Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 28 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
på sträckbänken, hvilka orkestermusiken målar i
storslagen, gripande bredd, Tosca’s ångest och
kamp om den älskades lif, hennes djärfva handling
■att genom mordet på Scarpia rädda sin kvinnoära
•och den rörande andakt, varmed hon som
rättrogen katolik bereder dödslägret åt sitt offer —
alltsammans verkade på Valborg som en ursprunglig,
naiv, omedelbar naturens värld, där individens rätt
häfdades med den egna kraften, där kulturens,
statens, familjens järnhänder släppt sitt tag.
När ridån föll, skyndade Valborg genast ut ur
salongen, instinktivt flyende för de mörka ögonens
eld. Då hon gått uppför trappan och in i foyern,
såg hon emellertid den svartskäggige herrn stå
•lutad mot den andra dörren, oafbrutet betraktande
henne. Valborg vände tvärt, trots sin världsvana
■och glada stämr.ing dock en smula förvirrad genom
denna otvetydiga beundran. Hon kände en
ovanlig hetta i hufvudet, och foyern föreföll på en gång
så trång och liten, ehuru endast iå personer för
ögonblicket befunno sig där. Då såg hon dörren
till terassen stå öppen och gick ut i den härliga,
milda, stjärnklara septemberkvällen. Den friska
luften gjorde godt. Hon lutade si^ mot räcket och
greps mäktigt at den underbara utsikten. Gustaf
Adolfs torg, Norrbro, strömmen, riksdagshuset,
slottet — åh, detta sköna Stockholm, denna
enastående stad, med sitt fagra läge, sin fina, lugna
stil mera tjusande än de flesta bland kontinentens
världsstäder!...
Tätt bakom sig hörde hon lätta steg och straxt
därefter en mjuk stämma yttra: "Einschönes
Schau-•spiel! Nicht wahr, gnädige Frau?"
Valborg blef ej det minsta förskräckt eller
förlägen, vände sig ej ens om, vred blott nästan
o-märkligt på hufvudet och svarade ett par ord på
samma språk. Hans person tilltalade henne: hans
’fria, säkra och likväl ridderliga sätt passade så väl
till allt annat i afton, och det låg något
förtroende-väckande i hans uppträdande, som alldeles tog
ifrån henne lusten att ställa sig afvisande.
De fortsatte samtalet. Om utsikten, om
Stockholm i allmänhet, om operan. Han var ryss och
lörstod ej svenska.
"Egentligen äro vi fiender," sade han, när hon
nämndt hvilket land hon genom sitt giftermål
tillhörde. Hon bad honom småleende lämna all
politik å sido. Sedan frågade hon hur han kommit
ipå den idén att tala tyska med henne.
"Jag antog från början, att Ni ej är svenska, och
ämnade efter hvarandra försöka de tre stora
kulturspråken,," svarade han med fint smickrande
■uppriktighet.
Valborg hade småningom vändt ryggen mot
staden och blickade nu öppet in i ryssens fina,
distingerade drag.
Han berättade: "Med min familj har jag gjordt
>en resa genom Norge. De mina besöka
nu~släk-tingar i Köpenhamn. Under tiden gör jag en liten
afstickare till Sverige och har redan varit tre dagar
i Stockholm. Men jag är alltför ensam för att
riktigt njuta af denna härliga färd. Landets språk är
mig ju obekant, jag känner fngen människa här,
den sista veckan har jag blott talat det allra
nödvändigaste, och detta med kypare och chaufförer.
Nådig fru," — vid dessa ord böjde han sig en
nyans djupàre ned mot Valborg — "jag tackar Er
hjärtligt för vänligheten att ge mig dessa minuter!"
Vid ljudet af ringningen gingo de ned
tillsammans. Just som de återtagit sina platser, gick
ridån upp. Sista akten, styckets ojämförligt
vackraste, gick öfver scenen.
