Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 2 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSMANSKAN GÅRDS SEGER.
FÖR HVAR 8 DAG AF MARIKA STJERNSTEDT.
2NNA MORGON kom
han-delsmanskan Gård direkt
rrån sängkammaren och
med kängorna ännu i
handen. ut i köket, där Sara inte
hunnit mer än få
kaffepannan på primusköket, medan
soffan ännu stod obäddad.
— Sara, sade hon
ögonblickligen, nu har tyskarne
verkligen kommit hit till socken.
— Hvad säger frun! svarade Sara vördnadsfullt
och förväntansfullt. Ty om tyskarne hade man
talat hvar dag under de sista fyra eller fem veckorna
i hvartenda ett af socknens hem, och luften var
laddad, om inte med kulor och krut, så likväl med
spänning, begär, ogillande, afund och segerstolthet
— allt efter möjligheter och tillgång.
Tyskarne köpte nämligen upp hästar.
Från grannsocknarna hade deras rykte flugit
dem i förväg och goda kunskapare hade beskrifvit
dem. De voro två, en tjock och en liten, svarta
i synen, och försedda med späckade plånböcker.
Så och så många hästar hade de löfte att köpa
upp per län, och de betalade så att håren reste
sig på ens hufvud bara man hörde summorna.
Se, det var så, att borta i Tyskland voro alla
hästar totalt slut, och om också de sista slantarna
offrades till att köpa nya, måste det ske! Och
att tysken är rik, det vet man. . Två tusen kronor
till exempel för länsmannens körhäst, det var som
om det inte varit sannt, men’ de, som varit
närvarande hade likväl svurit på saken... — Och då
hade han, den tjocke, tagit upp plånboken, hette
det, och vätt på tummen för hvar och en af
sedlarna, och det blef elfva: en långschal och tio
hundralappar, och betalat kontant hade han gjort,
och länsman var nog snopen för att han inte
passat på och begärt mer.
Berättelsen härom hade af auktionisten Jansson
framförts hos handelsman Gårds två dagar förut,
i detta samma kök, där handelsmanskan nu stod
och snörde sina kängor öfver en stol, medan Sara
hängde med ögonen ut genom fönstret, som om
hon väntat att i ögonblicket få se tyskarne komma
gående rätt öfver gårdsplanen.
Handelsmanskan hade emellertid inte låtit
historien passera utan censur, den där gången. Två
tusen kronor hade varit henne för starka i
länsmans ficka.
— Tro det, den som vill, hade hon ropat.
Endera har Jansson sett i syne, och sådant händer,
eller så ha sedlarna varit falska. Sen jag var barn,
ner i Småland, har jag alltid hört, att tyskar skall
en aldrig tro.
Då hade handelsman Gård sagt:
— Komma de hit, så vore jag dum om iag inte
gjorde affär med Brunte.
Och Sara i sin spiselvrå hade genast tänkt:
Jesses, hvad handelsman är värre än dum, som
säger det där själf!
Och mycket riktigt, frun hade genast flugit upp
som en kork ur en flaska jäst saft. Först angrep
hon Jansson: var det Jansson, som satt i Gård
det där? Kunde Jansson skaffa en lika bra häst
igen, om man sålde Brunte? Man vet hvad man
har... Men så är det alltid i detta hus, aldrig
frågas en annan till råds. Det är som om en inte
fanns!
Handelsman var inte ovan vid motsägelser, och
Sara såg i hans ögon, att fälttågsplanen i alla fall
var klar. 1
Först sade han:
— Jag tänker du säger inte nej, du häller till
tre tusen kronor kontant. För Brunte är yngre
än länsmans häst.
Och sedan:
— Pängar är pängar, och om foderbristen med
Guds hjälp står i, så bli djuren billiga nästa år och
då kan vi både ha ny häst och pängar på banken.
Härvid blinkade listigt Jansson, som satt med
kaffet på fatet, men eljes blef det tyst, och säkert
rustade sig handelsmanskan till ett dråpslag, ty nu
var hon i farten och tog inga skäl, det visste man.
Det kom också.
— Tvi vale, skrek hon — och det var i Saras
öron som om det stått i en tidning: att vara svensk
och sä ja allt ur landet till de där utrikiska jobbarna!
På det var svårt att ge svar,, som bet, och
svarades inte häller. Både Gård och Jansson drucko
ur sitt kaffe, medan frun gick in i sängkammaren,
slog igen dörren efter sig med en smäll och
började snyfta därinne. Sista ordet hade hon fått,
men anamma, tänkte Sara, nu är hon också af
med tre tusen kronor, för nu törs säkert inte
handelsman sälja. Och hvad som farit i frun den
gången, var inte lätt att förklara, men inte hade
det varit förstånd!
Handelsman och Jansson gingo slutligen och frun
kom ut i köket igen, rödgråten. Genom
köksfönstret observerades de två brottslingarnas väg
öfver gårdsplanen fram till stalldörren. I
handelsmanskans ögon såg Sara nu visserligen ganska
tydligt en bankbok med tre tusen nya kronor i.
men på hennes kinder blommade samtidigt två
röda fläckar, som betydde harm, vrede och
obetvinglig segerlust. Sara kände igen dem, och de
brukade varsla om, att nog fick handelsmanskan
rätt till slut.
— Nu hade två dagar gått, som varit ganska
pröfvande dagar för Sara, under hvilka hon tre
särskilda gånger funnit sig tvungen att säga upp
sin plats till nästa flyttning och ett par andra
gånger själf blifvit ombedd att snarast packa sig
iväg. Handelsmanskans entrée från sängkammaren
med kängorna i handen denna morgon och det
ögonblickliga meddelandet af den stora nyheten
uppfattades genast af Sara som tecken till att
försonlig förtrolighet ändtligen åter inträdt mellan
matmor och en oskyldigt lidande tjänarinna. Hon
lyfte rappt ner kaffepannan från primusköket,
torkade med förklädet af fällbordet och satte
beskäftigt fram koppar. Ett ord behöfdes för att
ytterligare lena upp den gynsamma stämningen, innan
handelsman Gård, som hördes gå och harkla sig
inne i sängkammaren, kom ut, och Sara fann det.
— Ja, stackars Brunte, frun! sade hon. Jag
säger bara det.
Tyskarne voro, som så många andra tyskar, ett
par svarthåriga, svartögda herrar med stora
krokiga näsor. De togo in på gästgifvargården och
genom ett sällsamt hokus pokus, eller kanske bara
skickligt utsända kolportörer, visste snart hvarenda
hästägare på trakten, att kroknäsorna under de
två följande dagarna skulle kunna träffas hela
förmiddagen — utan att de själfva behöft röra på sig,
krusat någon, eller ens gjort besök. De sutto
inför fantasierna i socknen, som gudar i tempel på
sina högar af stämpladt guld, inväntande det långa
tåget af ödmjuka utbjudare med affärsgeni i
bakfickan — medan de i verkligheten, på det
gemensamma rummet, (ingalunda af gästgifveriets dy-
- 214 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
