Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 20 februari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
till den mycket goda toddyn: — nu var han
redan just i farten med att lära de unga damerna
en splitter py och ganska vågad pantlek. —
Gamle patron Helbardt skulle aldrig, allraminst
denna dags morgon ha trott, att han ännu en gång
i sitt lif skulle bli så hjärtans lifvad som i kväll.
"Af såväl öfvertygelse .som pliktkänsla rosade han
nu med • sällspord talförhet den släkt, hvari hans
dotter "Tina" blifvit ingift: —
’— Ja, denne Melker, ser I, det är en riktiger
Månsson, den. Och de skäms inte för sig, någon
af gamle kyrkoherdens pojkar. Han var en ärans
man, en fridens man, — det sägs öfver allt, här
långs kusten. Jag kände inte honom; hans gäll
låg där nere i nordliga Halland. Men, — hans far,
dessa piltarnas farfader sålunda, han lefde och dog
här i trakten. Den kunde segla i värsta väder!
En rejäl präst var han, och kände allt skärgården
som en lots. "Visste en inte", sa’ fiskargubbarna,
när han gaf sig ut på sjukbesök och slikt i stickande
storm, "visste en inte, att Månsson har vår Herre
med sig, så kunde en tro, han hade f-n i stället". —
Toddybröderna småskrattade; en och annan
sneglade försiktigt efter pastorerna. Men kaplanen
underhöll artigt fru Bramberg, den vördiga
köpmansfrun. Och brudgummen var ej att upptäcka;
hade väl gömt sig med sin "Tina" i någon stilla
vrå. — Patron Helbardt utbredde sig, fängslad af.
sitt ämne, eldad af toddyn, sällt befriad från trycket
af hvardagslifvets möda och grämelse:
— Men hans far återigen, — den var en
karlakarl, mån I veta! —
— Den, — var väl längesedan nu?
— Jojomen, det var i gamla tider, det, riktigt
förr uti världen! Där gå allt sägner om den
gubben, mån I tro, än i dag däruppe på Dal, där han
verkade. Huru pass god predikant, — ja, det
skall jag icke kunna säga er. Men slåss kunde
han som en björn. På marknaderna i bygden,
när folket från hans socknar kommit ihop sig, då
var det han, som gjorde slag i sak och skipade
rätt, med köttets vapen. Och därmed basta! —
— Fick han aldrig själf på björnpälsen då? —
djärfdes någon undra.
Gubben Heibardts gråblå kustboögon gnistrade
till och han svarade såsom gällde det hans egen ära:
— Han? — I talar! Den? Där var ingen, som
tordes så mycket som röra vid den en gång. De
styfvaste kaxar veknade i knäna, -när körkherrn
gick emellan!
Patronens stämma hade ökat i vresig styrka, så
att en del äldre damer i närheten började vifta
litet oroligt med solfjädrar och spetsnäsdukar. Den
gamle fortfor, litet mera lågmäldt, — och det lät
ändå som en aflägsen åska i strandbergen:
— Men — alltid tog han ju parti för de svagare,
såsom det anstår en rättskaffens präst. Fast, inte
lärer han ha likat dem illa, som slagits bäst,
heller! — Och, — den mullrande basen sjönk
ytterligare en smula: — och de säga ju, gammalt folk i
orten där uppe, att han spökar på sin körgård om
nätterna ännu. Inte vet jag. Han håller väl gastarna
i tukt, kan jag tro, och i Herrans förmaning.
Åhörarna tömde glasen, myste och nickade.
Men gubben Heibardts grå ögonbryn raggade sig
som risiga enbuskar i storm, och han skålade
barskt högtidligt som om han klingat med själfva
salig prosten däruppe på Dal. — — —
— Brudparet hade smugit sig ut efter dansen.
