Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 19 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 179.
— Ja, ja, gamla hennes nåd gjorde en otålig
rörelse, med sin knubbiga hand. " Det där
kommer inte Marianne vid. Hon har nu hört, hvad
hon behöfver höra. Det vill säga, tillade hon
bestämdt, hans post scriptum bör också läsas upp.
Det bör kunna bli oss alla till vägledning vid
afgörandet.
Fru Ulla, som tyst för väl tjugonde gången läste
slutorden i sonens bref, dröjde ett ögonblick. När
hon hann till bokstäfverna P. S., läste hon klart
och tydligt:
— "Jag ser stundeligen för min inre syn de
många tapperhetsmedalierna på mina förfäders
bröst.
Gamla hennes nåds korta öfverläpp drogs till ett
nästan obeskrifligt leende. Det lag sarkasm och
stolthet, segervisshet och medömkan i det, men
det fick icke tillåtelse att dröja kvar mer än en
flyktig minut. Det hade för tillfället ingen mission
att fylla.
— Nå, Ulla, frågade hon, afråder eller tillråder
du? Hennes röst var lugn, hennes ansikte i
fullkomlig hvila. En utomstående skulle kunnat tro,
att hela saken var henne fullkomligt likgiltig, men
fru Ulla, som kände sin svärmor, visste, att när
hon anlade den masken, var det blott för att få
kraft och tid att samla ihop afgörandets alla
trådar i sin hand.
Nu var det i vanliga fall så, att fru Ulla
behöfde lång tid för att fatta ett beslut. Hon såg
en sak från många sidor, fann skäl för och emot
och kände sig aldrig i motsats till svärmodern
som den lyckliga . ägarinnan till de rätta
lösningarna på lifvets många gåtor. Men i dag fanns
ingen tvekan hos henne, i dag lyssnade hon endast
till sitt hjärras röst.
— Jag kommer att afråda, sade hon med
bestämdhet.
— Och hvarför?
— Därför att han är mitt allt på jorden,
svarade hon med oväntad uppriktighet. Han är nutid
och framtid, han är själfva lifvet för mig.
— Och du, Marianne, hvad säger du? Det var
icke så mycket en fråga, hon riktade till Marianne
Abler, som fast mer en uppmaning att ställa sig
i opposition mot det svar, som nyss afgifvits.
Fru Ulla sjönk ihop på nytt. Oafvändt satt hon
där och stirrade på sonens bref. Hon visste, att
det var därifrån, hon skulle få mod att möta
stormen. Men Marianne gick med små korta, hastiga
steg’ fram till fru Beata, böjde sig djupt ner efter
hennes hand och kysste den: — Tant Beata,
började hon med af gråt skälfvande stämma, Henning
skulle komma hem i denna månaden och i nästa
skulle vårt bröll ..
Fru Beata skakade henne omildt ifrån sig, reste
sig upp och gick ett par slag på den rutiga
gångmattan. Fläckarna på kinderna blefvo brännande
röda. Hon var starkt upprörd, och det var tydligt,
att promenaden på mattan var ämnad att lugna
henne och gifva henne tid att samla tankarna till
ett längre anförande. Midt på golfvet stannade hon.
— Hvad är det. ni fruktar? Döden? Ett fientligt
skott kan göra slut på hans lif, men det låter äran
vara i fred. För resten bruka Orrfeltarna tåta kulor
och krut. De ha allesammans, så vidt jag vet,
kommit tämligen helskinnade hem från bataljerna.
— Hans post scriptum ger mig anledning tro, att
gamla farmor kan tänka högt om honom. Den
"rättvisa saken" kan godt sluta förbund med äran.
Trodde han, att han i den där direkta hälsningen
gaf mig ett beskt piller att svälja, så misstog han
sig. Hela brefvet visar, att han är sina förfäders
son, och det gläder mitt gamla hjärta. En härlig
gosse är han. vacker som sin farfar, modig som
sin farfars far och god som båda tillsammans —
Ni skulle ha sett min svärfar, den gamle öfversten!
Ni skulle ha hört honom berätta om Karl-Johans
fälttåg mot Napoleon, om artilleristriden vid
Leipzig, om hur han lät sina kanoner spela och ställa
till förödelse bland fransoserna!" Hon drog efter
andan och gick med taktfasta steg och högburet
hufvud bort till soffan. Det var, som om hon
tänkt, att hon själf var den tappre öfversten. Efter
ett ögonblicks paus fortsatte hon:
— Min fru svärmor var ett vekt och nervsjuk t
fruntimmer, som inte mådde väl af att höra talas
om blod, och eftersom hon tillika var ett
klokt-fruntimmer, lindade hon med sina sjuka nerver
den barske öfversten om sina fingrar och förmådde
honom förhindra sonen att beträda den militära
banan. Han skulle bli hofman, iklädas
silkesstrumpor och springa i hoitrapporna. Kammarherre blef
han till sist, men innan dess hade han som
frivillig hjälpt de stackars grekerna och skaffat sig
både den ära och de blessyrer, som anstå en
Orrfelt. Min son, Carl-Fredrik, hon dröjde ett
ögonblick med fortsättningen och tillät ett litet
medlidsamt löje förråda, att det, hon nu hade att
berätta, icke var ägnadt att gifva näring åt hennes
stolthet, hade ärft sin farmors sinnelag och gick
som hon ur tiden utan namnkunnighet. Han
odlade sin potatis och skördade sin hafre och
uppfostrade sina torpare till skickliga jordbrukare och
skarpskyttar. Själf var han som ett väl laddadt
gevär, som aldrig blef affyradt. På sotsäng dog
han likväl ej — märkvärdigt nog. En förlupen
kula gjorde på en jakt slüt på hans lif. Du har
kanske hört talas om det någon gång, lilla
Marianne? Det är nu snart två hela år sedan dess
och det skedde strax innan du och din far flyttade
till denna orten, om jag ej missminner mig. Ja.
ia, tillade hon förmildrande, han var en god
husbonde och desslikes make och son. Hon tystnade
ett ögonblick. Hon menade, att hon nu, i al!
synnerhet genom sitt utfall mot sonen, noggrannt
angifvit sin ställning till den föreliggande frågan,
och hon väntade, att man nu som alltid skulle visa
respekt för hennes ord.-
Fru Ulla trummade sakta med vänstra handens
fingrar mot fönsterbordet. Hon hade hört dessa
samma historier hundratals gånger, och de gjorde
icke längre något intryck på henne.
Men lilla Marianne" spärrade upp ögonen och
undrade, hur hon i längden skulle kunna bestå
inför tant Beatas kritiska blickar.
— Och nu mina barn, fortsatte gamla hennes
nad, ha vi ingenting annat att göra än att skrifva
till Henning och ge honom svar hvar och en efter
sitt hjärtas fatabur. Lilla Marianne kan gå i
förväg in i mitt rum och slå ner chifronierklaffen och
ställa länstolen i ordning åt mig.
Då fru Beata blifvit ensam med fru Ulla, gick
hon ett par steg emot henne, tog hennes händer
i sina och såg henne djupt in i ögonen: — En
kvinnas största ära, Ulla, består i konsten att
förgäta sig själf.
Fru Ulla böjde sitt hufvud djupt under de
kräf-vande ordens tyngd, när hon lyfte upp det för att
våga en strid på lif och död om det, som hon icke
tyckte sig ha kraft att frivilligt lämna ifrån sig.
hade den gamla hennes nåd lämnat rummet.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
