Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 20 februari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPET PÅ SVARTHÄLLAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
ådan munterhet hade gamla
herrgården Svarthällan icke bevittnat
på många år, som denna ljufliga
vårkväll. — I stora salongen
tändes ljusen, fast det än rådde rätt
god dager, i kristallkronor och
messingslampetter och i de åldrigt
mörka, blanknötta, snidade
kandelabrar af päronträ, som prydde fru
lielbardts smalbenta, stelt förnäma empiresekretär.
— Vid denna — eljest en obrottsligt fridlyst plats
— hade häradsskrifvaren, brudgummens yngre
broder, tvärsäkert slagit sig ner. — Den glade
Melker satt helt obesvärad bakfram med armarna på
stolsryggen och uppläste ur en gammal tidning
improviserade ramsor, — ett af hans vida berömda
konststycken.
Hela bröllopssällskapet, äfven det gamla, strängt
gammaldags värdiolket, smittades af den fryntlige
unge herrns sprudlande humör. — Midt uti de
likgiltigaste hvardagsnotiser om kreti och pleti,
om ditt och datt, förstod Melker att smussla in
anspelningar på en hvar af de närvarande, deras
närmaste och deras angelägenheter. Detta dock
så tämligen inom det oförargligas gränser, och så
förvillande skickligt, att den ene efter den andre
blef sittande häpen, bestört, öfverrumplad. — Till
dess man, — med eller mot sin vilja — tvangs
in i det allmänna gapskrattet. Och som Melkers
älskvärda närgångenhet räckte till för alla, behöfde
ingen känna sig ensam satt på understol. —–
— Endast bruden, den lilla nyvigda prästfrun,
tycktes oberörd af detta glam. Leendet i hennes
fruktblomsskära drag liknade ett slumrande barns.
Och blott när maken alltibland med ett godt och
litet öfverseende skratt belönade broderns
tokroligheter, höjde hon blicken upp till sin Berndt,
en strålglimt af ömhet blef hans ögons svar, —
och hennes sänktes åter. Det var som hade hon,
tyst i allt festsorlet, bedt om och fått bekräftelse
på en otrolig sällhet, eller snarare, ett löfte. Ett
löfte, att ändtligen få hvila, hvila ut vid hans sida,
med sin lilla hand i hans breda, starka, med sitt
brännande hufvud, hvilket tycktes digna under
myrtenkrans och slöja, lutadt tätt mot hans skuldra.
"Systern, Cecilia, skenbart lika villigt som de
andra upptagen af den lustige Melker, halft gömd
bakom moderns fåtölj, var den enda, som
oafbrutet, — om och förstulet, — iakttog brudparet.
— I torraste r-,kansliton rabblade Melker upp:
«i*.— a Svarthällans säteri vid Gullmaren
sam-manvigdes i dag pastor Berndt Månsson,
stads-kateket i Q., med mamsell Martina Lovisa
Hel-bardt, dotter af patronen herr Joel Helbardt
därstädes och dess maka, född Rodén.
Vigselför-rättare var brudgummens yngre broder, kaplanen i
Östberga Botvid Månsson. Bröllopet var det
ståtligaste, som i mannaminne firats där i trakten,
brudens skönhet och tärnornas behag väckte allas
sanna beundran, synnerligast dock husets damer,
fru värdinnan inbegripen, — hvilkas charmanta hy
af ingen modedrottning lärer öfverträffas. — —
— Den Melker! —
Nu brast det riktigt löst igen. Gamla fru
Helbardt ruskade sina praktfulla, lätt pudrade
kanonlockar, med lotsad protest och högstnådigt
smålöje. Tanter i paljetter och musslinssjalar vickade
bakut i soffor och emmor, onklar med oljad tupé
böjde sig höfviskt instämmande djupt ned öfver
dem, så att de höga kragarna skuro deras
purprade öron. Själfva gamla patron slog sig på knäna
och hans bjässegestalt inom den helknäppta, blå
fracken skakades af ett doft mullrande, invärtes
skratt. Döttrarna rodnade och logo, lutande med
de fagra hufvudena som pimpinellrosenknoppar.
