Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 23 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA JERUSALEM.
FÖR HVAR 8 DAG AF LUDVIG MORDSTRÖM.
I.
^t brukas i vissa delar af Sverige,
där jorden är väl besatt med
borider, att sönerna vid myndig ålder
ge sig upp till hufvudstaden och
ta arbete där, antingen för att vid
familjefaderns frånfälle återvända
hem och öfverta jorden eller för
att bryta sig en egen bana eller för
att i tidens fullbordan lyfta vidare till Amerika.
Nå! En at dessa hette Mallin. Han hade
kommit till Stockholm och där jämte några.andra
bildat ett vedhuggarlag. Invånarna på Östermalm
känna typen väl. De som gå i husens trappor
likaså. Mallin var en af de där karlarna i blått
förkläde, som komma uppför trappan, man tycker
ur jordens medelpunkt, med en säck björkved-på
nacken och som titta upp under mösskärmen med
ljusblå ögon. Var och en af dessa karlar har sin
lilla historia, som är en del af Sveriges, Europas,
världens och evighetens och är mycket viktig,
fast man i allmänhet icke betänker detta allvarliga
sakförhållande just vid mötet i stentrapporna på
Östermalm eller öfriga delar af Sveriges växande
hufvudstad.
II.
Hvad Mallin beträffar, som just nu betyder allt
för oss, var han istallerad under sin Stockholmstid
jämte sju andra kamrater i ett rum på en bakgård.
Alla åtta sofvo i detta rum, som de lämnade vid
den tid i gryningen, då de sista fästprissarna
slingrade hem ute på stån, då gatsoparna fyllde sin
stora men aldrig för samhällets uppmärksamhet
eller ordens-väsendets bekymmer närmare bekanta
plikt, då tidningsgummorna kutade som det
modärna lifvets mystiska häxor och
olycks-sprider-skor nere i tidningskvarteren, och då de för ta
spårvagnarna började spela upp de första takterna
af dagens för somliga enerverande och hemska,
för andra glada och pigga stål- och järnmelodi.
Då hade alla åtta kokat en omgång kaffe på ett
gemensamt, osande sprit-kök samt till kaffet
slukat bröd och fläsk. Och på kvällen upprepades
samma procedur. Mellantiden tillhörde
vedsäckarna, och de åtta voro något visst, enligt den store
skaldens nyss tryckta ord, som jag sett i en
tidning:
Stränga gudar, hårda öden
och af bröd ett sparsamt stycke,
det är lif för män.
Fast jag inte är säker på, om skalden hade
Stockholms vedhuggare i tankarna. Kanske
snarare dem som föra en annan diet på
vedhuggar-männens flammande spisbränsle.
Detta var ena sidan at Mallins lif i Stockholm.
Den andra var vänd åt framtiden. Han vistades
nämligen i hufvustaden, då konturerna af en ny
värld började skymta för alla "de betungade" som
nya testamentet’(en utmärkt bok) säger; då
vedhuggarnas, åkarnas, arbetarnas, stadsbudens m. fi.
talan började höras ända upp i våningarna, i
salarna och i ämbetsrummen.
Mallin besökte möten, hörde’ tal från tribuner
och läste böcker, han som så många andra på den
tiden, och höll sig med de betungades tidning.
Men så dör fadern i detsamma draget
någonstans i en röd och stillsam by ute på svenska
fosterlandet, och från Östermalm och nya himlar
och en ny jord drar Mallin hem i tredjeklass-kupé.
Den nya värld han i flera år sett byggas på,
den lämnade han nu lugnt bakom sig, men han
kände sig i sitt inre som ett slags dess ombud,
och nan var besluten att göra, hvad han i si°
ställning kunde. Det var att fullkomna hemmanet-
III.
Lifvet har sina underliga vägar, och vi få betala
med dryga skatter ur vårt hjärta, att vi inte kunna
se klart, hvar det vill ha oss. För öfrigt är den
en mes, som inte betalar med lugn.
Hvad nu just Mallin angår, så fick han pröfva
på de krokiga vägarna. Han kommer hem till
byn, begrafver fadern, och sen gifte han sig. Som
andra arbetsamma bondsöner, som varit hemifrån,
medförde också han en liten sparad summa hem.
Den satte han på banken., så kom det ut,
by-bönderna respekterade honom och sade:
— Det finns möjlighet för dig, Mallin, som har
pängar, att lösa in jord här i byn och öka på
hemmanet.
— Jag vet det, svarade han. Men i så fall skulle
jag drifva folk från den jorden, och det vill jag
inte. Jag har nog för mig.
Och det kunde de inte fatta.
Nu hände det, att midt i detta hans arbete på
hemmanet dör hustrun från make och barn, och
där stod han. Han hade aldrig tänkt på henne
närmare. Han hade varit nöjd med henne. Han
sade det också:
— Hvarför skulle hon dö? sade han. Hon var
en rejäl människa i allt. Nu har jag tomt hus
med barnen, och arbetet ute sinkas, då ingen kan
vaka hemma.
När hon kommit i grafven och en kulle skottats
upp, gjorde han som det var bruk. Han gick om
lördagsaftnarna med blommor till denna graf. Eller
rättare sagdt: han åkte dit på velociped.
Han höll kullen vacker och prydd, och i öfrigt
vände han sina tankar på den döda, medan han
var där. Men när han lämnade henne, kom frågan
om hur han skulle ordna hemma.
IV.
Det hade just dödt en gammal gubbe i byn, vid
denna tidpunkt. Och Mallin var på grafölet. Bland
de sörjande var också en kvinna, som bodde i
närmaste by. Hon hade i många år varit hemifrån,
borta i städ’erna, men nu kommit åter.
Mallin och hon kommo att prata. Mallin
undrade, om hon skulle tillbaka. Det skulle hon inte.
De pratade om stadens lif i motsats till landets.
Mallin berättade lite om vedhuggarens öden i
Stockholm. Och hon, som hette Stina och var
en mörk, blåögd trettiofem å:s människa, talade
om trädgårdsarbeterskors och buteljsköljerskors
öden på sitt håll i städer här och där.
Efter det samtalet blef det flera. När det blifvit
många nog, frågade Mallin, om hon ville hushålla
för honom och barnen, och hon sade ja.
Godt! Mallin arbetade som förr, och hvar
lördagsafton for han på cykel med blommor till
grafven. Han nämnde det engång för henne. Hon
sade bara: jaså.
Till sist föreslog han, att de skulle gifta sig.
hon svarade äfven denna gång ja, och så blefvo
de gifta.
V.
Men första lördagsaftonen efter bröllopet är det
Mallin, som tar cykel och blommor och far till
grafven alldeles som vanligt.
262 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