- 139 —
8 DAG
1 morgongryningens gråa ljus synes
Engelsbor-gens plattform. Boskapens bjällror klinga, en
herde sjunger en svårmodig kärleksvisa, och från
Roms många kyrkor höras klockorna ringa,
medan orkestern spelar det märkvärdiga temat i
kvint-följd. Mario föres fram af soldater; om en stund
skall hans afrättning äga rum. Han får tillåtelse
att skrifva ett afskedsbref till sin älskade, till Tosca,
men afbrytes genom hennes ankomst. Hon
meddelar honom Scarpia’s död och framvisar ett papper,
som denne skriivit, strax innan han träffades af
hennes dolk, och som förvandlar Mario’s dödsdom
till en skenbar afrättning. Mario skall endast låtsa
sig falla ned död, när de lösa skotten brinna ai.
Sedan skall hon ge honom ett tecken och de
tillsammans gå ett nytt, lyckligt lif li11 mötes.
Timmen slår. Mario faller. Den arma Tosca kallar
honom förgäfves vid namn och kan ej fatta, att
Scarpia bedragit henne, Men Mario är verkligen
död, och när gendarmerna nalkas för att gripa
Tosca, störtar hon med ett enda språng i hafvets
djup....
Vid aktens slut reste sig Valborg gripen. Hon
såg sig ej om efter ryssen; men vid utgången
fann hon honom väntande. I lifligt samspråk om
stycket och musiken trädde de ut på torget.
Valborg såg på sitt urarmband.
— Det är tidigt — ännu ej half elfva, skyndade
sig hennes följeslagare att inflicka, Nådig fru, lägg
ännu en god gärning till summan af alla edra
föregående och skänk mig ännu ett par timmar! Kom
med mig till en liten supé någonstädes i närheten!
I Valborgs innersta hördes en varnande stämma,
och hemlig ångest ville lägga sordin på aftonens
stämning. Hon dröjde ett ögonblick med svaret.
Under de sekunderna irrade hennes tankar hit och
dit; men hennes vilja gick i jakande riktning.
Hvarför skulle iag ej begagna detta tillfälle till ett
fängslande samtal? flög det igenom henne. Jag
gör ju ingenting orätt. Det är för tidigt att gå till
sängs, och ingen väntar mig på hotellet. Jag är
alldeles ensam... min man skall aldrig få veta detta,
fortsatte hon sin tankegång; jag skall skona
honom till och med från misstanken! Hennes
afgörande blef ett samtycke; men när hon gaf det,
tänkte hon en gång till: jag gör ju i alla fall intet
orätt!
De valde Rosenbad, och det blef en liten glad
supé med kalla rätter, frukt och champagne.
Samtalet flöt lustigt och lätt, höll sig mest på ytan,
men dök äfven någon gång tämligen djupt ned i
allvarliga lifsfrågor. Nästan allt personligt
utelämnades å ömse sidor, och med fulländad
sällskapstalang förstod Valborg åter och åter att negligera,
använda eller tillbakavisa sin kavaljers små försök
att ge samvaron en något intimare anstrykning.
Han behärskade också utmärkt väl både sin
nyfikenhet och sina sinnens vilja. Till slut blef hon rörd
af så mycken hänsynsfulihet, kanske också på äkta
kvinnosätt ändå mera af hans öppet visade
beundran, och när han vid kaffet helt bevekande bad
om hennes adress, tog hon med en snabb impuls
sitt visitkort ur väskan, lade ifrån sig cigarretten
och skref med ryssens guldpenna hotellets namn
under sitt eget. Själf ville hon icke ha hans adress,
bad endast att få veta hvad han hette. Till svar
ritade han med stora, runda, barnsligt oöfvade
bokstäfver på baksidan af hennes kort namnet
Alexander von Zglienitov. Hon skrattade, väl lika
mycket åt det underliga namnet som åt ägarens
oskicklighet i latinsk skrift, men i alla fall mest för att
ge aflopp åt sitt goda lynne.
Forts, å sid. 143,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
