Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 26 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tjugotal officerare anlände till staden och togo
högra flygeln af vårt palats till sitt högkvarter.
Hvad som förehades där i flygeln visste jag inte
och ville inte veta. En främling, om än aldrig så
nära förbunden och vänskapligt sinnad är dock
och förblir en f’äm’ing och känner följaktligen ett
starkt behof af att uppträda understruket diskret.
Hvarför dessa herrar officerare — några bland dem
af ganska hög grad — helt plötsligt slogo sig ned
i vår håla och hvad de där utträttade, det angick
mig inte. Jag gjorde inga frågor. Men naturligtvis
måste iag nolens volens inse, att det var fråga om
någonting rätt viktigt. Ty icke blott flygelns
hufvudingång utan äfven deri lilla porten åt bakgatan
bevakades natt och dag. Och den dörr som från
vår afdelning af palatset förde till flygeln,
försed-des med nytt lås och bevakades af en
sjukvårdssoldat, likaledes både natt och dag. Alltså,
resonerade jag, någonting viktigt men någonting som
absolut icke angår dig. Ack, att alla obehöriga
resonerat som jag!
Hör nu på — för så här gick det till. Aftonen
den 28 mars (palmsöndagen) sutto professorn
och jag tillsamman med en kapten på
rådhuskällaren. Vi hade dagen förut fått en ny laddning
sårade och bland dem en un^ löjtnant med ett
ohyggligt köttsår i högra axeln och sidan. Den
unge mannen var, tror ja*, på något sätt släkt
med professorn. Eller kanske snarare en
"tilltänkt" släkting, trolofvad med professorns dotter
eller något dylikt. Hur som hälst, professorn var
djupt bekymrad och en smula sentimental. Han
hade vakat föregående natt och borde egentligen
ligga i sin säng men kände ett oemotståndligt
behof af att prata en stund. Vi resonerade om
den sjuke. För så vidt hans tillstånd medgaf,
skulle han nu på kvällen förflyttas till ett enskildt
rum, den eventuella transporten var anförtrodd åt
doktor Q—e. Under en hel timmas tid hade
professorn trakterat mig och kaptenen med loford
öfver sin unga belgiska kollega, men när nu
kaptenen reste sig och tog afsked, vände han sig
plötsligt till mig och saie:
— Nej, jag får ingen ro. Jag måste själf vara
närvarande vid transporten. Följer du med?
Min tjänstgöring skulle börja först två timmar
senare, och uppriktigt sagdt hade jag bra liten
lust att afstå från de båda fritimmarna. Men iag
såg professorns oro, och jag skämdes öfver min
egoism. Jag följde honom. Det blef min olycka,
det.
Vårt palats var så inrättadt, att man från
vesti-bulen kom in i en lång korridor som gick tvärs
genom hela hufvudbyggnaden från den ena flygeln
till den andra. Denna korridor var omkransad af
en massa större och mindre salar, hvilka vi
använde till att lägga in nyanlända sjuklingar i och
för en första undersökning, observation etc. Det
var således här, vi skulle finna vår sårade löjtnant,
för så vidt icke transporten till ett rum i öfre
våningen redan ägt rum.
I korridoren möter vi en syster, som upplyser
om att transporten just nu går af stapeln.
Professorn har redan sprungit ett par steg uppför
trappan, .då han plötsligt vänder sig om, sätter
handen öfver ösfonen och stirrar ned i den svagt
upplysta korridoren. Så frågar han:
— Syster, hvarför står det ingen vakt vid dörren
till flygeln?
Hon kan icke ge» något bestämdt besked men
antar att doktor Q—e tagit soldaten i anspråk i
och för transporten. Professorn betänker sig ett
ögonblick, så ber han syster springa upp efter
doktorn. Han nickar åt mig att följa och går
raskt utför korridoren fram till dörren. Han
tref-var på låset, vrider om handtaget. Dörren går upp.
Professorn nickar ånyo men säger ingenting.
Efter en liten stund kommer syster tillbaka, följd
af en sjukvårdssoldat. Syster berättar att doktor
Q—e icke kunnat anträffas i öfre våningen.
Soldaten, en något enfaldig typ, rapporterar, att
doktor Q—e beiallt honom till handräckning, och att
doktorn under tiden sjelf skulle vakta dörren.
Professorn säger:
— Du anmäler dig till arrest, men först ställer
du dig här och arresterar hvem det vara månde
som kommer ut genom den här dörren.
Professorn och jag gå genom en liten gång som
förbinder flygeln med hufvudbyggnaden. Vi ha
tagit fram våra revolvrar. Vi komma in i
vesti-bulen, professorn ställer sig nedanför trappan och
jag får order att genomsöka rummen på öfre botten.
Flygeln har äfven den användts till sjukhus så att
jag känner lokalerna ganska väl. För
bekvämlighets skull har vi inrättal en provisorisk
slaskledning med en väldig tratt strax ofvanom trappan.
Den finns ännu kvar, och några obäddade
järnsängar stå uppradade utmed väggarna. Jag går
genom tre rum, fullkomligt mörka och tysta, men
framför mig glittrar ljus genem en dörrspringa.
Jag har således inte mycket att fundera på, jag
rycker hastigt upp dörren och lyfter samtidigt
revolvern med spänd hane. Och där står doktor
Q—e. Han står lutad öfver ett skrifbord, betäckt
med papper. I handen håller han ett stort ark,
fullklottradt med blyertsanteckningar. Vidare
upptäcker jag i vänstra handen ett litet blänkande
föremål, säkerligen den falstca nyckeln till dörren.
Jag säger kort och godt: "Om ni bråkar, skjuter
jag. Gå före mig".
Nej, han gör inte minsta försök att "bråka".
Han rycker på axlarna och vrider till ett ynkligt
leende. Så gå vi i gåsmarsch genom de mörka
rummen, jag kan inte riktigt se, hvad han företar
sig, men jag hör ju, att han går. Jag hör också
att han prasslar med papperet. Och när vi
kommit ut i trapprummet, ser jag, att han kastar
papperet och väl också nyckeln ned i slasktratten.
Jag hajar till men tänker: Nå, det kan inte hjälpa
dig. min gubbe, saken är tillräckligt klar ändå.
Vid trappan möter doktorn, och iag aflägger en
kort rapport. Föröfrigt inträffar just ingenting af
vikt. Doktor Q—e förhåller sig fullkomligt lugn
och öfverlämnas åt vederbörande. Professorn går
till sitt, och jag börar min nattjänstgöring.
Klockan fem är jag åter fri och kryper hufvudstupa i
säng. Jag var alltför trött för att fundera stort
öfver saken, men jag minns att jag kände en viss
belåtenhet öfver att vara den, som grep
brottslingen.
Brottsling? Ja,® var han verkligen brottsling?
Jag skulle få orsak att fundera öfver begreppet.
Klockan ett följande dag träffar jag nämligen
professorn som säger;
— Du skulle ha satt upp en skriftlig rapport.
Karlen är nog fräck att neka. Han har aldrig tagit
något vaxaftryck af låset, han har aldrig haft någon
falsk nyckel, han har aldrig gjort någon afskrift af
vissa papper, ja, han har inte ens varit inne i
kabinett n:o 4, där dessa papper förvaras. Han
har visserligen varit inne i flygeln men endast för
att leta eiter en sjuksoldat. Snyggt. Lyckligtvis
ha vi dig. Du får fälla honom vid förhöret i
morgon.
- 195 -
Forts, å sid. 202.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
