Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 6 februari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URPREMIÄREN PÅ GUSTAF III.
fl » />,. stockholmsfotogk,,. zü* "v*—"*»
DROTTNING SOFIA MAGDALENA (Fru Fröberg)
och GUSTAF III (Lars Hanson).
EFTER ÅR...
FÖR HVAR 8 DAG AF IVAM BJARME.
r lché- Btngt .
rf. S D..« STOCKHOLMSFOTOGRA F. –
FRU SCHRÖDERHEIM (Doris Nelson)
och ELIS SCHRÖDERHEIM (Oscar Bæckström).
kymningen dref sakta in öfver
staden. Grå var den, grå som den
korta vinterdagens tunga, långsamt
drifvande strömoln varit, och den
kom glidande in från hafvet som
en dimvägg, famnande de gamla
gatorna och torgen, kyrkans
medeltidstorn, de låga husen med
dess trötta människor.
Lyktorna tändes en och en. Några af dem
hängde på järnstänger tvärs öfver gatan och
gnisslade melankoliskt för stöten af lykttändarens långa
käpp.
Artisten Erik Berger gick ned mot hamnen.
Han gick raskt som den hvilken har ett bestämdt
rml, och blicken höll han riktad rakt framåt utan
att någon gång se åt sidan. Vid det dystra och
oformligt stora tuUpackhuset med dess rader af
blindt stirrande fönster vek han af och gick ut på
den smala hamnpiren som i en vid båge sträckte
sig några hundra meter ut till hafs.
Längst ut på piren blinkade fyrens röda öga.
Mörkret gled in från sjön. Det tycktes stiga
direkt upp ur de lugna, vaggande dyningarna och
det trängde snabbt undan den grå skymningen;
det suddade ut konturerna af de aftacklade
fartygs-masterna och de svarta pråmskrofven, det tog hela
hamnen i besittning och hafvets gungande vatten;
rymden och staden slukade det i sitt mörka gap.
Då Erik Berger kommit ut till fyren, ställde han
sig med ryggen mot det lilla fyrkantiga trähuset
och väntade.
Vind gick det ingen in irån haivet denna kväll,
men dyningen vaggade rasslande isstycken mot
stenarna. Den lilla fyrlampan, kring hvilken det
röda och hvita glaset vreds rundt genom värmen
i noga afvägd sekundtakt, surrade och hväste.
Dess lugna och enformiga ljud och isstyckenas
knastrande då de slogo mot stenarna var det enda
som afbröt vinterkvällens tystnad.
Erik Berger väntade.
Han väntade den kvinna som fyllt hans lif med
sitt lugn, sitt lju«a hopp och sina vackra tankar.
Liten och späd var hon, Iris Farbe, men med en
vilja som var stark och fast — som en kvinnas
kan vara det. Hon hade fört hans pensel med sin
länstan till skönhet och lifsrenhet och hon hade
färgat hans motiv med sin glödande entusiasm.
Och hon var det också som fört honom in i dessa
konstens hemlighetsfulla gemak dit så få af oss
lyckas tränga in — och gjort honom till den han
var nu, en af dem med hvilka det räknades då
konstens bäste nämndes.
Nu väntade han att hon skulle komma...
Han ville tacka henne, hålla hennes hand och
säga henne att aldrig, aldrig skulle han glömma
det hon gjort för honom. Och han skulle också
berätta för henne — det var ju sista dagen han
var kvar i den lilla staden! — om det som den
sista tiden fyllt hans hjärta med en så ny och stor
glädje, om hur han träffat Lily Halle och lärt sig
älska henne.
Plötsligt, utan att han rätt visste hur, kände han,
Foris. å sid. 294.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
