Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 19 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Framför den lilla sekretären i kabinettet satt iru
Lila och skref:
— — — — — — - Antingen du reser eller
stannar hemma, följer min välsignelse dig. I mina
böner är du alltid innesluten — — — —–-
Pennan föll ur hennes hand, och hon lutade
hufvudet mot den gröna portföljen.
— En kvinnas största ära, mumlade hon, består
;i konsten att förgäta sig själf — — — — —
Julisolen lyste på rabatterna i Vansta trädgård,
på rosenbusKar och jasminer.
Fru Ulla vandrade upp och ned på de raka,
krattade gångarna. . Det var postdag i dag, och hennes
hjärta slog hastigt vid tanken på, att hon kanske
nu skulle få höra något från Henning. Hon hade
gått så väl en half timme utan afbrott och utan
.att, som hon annars brukade, säga ett enda ord
till gamle Al, som stod midt i luktärtsängen
och ordnade de ostyriga luktärtstänglarna. Hvar
gång hon gick förbi, nickade hon vänligt men
förströdt åt honom, och gamle Al blef för hvar
gång mer och mer betänksam. Hade något
ledsamt händt? Hade löjtnant Henning — — — —
Men på verandatrappan stod gamla hennes nåd
■och skuggade med handen för ögonen. Hon stod
på utkik, och julisolen bländade hennes gamla ögon.
Post-August kunde vara framme vid Vansta
hvilken minut som helst och såge han bara henne på
verandan, så skulle han säkerligen raska på stegen
en smula, det visste hon nog. Då hon fick syn
på honom långt borta i alléen, ropade hon på sitt
korta, befallande sätt: — Ulla! Nu kommer han!
Några minuter därefter låg postväskan på
salsbordet och fru Ulla öppnade den med darrande hand.
Väl gömdt inne i Posttidningen fann hon- ett
bref med obekant handstil och utländsk
poststämpel. Hon vägde brefvet ett ögonblick i sin hand
och såg rådvill på fru Beata. I nästa hade hon
slitit upp kuvertet.
Gamla hennes nåd satte sig på närmaste stol, och
hennes blickar hängde fast vid sonhustruns läppar.
Fru Ulla läste: "Als den 30 iuni 1864.
Välborna och Högtärade Fru Orrfelt! Det är en
smärtsam plikt jag nu går att uppfylla. Eder son,
löjtnant Henning Orrfelt, stupade i går under tappert
motstånd mot en öfverlägsen fiende. Ärofull var
hans bedrift, äradt skall hans minne lefva. — Vid
■min hemkomst till Sverige skall jag hafva äran
besöka Eder på Vansta och i detalj "meddela Eder,
hvad jag känner om förloppet. I dag är jag tyvärr
•därtill förhindrad af en lätt blessyr i min högra
arm. Min otydliga handstil har sin förklaring häri.
Den kula, som vållade Hennings död, har gått
rakt igenom hans hjärta. —
Själf försänkt i sorg öfver min väns och
vapenbroders bortgång, ber jag Eder, högtärade Fru
Orrfelt, mottaga en deltagande hälsning ffån Eder
vördsamt tillgifne Knut Hjerpe."
Automatiskt men med den själfbehärskning, som
var henne egen, hade fru Ulla på stående fot läst
upp hela brefvet utan minsta afbrott. Nu släppte
hon det och lät det falla ner på golfvet. Hon
stirrade ut i tomma luften, och det kom ett
förvirradt uttryck i hennes blick. Långsamt sträckte
hon ut högra armen och rörde den från höger till
vänster. Det var, som om hon låtit den
smeksamt följa en utsträckt kropps buktande linjer.
Som hon stod där, tyckte hon, att det blef
lufttomt omkring henne. På alla sidor gapade mörka
afgrunder. Det första steg hon tog, skulle föra
henne ner i det mörka djupet. Där skulle hon gå
omkring ensam utan mening och mål, till dess att
döden befriade henne.
— Och jorden var öde och tom, mumlade hon,
och mörker var på djupet —–Hon drog
häftigt efter andan. Hvad var det, som försiggick med
henne? Var det hennes själ eller hennes hjärta
eller rent af hennes hjärna, som började glida bort
från henne? — — — Hon lade handen tungt
öfver hjässan och flyttade, glömsk af den förmenta
afgrunden, högra foten ett steg framåt. Då kom
hon att röra vid brefvet, som låg på golfvet. Denna
lätta beröring med ett konkret föremål var
tillräcklig att föra henne åter till verkligheten. Med
ens stod den förfärliga sanningen klar för henne.
— Min gosse! Min gosse! klagade hon. Det
låg ett oändligt djup af lidande i hennes röst.
Instinktivt såg hon sig om efter svärmodern i
hopp att hos henne finna hjälp i sin nöd.
Men gamla farmor satt hjälplös och hopsjunken
på sin stol. Hon hade, allt etter som brefvet
lästes upp, djupare och djupare böjt sin annars sä
raka rygg, och i denna stund fanns icke ett spår
af den viljestarka fru Beata.
Fru Ulla såg det och glömde på ögonblicket sig
själf. Hon kastade sig ned framför henne och tog
hennes händer i sina.
— Lilla farmor, lilla farmor, hviskade hon, och
hennes röst hade en smeksam ljufhet, som om
hon hade söft ett barn till ro.
— Inte trodde jag, klagade fru Beata, att leken
skulle bli så kort — — — han var den siste ai
sin ätt–— Ulla, Ulla, inte trodde jag — —.
Men fru Ulla fortfor med sitt: — farmor lilla,
lilla farmor. Det var alltjämt samma smekande
ljufhet i rösten, blott med en starkare och
starkare underton af smärtfylld klagan.
— Och hur skall det bli för dig, Ulla? Hur skall
det bli för dig?
Fru Ulla släppte hennes händer och svarade med
ett gåtfullt leende: — För mig, lilla farmor, skall
det bli lätt att dö, och det är ingen liten vinst at
lifvet, det.
Fru Beata rätade på sig och såg henne in i
ögonen. — En kvinnas största ära består i
konsten att förgäta sig själf. Ulla, inte trodde jag, att
du––.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
