Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 6 februari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERSVÄMNING I KRISTIANSTAD.
T__Till_ följd af de senaste
veckornas stora nederbörd
och hårda ostliga vind har
Helgaån stigit öfver sina
bräddar och öfversvämmat
de lågt liggande delarne af
JERN VÄGS VALLÉN VID INFARTEN
TILL KRISTIANSTAD.
Forts. fr. sid. 291.
att han icke skulle kunna säga Iris detta — om
att han älskade...
Steg hördes på piren och i det svaga skenet
från fyrlampan kände han igen Iris Farbe.
Hon log mot honom och sträckte fram sin hand.
— Tänk att det är sista dagen, Erik, innan du
reser ut igen!
Han blossade på sin pipa och betraktade
eftertänksamt det smala, bleka ansiktet. Hur många
år hade han känt henne? Åh, det var länge, fem
— sex — i åtta år.
— Ja, nu ska jag ut igen.
Minns du förr, Erik, då du talade om — ut?
Då var det alltid en så oändlig entusiasm. Har
du förlorat den nu?
I själfva hennes ton låg något trött, något -på
sidan", som han aldrig hört där förut. Och han
inbillade sig att hennes ansikte under den lilla
svarta skinnmössan var blekare än vanligt. Hade
möjligen hon förlorat entusiasmen?
— Nej, den finns nog kvar, svarade han. Men
hur är det med dig, du ser så trött ut?
Så sorgset hennes leende var. —
— Kanske är jag det också. Jag, — jag
stannar ju hemma här — då alla andra resa — "ut".
Erik a ände sig bort och såg ut i mörkret. En
röd och en grön lanterna skymtade där långt borta
— en ångare på ingående. Den gaf till några
ilskna tjut. Ljudet af ånghvisslans signaler låg
dallrande kvar i luften.
Ja, så var det. Hon, Iris, med sin stora
läng– tan till skönhetsvärlden, med sin fullödiga natur,
för hvilken allt smått, allt det grå och enahanda
var ett ständigt lidande, som stannade, hon blef
kvar i den lilla staden. Mellan dess gamla hus,
i skuggan af dess uråldriga kyrkspira dog hennes
lëngtan så småningom...
Med ett plötsligt tankesprång såg han framför
sig Lily Hälles vackra och öppna ansikte, de
djärfva" ögonen, hela hennes eleganta och
bländande apparation. Var hon verkligen den kvinna
han älskade.
Iris rörde vid hans arm.
— Säg, Erik, jag har väl inte gjort dig
nedstämd?
Vattnet nedanför dem rasslade som papper.
Det var isen som hö 1 på att bildas.
— Ledsen! Jag på dig! Nej, Iris något sådant
är inte möjligt. Det borde varit tvärtom. Här
har jag tagit emot af dig under alla dessa år.
bara tagit emot utan att någonsin tänka på att ge
dig igen en bråkdel af allt det du gjort för mig.
Iris försökte afbryta honom.
— Men Erik...
— Du måste låta mig tala ut. Det har varit
skamligt gjort af mig. Din själ, dina tankar, dina
intentioner ligga i hvarje målning jag gjort och
jag — jag har inte ens tänkt på att tacka dig.
Det kom något frånvarande i Iris’ blick.
— Jag har aldrig begärt tacksamhet.
— Nej, det är sant. Du är för god till att ens
ha tänkt på det.
De tego bägge och gingo upp i sina minnen.
Hafvets tusen stämmor talade omkring dem.
Erik log för sig själf, ett sällsamt inåtvändt
leende. — Ut skulle han nu, ut att gripa lyckans
Kristianstad, äfvensom de stora
sankmarker som omgifva
staden. I Tivoliparken har vattnet
stått meterhögt och
Fiskartorget, Strandpromenaden samt en
del gator hafva varit ofarbara.
Syårast utsatt synes förstaden
Hvilan varit i det att vattnet
har gått in i boningshusen hvilka
på grund häraf måst delvis
utrymmas.
Foto Liljeroth, Kristianstad cw-M: Bmgt sn/vmr*™.
ETT HUS I STADSDELEN HVILAN HELT KRINGFLUTET.
- 294 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
