund sett
hvilken tydlig uppmärksamhet han ägnade henne,
Hans ögonkast tycktes henne emellertid nu nästan
alltför heta. Hon reste sig upp och gick långsamt
nedför den breda trappan. Det ringde. Valborg
var en af de första, som återvände till salongen.
Hon såg den svartskäggige herrn komma in från
motsatt sida i parketten och inta sin plats i
samma bänkrad som hon själf. Ett äkta par, några
unga flickor och flera stycken tomma stolar skilde
dem åt.
Andra akten började. Var det en följd af
Valborgs ovanliga själsstämning, att styckets handling
nu på en gång förmådde gripa djupt in i hennes
känslolif. Eller var det medvetandet om att den
främmande herrns blickar i halimörkret oftare sökte
henne än personerna på scenen, som kom henne
att deltaga intensivare med och för dessa? Den
fångne Mario’s själsstyrka och ståndaktighet att
trots allt icke förråda sin vän, hans förfärliga kval
- 138 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