Men en rysning genomfor unga fru Martina, när
moderns metalliskt klara och tunna stämma ljöd
genom sorlet:
— Ja, den Melker, — passar han inte till präst som
bröderna, så duger han excellent till komediant! —
— Skillna’n är kanske inte så stor, — som det
ärade publ cum tror! — rimmade häradsskrifvaren
med orubbligt lugn till svar.
— Melker! — kom det, mildt rättande, från Botvid,
kaplanen. Och han såg på Berndt.
— Men det är sanning, det, —inföll
kommerse-rådinnan Bramberg, en vördig matrona från staden
och hängifven beundrarinna af stadskatekten,–
att en sådan hy, som dina flickors, kära lilla
Maja-Lisa, det —!— Hvad är det för mixturer, du nyttjar?
Du måste ge mig receptet, för vår gamla
vänskaps skull! —
— Receptet! — genmälde gumman Helbardt
raskt: — hjärtans så gerna! Knäckebröd och
hafre-gröt och mjölk, - och upp med solen! — Allas
blickar vändes plötsligt med den gamlas —
hän mot bruden. Men hon var just nu nästan
alltför hvit i ansiktet, utom på kindbenen, som
buro alltför högröda fläckar. —
En underlig, oförklarlig tystnad följde, — kort,
men desto mera kännbar. — Så dödstrött hon
såg ut! — Häradsskrifvaren reste sig på fjädrande
ben och klappade lagom ljudligt i händerna:
— Nu dansa vi kronan af bruden. Upp, upp,
mina damer och herrar och tagen i ring! Ah,
seså, Botvid lille, sätt dig nu inte på tvären. Det
är gammal god sed här i landet. Och när inte
Berndt själf törs mucka, så–! — Jag spelar! —
Bravo, Melker! — utbrast värdinnan och
sprang upp, förbluffande liflig, ungdomligt spänstig,
i sin pösiga paradklänning af outslitligt, tjockt,
perlgrått siden. — Vid den gamla taffeln i
mahogny slog häradsskrifvaren an en präktig
släng-polska, och med brudparet i teten ringlade skaran
hand i hand ut i salen. — Berndt Månsson,
högrest, längst af alla, stolt och värdig, glömde ej
kaftan och prästkragar, men hans vackra hufvud
knyckte käckt efter den muntra takten, de bruna
lockarna dansade med, och de stora, djupblå
ögonen skeno af lust. Han log mot sin brud som
en förälskad yngling mot kärestan i dansen kring
majstången. Han tänkte på bröllopet i Kanaan,
på vår Herres älskliga underverk, som
förvandlade vatten till vin och göt ny olja på festens
glädjelågor. Och han tyckte sig rent af dansa
till Guds ära, till ära för Hans faderliga nåd, som
skänkt Hans tjänare, Hans fatjiga barn, den rena,
äkta kärlekens underbara gåfva. Han kramade
sin unga makas hand så hårdt, att hon måste bita
sig i läppen därvid, med tårar nnder ögonlocken.
Man pustade ut i salongen, och i fruns bibliotek,
ett rum, där eljest ingen, ej ens patron, fick
okallad inträda. Där plägade hon vederkvicka sig
mellan hushållsbestyr, räfster och familjeomsorger,
fördjupande sig i sin älsklingslektyr: franska
moralister, Holberg och Kellgren och fru Lenngren.
— Nu bjöds där punsch och bischoff, och syltad
frukt, för damerna och ungdomen. — Värdinnan
och döttrarna hade försvunnit bakom de stängda
dörrarna till salen, där den sena supén skulle
dukas. — Omkring värden hade en krets af gamla
herrar slagit sig ned vid rykande toddy. Man
prisade brud och brudgum, lyckönskande bådas
familjer. — Den lustige häradskrifvaren fick mera
beröm än han egentligen tålte vid att höra, —
- 330 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
