Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 23 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAQ
Hustrun satt hemma, nej stod hemma på bron
och såg honom fara i väg. Två af hans barn lekte
ute på bygatan, den tredje och minsta tultade i
köket. Hustrun bara såg efter Mallin. Hon sade
ingenting. Hon bara andades, och bröstet gick
upp och ner, till dess att det kom fram ljud öfver
läpparna. Ljud, som äro omöjliga att teckna med
människors ljudtecken, därför att det inte var
människors ljud utan någon annan, namnlös världs.
När Mallin kom hem igen, var hon som vanligt
och han som vanligt. Veckor gingo. Hvarje
lördagsafton for Mallin. Hvarje gång stod hustrun på bron.
Hvarje gång kom han hem som vanligt. Hvarie
gång var hon som vanligt.
Men så fick hon ett barn. Det var på vintern,
och då förekommo inga grafbesök. Så blir det
vår, marken bar, blommorna spricka ut.
Och när lördagsaftonen infaller, åker Mallin till
grafven som vanligt.
Det var den kvällen, hustrun dref barnen
tidigare än vanligt i säng. När de somnat, vände
hon sig till Mallin, som satt vid bordet och läste
tidningen. Själf stod hon vid spisen, och hon
var så hvit som ett lik i ansiktet.
— Mallin, sade hon. Tänker du gå på med att
fara till körrgåln hvarje lördagsafton?
Mallin lade ner tidningen, såg på henne och
svarade — Ja.
— Det blir ingenting af! skrek hon. Hvad i
världens dar menar du, tror du, jag skall gå här
•och tjäna dig och du aldrig ska sluta med den
förra? Ska du vara gift, ska du vara det, eller
så ger du mig inte min rätt? Antingen ska du
ha henne, eller ska du ha mej. Men går du hvar
’lördag till henne, utan att hon ger dig det minsta,
och går från mig, som ger dig allt hvad jag har,
•då., då... då har du ingen kärlek för mig."
Mallin såg länge på henne med orörliga ögon,
och hon såg tillbaka med lika orörliga.
— När hon lefde, sade han till slut, såg jag
henne aldrig och tänkte aldrig på henne heller.
Men när hon dog midt i sin bästa ålder, så
undrade jag, hvad det egentligen var med det hon
gjordt i lifvet. Då kom jag att tänka på det, ska
iag säga dig, att före henne ha många dödt här i
byn och på hela jorden. Och när jag tänkte på,
hvad dom hade gjordt, så inte var det just
någonting för dom själfva, eftersom dom ha dödt bort
1rån alltsammans. Utan att vi ha det såpass som
vi ha det, det ha vi dom att tacka för.
— Ja visst! Hå! skrek hustrun. Åh, herregud!
Hvad vi ha här i gården, det har hon gjort. Hon
gör det i denna dag. Det var en sak. Hon
diskar och kokar och bykar och föder barn och ser,
då du far i väg till körrgåln. Det är hon, som gör
allt i huset, det är bara hon här i huset. Det är
hon, som lefver, det är klara dagen, och jag finns
inte. Om inte det var sagdt af ålder och ålder,
att gift dig aldrig med den, som har mist ett gifte,
för det blir spökena, som vinner.
Men nu blir Mallin arg.
— Nej, dundrade han, det blir det inte_, och det är
prat. Men det ska jag säga dig, att glömmer man
de döda, då har man inte stor tanke på andra heller.
Och nu kom det fram, hvad han tänkt på under
grafbesöken och hur vedhuggar-erfarenheterna
hängde kvar.
Han förklarade nämligen, där han satt vid
bordet, för den likbleka hustrun, som alltjämt stod
kvar vid spisen, och förklarade så tydligt han
kunde, att då han som vedhuggare i Stockholm
med sina kamrater från andra trakter landet rundt
läst tidningar och böcker och hört
föredragshållare tala om en ny värld, en bättre och
rättfärdigare värld, som skulle efterträda den gamla, så
hade det lagt beslag på alla hans tankar. Denna
värld skulle nu till på köpet inte vara en dröm i
luften utan komma på jorden, om bara alla
människor arbetade tillsammans på dess tillkomst.
Det hade synts honom förståndigt.
Men i Stockholm hade hvarken tidningarna,
böckerna eller föredragshållarna nämnt något om
huruvida de döda hade någon utsikt att få se denna
nya och bättre värld. Han själf hade inte häller
tänkt på dem. Men så dog hustrun, och då hade
han kommit att tänka på de döda, både på henne
och på fadern och på alla andra i byn, som dött
under hans tid, och på hvad meningen egentligen
var med hela lifvet, som man så snart måste lämn;;.
Svaret hade han funnit i bibeln, hvilken talade
om just detsamma som tidningarna, böckerna och
föredragshållarna. Där talades om Det Nya
Jerusalem, som skulle komma ner frän himmelen, n£r
alla människor på iorden lärt sig lyda kärlekens
Gud. På Det Nya Jerusalem hade alla arbetat och
skulle alla arbeta, annars blef lifvet svårt. Och
därför åkte han nu hvarje lördagsa ton in till
körrgåln för att tänka på hvad han egentligen hade
att göra här på jorden och inte glömma bort
det och bli som ett annat djur, som bara åt och
sof och för rästen ingenting ante.
— Och det är min rätt! sa han.
Åh! Åh! skrek hustrun. Och detta ska man
ha för slit och släp och barnafödande. Att kallas
ett djur! Att kallas ett djur.
Hon kastade sig ner på sängen med ansiktet i
händerna och grät, så hon skakade, och Mallin såg
på henne lugnt och med orörliga ögon. Men han
gjorde ingenting alls.
Och där var naturligtvis ingenting heller att göra.
VI.
Men hustrun slog näfven i bordet nästa morgon,
då Mallin var ute på marken, och sade högt för
sig själf med gnistrande ögon:
— Det ska han ha igen! Ja, det ska han ha igen!
Hon hade förut ända till föregående kväll i sitt
hjärta höjt Mallin till skyarna högt öfver alla andra
karlar i hela trakten, så mycket mer som han
också var byordningsman och ordiörare i
bystämman.
— Men nu! Ah, den...!
Vi gå förbi hennes svenska ord om honom och
hela saken och nöja oss med att nämna, att nu
säg hon, som hon inte gjort förut. Hon nagelfor
hela gården, allt.
Och när Mallin kom in till måltiderna, sade hon:
— Och öskaret? Det måtte ska bli underliga
öskar i nya Jerusalem. Som det hänger och
slänger. Och vedboddörren! Och röken ska väl
slå in genom spismuren i nya Jerusalem helaste
evigheten igenom.
Mallin åt väldiga potatisar och såg på henne
ömsom, ömsom på potatisfatet med sina ljusblå
lugna ögon. Med han sa inte ett ord. Lagade
bara samma dag, det klagats från hennes sida.
öskaret, vedboddörren och spismuren.
Men en dag pekade hon på ett af barnen från
förra giftet:
— Ba! sade hon. Hvad kan en annan se! Rakt
likhet med änglar i himlen.
Då såg Mallin lika tyst men dubbelt så länge
på henne, hvarefter han som vanligt sade:
— Tack för maten!
Forts, å sid. 271.
- 263 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
