Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 26 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTOM GODT OCH ONDT.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
oktober 1914 lämnade en ung
svensk läkare, doktor X, sin
praktik i en af Sveriges sydstäder för
att träda i tysk tjänst. Hans beslut
väckte icke någon förvåning hos
dem, som kände hans åsikter och
hans förhållanden. Doktor X mor är
tyska, han har tillbragt en god del
af sin studietid’i Tyskland, och slutligen är han
sedan ett par år tillbaka förlofvad med en
Münch-nerilicka. När Ragnarök bröt ut, och när Sverige
tycktes förunnade en åtminstone ganska rundlig frist,
föll det sig naturligt för den gode doktorn att
skynda till sina fränder söder om Östersjön. Af
någon anledning tjänstgjorde han en månad eller
så som menig man men förflyttades snart till
sa-nitetskåren och tjänstgjorde flera månader som
ambulansläkare på’västfronten. Slutligen blef han
läkare på ett sjukhus för lättare sårade och
konvalescenter i en liten belgisk stad.
Doktor X deltagande i kriget var gifvetvis i
vidaste mån frivilligt. De bref han någon enstaka
gång fick tillfälle att sända släkt och vänner här
hemma präglades at godt humör och en kollosal
entusiasm för Tysklands rätt och Tysklands styrka.
För att yttermera tillknyta banden mellan den
svenske läkaren och das grosse Vaterland, använde
han ett par permissionsveckor till att hålla bröllop
i München. Efter den kuppen var man nästan
böjd att betrakta doktorn som förlorad för sitt
verkliga fädernesland.
Desto större förvåning väckte det, när doktorn
en dag i våras plötsligt dök upp i den sydsvenska
staden, hyrde våning för sig och sin hustru och
återtog sin praktik som om han alls icke hade
nägon tanke på att återgå till fältlifvet. Frågorna
blefvo många, utläggningarna ännu fler. Frågorna
besvarades tämligen undvikande. Han var trött,
måste tänka på sin framtid etc. Utläggningarna,
de välvilliga nämligen, antydde att doktorn fått sitt
nervsystem alldeles uppslitet, och att hans en
smula veka natur icke passade för kriget. Han
såg emellertid icke särdeles medtagen ut och
tycktes af yttre tecken att döma lefva i bästa
samförstånd med sitt samvete. Mindre välvilligt folk
lät därför påskina att den gode doktorn helt
enkelt tappat couraget. Någon närgången kula hade
verkat mera öfvertygande än goda vänners råd
och förmått honom att bus bas resa hem. För
doktorns vänner var det där inte vidare trefligt
att höra, hälst doktorn i tidigare bref låtit förstå
att han under den första månaden stått rätt tapper
i ledet och till och med berömmande omtalats i
en rapport. Pratet måste på något sätt nedtystas
och en vacker dag eller rättare sagdt kväll togs
doktorn mellan skål och vägg, prässades hårdt och
aflade slutligen bekännelse.
Hvarför han inte längre var med därnere? Helt
enkelt därför att han fått en vink — en nog så
tydlig vink — att han var öfverflödig. Nå, det lät
inte så vidare bra. Vännerna framkasta ett
förläget:
— Skötte du dig inte?
— Jo, bevars, jag skötte mig nog. Riktigt bra,
om jag får tro mina förmän. Nej, det var inte
där, skon klämde. Jag ansågs inte vara fullt
pålitlig.
Allt bättre och bättre. Inte fullt pålitlig? En
svensk läkare som inte är fullt pålitlig?
Doktor X betraktar sina vänner och småler sjukt
och trött.
— Ja, ja, lugna er, säger han men tillägger.
De hade förrästen alldeles rätt — jag var inte fullt
pålitlig. De hade från sin synpunkt sedt rättighet
att fordra allt af mig. Och jag kunde icke ge allt.
Så här gick det till.
I början af februari blef jag kommenderad att
tjänstgöra som underläkare på ett sjukhus i
Belgien. Sjukhuset var en provisorisk tillställning,
inhyst i provincialrådets palats, en mycket stor
gammal byggnad med godt om utrymme men i
öfrigt icke särdeles förstklassig som sjukhus
betraktad. Nå, vi redde oss rätt bra ändå, men hade
ett styft arbete. Min närmaste förman var
professor, geheimrat von J., en känd sydtysk kirurg.
Föröfrigt en riktig hedersman, allt annat än
"preussare", human, g adlynt och vänlig, ibland nästan
en smula sentimental. 1 trots at sin högst
betydande för att icke säga betungande arbetsbörda
smusslade han då och då med rimmerier och
anförtrodde mig i ett förtroligt ögonblick, att rimmen
så småningom skulle sammansmälta till ett
världskrigets invalid-epos. Jag fick också höra några
brotts-.ycken. Nå, jag förstår mig inte mycket på
sånt där, men så mycket är säkert, att där fattades
icke en god portion känslosamhet.
Under professorns befäl stod förutom jag
ytterligare två underläkare, tyskar, och en "extra"
ordinarie" en doktor Q—e från Antwerpen. En
belgare alltså. Vid krigsutbrottet var han kirurg och
underläkare på ett sjukhus i Antwerpen, fick
under belägringen högra underarmen och handlofveit
splittrade och var därmed satt ur spelet både som
soldat och kirurg. Trots sin ungdom hade han
redan gjort sig ett namn — åtminstone kände
den-allvetande professorn till honom på förhand — och
när han därför frivilligt erbjöd sina tjänster
mottogs anbudet. Professorn visade honom hela
tiden den största vänlighet och uppmanade sina
svenska och tyska kollegor att göra sammaledes.
Det hade sig" emellertid inte så lätt att visa den
där belgiern någon vänlighet. Han var
utomordentligt tillbakadragen och afvisande, butter, nästan
ohöflig. I betraktande af hans olycka och svåra
ställning var det naturligtvis ingen som
ondgjorde-s!g öfver den saken. Men i alla fall — något
vänskapligt umgänge kunde det icke bli tal om.
Umgängeslifvet var i öfrigt skäligen
inskränkt-Staden i fråga har väl a 11 id varit en liten sömnig,
landsortshåla — nu föreföll den så godt som
utdöd. He’a den burgna och en gcd del af den
ickeburgna befolkningen hade dragit till annan
marknad. Portar och fönsterluckor voro väl försatta,,
och man kunde gå en hel gata uppför utan att
spåra några Iifstecken från de tillbommade husen.
Lyckligtvis hade rådhuskällaren redan före kriget
tysk värd och betjäning. Där blef således
mötesplatsen för fritimmarna, och träffade man inga*
människor så träffade man åtminstone en seidel
öl och en färsk tidning. Ibland drog ju något
större eller mindre truppförband genom staden.,
och befälhafvaren med stab slog sig då vanligen
ned i en del af vårt vidlyftiga palats. Under
februari och första hälften af mars hände det
emellertid endast två eller tre eånger. Och vi läkare
voro uteslutande hänvisade till hvarandra, till några
herrelösa hundar och kattor och — först och sist"
— till vårt arbete. Nu efteråt kan jag nog känna,,
att vi arbetade på gränsen till öfveransträngning,,
men så länge det pågick verkade det
uteslutande-som stimulans och som det yppersta profylaktiska>
medel mot ledsnad och mot — känslosamhet.
I medio at mars blef det en förändring, icke i
fråga om arbetet men om umgängeslifvet. Ett!
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