Aftonen, nu på skiftet mellan maj och juni, låg
sommarlikt ljum ornering dem. Och så ovanligt
blickstilla, att man knappast förnam en susning
från hafsviken, som vid och . öppen nådde ända
intill ängarna utanför trädgårdsmuren, ett par
stenkast frän vägen. — Men uppe från herrgården
tonade festsorlet, dämpadt. Och bergbäcken, som
från sin brant störtade sig ned i en djup liten
damm, samt sedan vindlade sig genom parken,
nedför strandsluttningen, ut i viken, porlade
skvalleraktigt i sitt vårflöde. — Orörliga, liksom
lyssnande i halfslummer stodo de åldriga pilarna och
oxelträden med nylöfvade, silfverskimrande
kronor, i rader upp till planen framför det gamla huset.
Med sin höga, rappade stenfot, sin branta trappa
till tvåvåningsfasaden med det brutna tegeltaket
låg herresätet helt vördnadsbjudande, fast nu liksom
huldt småleende genom upplysta fönsterrutor.
— Men, tätt där bakom, mäktig som en sagans
jättebautasten tornade sig klippväggen brådbrant
och mörk mot vårnattens skira, blekvioletta rymd.
Likt minnesvården af ett stort och bistert öde
öfverskyggade berget, som gifvit stället dess
namn, hela Svarthällan med trädgård, ängar och
strand. — Det dolde och fångade solljuset från
mor-gongry till middag. Först eftermiddag och afton
badades dess skrofliga sida af den sjunkande dagern.
Just nu dröjde också på den högsta tinnen en aning
af västerns sista, redan slocknade solfallsglöd
— Ditt trefna, fridfulla barndomshem, —
hviskade Berndt, mildt, böjd ned öfver sin Tina, så
att hans krusiga skägg snuddade vid hennes kind:
— du kommer att sakna det, käraste! Men, med
Guds hjälp skall du dock aldrig af hjärtat ångra
hvad du — denna dag —. —
— O, Berndt!–En förtviflad, ohäjdbar
snyftning afbröt honom. Det var som hela tyngden af
en karg och . frosthård ungdomstid i skuggan af
Svarthällans stängande klippmur prässat fram detta
utrop — i befrielsens stund — ur brudens barm.
— Men, lilla barnet då! Hvarför — nej, gråter
du, — nu?
Pastorn fattade sin brud om båda de späda,
mjuka skuldrorna, vände henne varsamt rakt mot
sig och spejade, i kärleksfull bestörtning, forskande
ned i hennes ansikte, som han. nyss badat med
kyssar. Det badade nu i tårar, så blekt som ,en
döds, men med feberglöd i de vidöppna ögonen,
de skälfvande läpparna. — Hon kunde intet svara,
intet förklara; —. och han, intet fatta! —
— Förlåt mig, älskade, gode Berndt —
stammade hon slutligen, knappt hörbart: — men låt
mig — nu — blott —!
Och hon liksom gömde sig vid hans barm, gömde
sig för något hemligt hotande, för honom med
och för sig själf.
Först en lång stund sedan gråten stillats, lyfte
hon åter sitt hufvud, som ännu bar krans och
.slöja under den lätta spetssjalen. — Detta gamla,
hon nu gick att vända ryggen till, allt detta med
barndomens otaliga minnen af ljuft och ledt, ja,
kanske ej minst det leda, det tryckande tunga,
det svidande bittra, kände hon sig så hjälplöst
fästad vid nu i sin vårliga lyckas fullbordan. — Hon
tyckte sig mer barn än någonsin förr, mindre än
någonsin rustad och redo att lämna det, — för det
nya okända, lockande, efterlängtade och drömda.
Det var ändå ej endast därför hon grät. Hon
förstod inte sig.själf och den skakning som nu
genomilat hela hennes varelse. — Plötsligt ryste
hon åter till för en köldbrytning, lik den i det
kalla morgonbadet, som modern låtit henne undergå.
— Käraste Berndt! — stötte hon fram, ängsligt
famlande efter hans hand: — låt oss gå in, låt oss
skynda! — Jag–fryser!
— Jag skall värma dig, jag! — sade Berndt, nästan
faderligt ömt och slog armen tätt om hennes midja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
