Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 5 mars 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA VISAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF ELLEN HOLZHAUSEM IDSTRÖM.
och
ET var en majdag på
åttiotalet.
Valborg Telenius kom från
en sånglektion gående tvärs
igenom stadsparken, som
knoppades i solskenet — ack!
hur god var icke Qud, hur
härligt lifvet, sjöng våren i
det unga sinnet i samklang
med våren i naturen.
Som om fötterna haft vingar, så dansande lätt
gingo de, och Svante Tornander. som gått ut för
att möta henne, fick föreställningen om något
himmelskt i tankarna, när han såg henne sålunda
komma emot sig, sväfvande och med löjen och
ljus i ögonen.
En blomma, född ai maj och sol, tänkte
studenten, inspirerad till ett poem/ men vek genast för
svårigheten, då han alls ej låg åt det hållet, men
fullföljde tankegåsgen, medan han hälsande tog at
studentmössan, och betagen såg hur solstrålarna
gnistrade i guld i hennes hår, som enligt tidens
mod svallade i lockar nedanför skuldrorna. Hade
väl vår Herre någonsin så slösat med mildhet och
med sin allra vackraste färg, som i de ögonen,
hvilka gladt igenkännande blickade in i hans?
— Svante — så roligt! Hvar har du hållit hus
sista tiden.
— Läst — och tänkt på dig.
— Men du kunde väl ändå kommit upp någon
. Mamma blir så g’ad, när du kommer.
Mamma —! Valborg, låt oss promenera litet
— komma öfverens — —.
— Men mamma väntar.
— Mamma, och aldrig annat än mamma!
— Min stackars sjuka, lilla mamma...
— Nåja, Valborg! Ser du, våren gör mig visst
tokig i år, jag pluggar och pluggar och när jag väl
kommit en bit blir allt så meningslöst — ifall du
ändå inte skulle vilja vänta på mig. Jag gnor ju
bara för din skull, begriper du... och nu vill jag
veta hvar jag har dig. O, jag kunde arbeta ihjäl
mig för din skull!
Den långa spensliga ynglingen skälfde under sin
ungdoms heta pulsslag och vikten i bekännelsen.
Valborg blef mycket allvarsam, medan hon
ärligt och oskuldsfullt öfvervägde hur hon skulle
kunna bemöta bekännelsen utan att såra och göra
honom ondt. Ty Svante skulle det väl ändå inte
bli–-.
Hon höjde den sänkta blicken i stor villrådighet
och skiftade plötsligt färg. Ty i detsamma kom
gående emot dem en ung man, något äldre än
Svante, mycket manligare och mycket elegantare
i storm och ljusa handskar.
Han hälsade, när han gick förbi, behållande
hatten en sekund i handen som i stor vördnad,
medan ögonen, mörka och varma, oaflåtligt hängde
vid Valborgs rodnande ansikte.
Hans eget stramade till, när han sedan med
öfverflödig energi tryckte hatten på hufvudet och
gick vidare. Utan gensägelse stadens sötaste
flicka, men glöm inte, gosse, att du är stadd i
triareärende till stadens rikaste — och hårdt satte
den vackre unge eleganten fötterna i marken, utan
att se till höger eller vänster. Det var bara att
gå på.
Studenten sände efter honom en blick, som
sprutade af vrede.
— Sixten Bark har visst också gått ut för att
möta dig.
— Tror du? Valborg talade lågt för att icke
förråda iublet i stämman.
— Valborg, om jag kunde tro att du det minsta
frågade efter den där snobben —!
Snobben! Drömskimret i flickans ögon
förbyttes i något fast och lugnt. — Hvad då, Svante?
För nu hade hon mod att ge honom besked.
— Då gåfve jag allt på båten — plugget och
alltsammans. Och jag är inte den som säger,
hvad iag inte menar.
Hon trodde det och blef åter idel mildhet och
försagdhet. Svante såg förändringen och
hviskade lidelsefullt: — Beröfva mig blott icke allt
hopp, iag kan inte bära det.
— Käre Svante, vi äro ju båda så unga och så
mycket kan hända, låt oss ingenting bestämma,
låt oss ännu se tiden an.
— Allt kan hända, utom att jag skulle kunna
glömma dig — du är för mig den enda!
Han bar hennes notportfölj i ena handen och i
den andra hade han tagit den lilla broderade
väskan af juteväf, hvari Valborg gjort några
hushållsinköp —. Hans kläder voro rätt luggslitna och
skodonen snegådda, men Valborg saknade det
kyliga sinnet för situationskomik och fick tårar i
ögonen vid hans passionerade försäkran.
Men den ömma medkänslan hindrade henne
ändå icke att halsstarrigt inför sig själf upprepa
sin försäkran: Svante blir det nog ändå inie–
I hörnet af gränden och gatan, som följde
utmed parken, låg det hus där fru Telenius
förhyrde en liten våning, Som alltid satt hon
gikt-bruten, i kotgstolen vid fönstret, ömsom läste hon
några sidor i en roman, ömsom stickade hon med
värkkfökta fingrat några onödiga hvarf på en onödig
stickning, ömsom blickade hon ut på gatulifvet.
Jag bryr mig inte om våren, om det icke vore
för solvärmens skull, tänkte hon retligt, medan
hon lade märke till hur bladknopparna på träden
brusto och hur vårblommorna sprucko ut. Hon
kom aldrig utom dörren och tålde icke ett öppet
fönster, luften var tung i det lilla förmaket.
Men fick fru Telenius besök så var hon nyter
och liflig, fast det hördes mest ordspråk, välla
öfver läpparna, hennes far hade samlat dem i en
bok, och sedan den sjukas hjärna blifvit för trött
att följa med i tiden, väfde minnet omotståndligt
fram de åldriga talesätten, och när sedan besöket
var slut, kände hon sig tillfredsställd i tron att hon
varit underhållande och icke gifvit intryck af ynkling.
Nej, våren brydde hon sig icke om, men när
Valborg ej var hemma foro ögonen oaflåtligt
spejande ut på gatan, tills hon fick se henne
komma igen, då ljusnade den trötta uppsynen.
Och kom flickan som nu följd af Svante, fingo
ögonen till och med ett glädjeskimmer.
Se det vore en man för Valborg! Nog kommer
han att bära henne på händerna, så förälskad som
han syntes och nog blefve det något framstående
också af honom — — —
Förväntansfullt såg hon på de unga, när de
inträdde, men bekännelsen hon hoppats på uteblef.
Fast nog har Valborg prägeln af en
hemlighetsfull lycka, djupare än någonsin var glansen i
hennes ögon, och händerna så ömma och
smeksamma som aldrig förr, då de pysslade om
sjuklingen — och hvilket jubel i rösten, när hon
framåt kvällen sjöng vid pianot.
— Mamma lilla — oh, hur härlig våren är,
hviskade hon andlös, när hon tillsist stoppade
täcket om modern och kysste henne till godnatt.
Forts, å sid. 359,
- 355 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
