Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32, den 7 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTTFRID BILLING.
TILL OMSTÅENDE, FÖR H.8.D. NYTAGNA PORTRÄTT.
Biskopen öfver Lunds stift, ordföranden i
Malmöhus läns landsting, En af de aderton i Svenska
akademien, teol. och fil. doktorn Gottfrid Billing
fyllde den 29 april sjuttiofem år. Ingen skulle tro
det, när han ser den liflige och temperamentsfulle
mannen med det rörliga minspelet, och Skåneland
hoppas visserligen länge ännu få behålla sin
biskop. I anledning af bemärkelsedagen kan det
dock låta försvara sig att erinra om några drag
ur hans lefnadsbana.
Axel Gottfrid Leonard Billing är född den 29
april 1841 i Önnestads socken af Kristianstads län,
son af landträntmästaren Magnus Billing och hans
maka Charlotta Collin. Vid aderton års ålder blef
han student i Lund, aflade 1864 filosofie
kandidatexamen och förvärfvade följande år den
akademiska lagern. Först inträdde han på lärarebanan
och var 1864—67 tillförordnad, därefter ordinarie
lektor i teologi och hebreiska vid Lunds
katedralskola. Sistnämnda år blef han också docent vid
universitetet i praktisk teologi. Det var också
vid detta han skulle göra sin första egentliga
karriär, äfven om han allt framgent vid
visitationer-nas kristendomsförhör med ungdomen visar,
hvilken utomordentligt skicklig pedagog i honom gått
förlorad. Redan 1872 utnämndes han till teologie
adjunkt med Husie och V. Skräflinge pastorat som
prebende och var i sammanhang därmed
prästvigd: biskop Billing har aldrig aflagt någon
teologisk universitetsexamen. Han förestod nu efter
hvartannat professurerna i exegetik, i
kyrkohistoria och symbolik samt i dogmatik och
moralteologi, tills han år 1878 öfvergick till den i
praktisk teologi, till hvars innehafvare han utnämndes
år 1881. På denna post samt det två år senare
tillträdda rektoratet öfver Lunds läroverk för flickor
stannade han emellertid endast helt kort, i det
han år 1884 utnämndes till biskop öfver Västerås
stift. Följande år vardt han ock kungl,
öfverhof-predikant. Från Västerås fick han slutligen
transport till födelsestiftet, då Wilh. Flensburg 1898
gick hädan. Efter ärkebiskop Sundbergs död
uppfördes Billing på förslag till ärkestolen, men
afböjde; han efterträdde honom däremot i sin
egenskap af andlig vältalare i Svenska akademien år
1900.
Sådana äro de hufvudsakliga yttre dragen af
Biskop Billings ecklesiastika karriär. Det är
emellertid icke denna utan hans deltagande i det
offentlig a lifvet, som gifvit hans namn en plats i vårt
lands historia.
Redan i Lund hade Billing varit stadsfullmäktig
och han bekläddes med detta uppdrag äfven i
Västerås, där han tillika vardt ledamot af länets
landsting. År 1888 insatte detta honom äfven i
Första kammaren. "Det nya systemet" hade kort
förut inträdt i utöfning af makten, och dess
ledande män sågo i den kraftfulle Västeråsbiskopen
ett stöd att lita till. En trogen väktare på Zions
murar, på 1870-talet en af den waldenströmska
riktningens talangfullaste bekämpare, ansågs han
böra bli en pålitlig försvarare äfven af den
bestående världsliga samhällsordningen såväl som äfven
af gammal sed och tradition i allmänhet. Hans
uppträdande vid den första riksdagen jäfvade ei
heller dessa förhoppningar. Redan i början af
mars 1889 uppträdde han med ett utförliert yttrande
i fråga om prästedens utbytande mot ett löfte.
Längre fram vid samma riksdag gjorde han sig
bemärkt genom ett angrepp på föreläsningarne vid
arbetareinstitutet i Stockholm. Däremot talade
han för den då ifrågasatta munkorgslagen och
yttrade bl. a.: "En fara för verklig reformatorisk
utveckling ligger icke blott i stagnation, utan äfven
i revolution", en rätt så egendomlig varning midt
under en utpräglad reaktionsperiod.
Det visade sig’emellertid snart tillika, att biskop
Billing ändå icke hörde till de omedgörliga. Hans
blick för det praktiskt-möjliga tog snart nog ut sin
rätt och det visade sig, att med den oförnekliga
principfastheten väl lät sig förena med den
opportunism, som med ett annat uttryck kan
benämnas realpolitik. Åren 1892—93 hade han säte i
konstitutionsutskottet och öfverraskade då med att
väcka en motion i rösträttsfrågan, hvilken
visserligen betraktade den pänninggraderade röstskalan
som en naturlig sak, men också pekade på den
allmänna rösträtten och den proportionella
valmetoden som framtida möjligheter. År 1896 hörde
han till dem, som kraftigast uppträdde mot den
Reutersvärdska intransigensens försök att störta
Broströmska regeringen med anledning af den
Annerstedtska rösträitspropositionen. Och år 1898
gaf han sitt votum för det då föreliggande
ålder-domspensioneringsförslaget därför att för de
sträfvanden, som gifvit sig uttryck i detta lagförslag,
dock syntes honom ligga till grund en kärlekens
tanke: "Kanske är denna kärlekens tanke
opraktisk. Jag kan icke bedöma det. Men det är
denna kärlekens tanke, som binder mitt votum,
när jag är tveksam." Härtill kom en på den
tiden hos en konservativ mindre vanlig optimism.
Vid prästkonferensen 1896 förklarade han sig icke
tro, att.vår tid gått tillbaka i sedligt och religiöst
hänseende: man komme lätt till en pessimistisk
uppfattning genom att se det goda i den gångna
tiden i ett förskönande ljus, under det man icke
såge det goda i sin egen tid i samma klara sken..
Skall man söka i korta ord sammanfatta de
bestämmande faktorerna vid biskop Billings
politiska gärning, bör man kanske stanna just inför
detta: belåtenheten med det bestående, det
realpolitiska sinnet, kärlekstanken och
optimismen.
Dock — utrymmet tillåter oss icke att
utförligare utveckla detta, därest ej vår dataförteckning
skall blifva för ofullständig. År 1894 hade Billing
invalts i statsutskottet och här blef han snart en
af de allra främsta männen, skicklig i
kompromissen inom utskottet och vältalig i dess
försvarande inom kammaren. När han efter ett års
frånvaro från riksdagen år 1908 återvände dit, var der
också enligt hvad allmänt uppgafs på den grund,
att man icke kunnat finna någon lämpligare man
än honom för statsutskottets ordförandestol. I1
hvarje fall placerades han då i denna. Två
år senare vardt han äfven vice talman och
kvarstod som sådan, tills han med 1912 års riksdag
definitivt drog sig tillbaka ur det politiska lifvet.
Af sina många representativa uppdrag har han nu’
blott ett kvar: ordförandeskapet i Malmöhus läns
landsting, vid hvars förhandlingar man ännu
alltemellanåt kan få höra något af dessa kärnord.
som utmärka hans vältalighet, och utslag af den
godmodiga humor, som är den visst icke minstai
af hans gåfvor.
- 498 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
