Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32, den 7 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prisbelönad i H. 8 D:s Novelltöflan.
FRU ANNE-MARIE. för hvar 8 dag af gerhard törnqvist.
ET har i många år varit en
ständig källa till förvåning, att
grosshandlare Herman
Brobergs kan bok var i sin gamla
omodärna våning i den äldsta
och omodärnaste delen af
staden. Grosshandlarn har ju
nu i flera år tjänat pengar som
gräs och äger hus på nya stån,
där han ju dessutom har både
sitt kontor och alla vänner och bekanta. Men
det är frun, som har velat ha det som det är;
hennes föräldrar har bott där förut, och hon har
fått det gamla huset kärt. Det har nog
visserligen blifvit mycket förändradt sen dess; de gamla
stormträden, som fanns kvar sen mycket länge,
är borta, och den väldiga trädgården har krympt
ihop och annekterats af nya byggnader, tills den
blifvit endast en liten grön parodi på trädgård.
Äfven inomhus har vandalismen härjat; fars
arbetsrum, som var ett litet paradis med böcker
och taflor och med stockrosor utanför fönstret,
har försvunnit och vuxit ihop med den gamla
salen till en stor sal i modärn stil. Och salongen,
som var gul och solig på fars och mors tid, har
fått röda tapeter och svartbruna möbler och
blå-hvita gardiner, så att man aldrig kan leka sommar
midt i vintern som för trettio år sedan, då till och
med den sparsamma decembersolen fick glans
genom de gula jalusierna. Men ett rum finns det
kvar, som är precis som förr, mors lilla
hvardags-rum. Det har fru Anne-Marie Broberg efter många
böner fått behålla i ograveradt skick, och för det
rummets skull har hon försonat sig med alla
förändringar i öfrigt, fast nog har det kostat på, det
vet hon bäst själf. Hon älskar sin man och söker
vara honom till lags — motsatsen har aldrig
fallit henne in — och för hans skull har hon låtit
det gamla hemmet offras bit för bit. Men nog
har hon hos mormors lilla vackra sekretär gjutit
många flera och mycket bittrare tårar än dem mor
och mormor en gång i världen under en
romantisk och lycklig tid offrat för Spastaras, Axels och
Frithiofs skull. Och huru många gånger har hon
inte önskat, att den gamla buktiga trymån ville
visa henne ett lika lyckligt ansikte som fars och
mors, som blicka ned på henne från väggen i
salongen. Hon tänker på far, den unge lektor Erik
Gusta: Vahlberg, beläst och vidtberest, musikaliskt
och konstnärligt bildad, en äkta romantiker, död
innan ännu vare sig hans kropp eller själ hunnit
få ett enda märke af ålderdom. Och mor, den
lilla kära mor,, som förstod sin man som ingen
annan och skapade kring honom den värld af ljus
och glädje, som först lät hans psyche slå ut i full
blom. Hur vackert kunde hon inte tala om far;
hur sysslade inte hennes tankar med honom ännu
när hon kände dödens närhet, och hur glad var
hon inte att veta sig få återförenas med honom.
Fru Änne Marié kan inte låta bli att jämföra sitt
eget äktenskap med fars och mors. Hon älskar
sin man, och hon har analyserat sina egna
känslor tillräckligt för att veta, att de inte endast
härröra af gammal vana och motvilja för tragiska
händelser; hon vet alldeles säkert, att det inte
bara är af fruktan hon offrar sin vilja för mannens.
Och grosshandlare Broberg är utan tvifvel en
man af ovanliga mått. Han är visserligen inte
den ende, som själf ända från grunden har murat
upp sin solida ekonomi, men från den dag, då det
blef honom klart, hvilken roll Anne-Marie Vahl-
berg skulle komma att spela i hans lif, har det
varit hans oaflåtliga sträfvan att i alla afseenden
göra sig jämbördig med henne, utplåna alla de
di-vergenser, som börd, bildning och social miljö
skapat. Och de af hans bekanta, som haft tillfälle
att följa denna metamorfors från början, förvåna
sig öfver, hur fullständigt han har lyckats.
Han har lyckats, ja utan tvifvel. Han sitter inne
med alla de fakta och förmår draga alla de
konklusioner, som man gerna kan begära af en
grundligt bildad människa. Och dessutom är han
alltigenom comme il faut och kan i det afseendet
tjäna som föredöme för många otvifvelaktigt
belästa män, brumbjörnar, som ger sina
medmänniskor så många som flyger och far. Men, det
finns dock i själfva verket ett stort men. Trots
denna bildning är och förblir han en novus homo,
en man utan anor, som aldrig skall lära sig förstå
sin hustrus kärlek till de döda och de minnen, de
lämna efter sig.
Egentligen har han inte från början handlat vare
sig egoistiskt eller medvetet hårdt, när han
genom-drifvit alla förändringar. Borde inte Anne-Marie
inse, hur mycket vackrare och bekvämare
våningen redan blifvit, eller boide det inte åtminstone
vara henne klart, att deras umgänge och sociala
ställning kräft dessa små uppoffringar af henne.
Men ju mera grosshandlar Broberg tänker på
saken, dess större skäl till missbelåtenhet anser
han sig ha. Det har länge varit honom en nagel
i ögat, att våningen som kunde vara ganska
modern och elegant, skall förstöras af ett enda rum,
ett gammalt fult och oanvändbart rum med
maskstungna möbler, som man knappt kan visa för
sina gäster. Fru Ann -Marié tycker om att sitta
och drömma därinne, när skymningen faller på
— nå, hvad mer, han själf, grosshandlarn, är
dessbättre fri från alla illusioner och allt pjåsk; han
borde inte heller tåla sånt i sitt hus. Han går
och eggar upp sig till allt större hänsynslöshet,
han håller långa försvarstal för sig själf för att
döfva allt hvad vekare känslor heter, och slutligen
fattar han ett fast och afgörande beslut. Antingen
skall det gamla rummet förändras eller också skall
man byta våning; det är honom lika kärt, hvilket
det blir, och han tänker visa sig nog ädelmodig
att öfverlåta åt fru Anne-Marie att bestämma den
saken.
Och så en dag efter middagen lägger han fram
sina skäl för fru Anne-Marie. Hon hör tyst på
honom en stund; så vågar hon en invändning:
han lofvade ju henne sist att få behålla detta enda
rummet; och när han då svarar, att det löftet
naturligtvis inte kan gälla för alltid, vågar hon inte
göra flera invändningar. Han talar långsamt och
öfvertygande, men när hon inte svarar, tvingas
han att fortsätta, att upprepa sina skäl gång på
gång, så att han till slut knappt tror på dem själf.
Han ser förstulet öfver bordet på henne; hon har
krupit ihop i soffan och stirrar ut i rummet med
en så hjälplös och förtviflad blick att han ett
ögonblick är färdig att ge vika. Men han bemannar
sig, blir strängare och bestämdare, söker inte
öfvertyga längre utan nöjer sig med att tala om
för henne, hur han vill ha det och hur det skalf,
bli, och när den lilla frun bara sitter och suckar
och ser sur ut, går han sin väg, lite nervös
visserligen men belåten i det stora hela och
öfvertygad, att hon snart skall ta sitt förnuft till fånga.
" Stackars lilla fru Anne-Marie! Nu sitter hon
ensam i den dystra salongen, och tårarne är så
Forts, å sid. 501.
499 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
