Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 14 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra pris i H. 8 D:s Novelltäflan.
TINGSSKRIFVAREN. FÖR HVAR 8 DAG AF AMMA KÄLLÉM.
ANS ANSIKTE var magert och
fåradt, ett stycke pergament med räta
och krokiga linier på. Näsan var
stor och böjd, munnen fint skuren,
ögonen små utan lust att förråda
hvad stunden gaf af fröjd eller
smärta. Så länge som hans
nuvarande omgifning kunde minnas honom, hade
han gått i samma snushruna bonjour. Tiden hade
farit illa med den, men Per Bogren själf hade
vårdat sig om den .med flit och noggrannhet.
Omsorgsfullt blef den hvar dag borstad, och en
felande knapp isyddes utan uppskof. Rockens
gammalmodiga snitt passade hans långa, kantiga figur,
och hvar och en måste erkänna att han bar den
med en värdighet, som ingaf respekt.
Med långsamma, väl afvägda steg trampade han
kullerstenarna på gatorna i den lilla småstad, dit
ett oblidt öde för snart femton år sedan fört
honom. Liksom pändeln i ett ur rörde han sig inom
snäft tillmätta gränser. Från fabrikör Thomassons
vindskupa, som han bebott alltsedan sin ankomst
till samhället, gjorde han inga andra utflykter" än
till fru Fredrikssons matställe och häradshöfding
Krantzes domarekansli. På det sistnämnda stället
aflämnade han de renskrifna pappersark, som gåfvo
honom medel att göra rätt för sig på det förstnämnda.
Då Per Bogren den förste i hvarje månad blef
ombedd att stiga in i häradshöfding Krantzes
privata arbetsrum för att där mottaga aflöningen för
den gångna månadens trägna arbete, kände han
sig som lyckans förklarade gunstling. Det var
icke de surt förvärfvade slantarna, som beredde
honom glädjen — för pengar hade Per Bogren
alltsedan sin ungdomstid hyst ett suveränt, alltför
suveränt förakt — det var fast mer en illusion, en
oreflekterad fantasilek, som gaf honom
glädjeförnimmelsen. Alltifrån det ögonblick då
häradshöfding Krantze med nästan kamratlik vänlighet bjöd
honom taga plats i en af de bekväma länstolarna
och han satt och andades in luften i det elegant
möblerade rummet, som i hvarje detalj vittnade
om smak och förfining, kände hän sig som genom
ett trollslag flyttad ett stycke högre upp på
sam-hällsstegen. Det var denna samma komfort, som
han vuxit upp i och som alltid, hvar han än mötte
den — han måtte förneka det hur mycket som
helst — lyfte honom öfver hvardagligheten och
kom hans sinnen att domna bort i stilla ro. Han
satt och njöt af denna förnimmelse, medan
häradshöfding Krantze räknade tillsammans de små poster
i utgiftsboken, som betecknade "renskrifvare
Bogrens tillgodohafvanden". Då sammanräkningen
var gjord, och häradshöfdingen räckte honom
li-kvideh med ett par förbindliga ord till tack för
omsorgsfullt arbete, spratt Bogren till, reste sig
upp och stod på minuten som den underordnade
inför sin chef. Men öfver blicken låg ett
drömlikt töcken, som vittnade om att han ännu icke
kommit till sig själf. Häradshöfding Krantze var
en gammal och erfaren man, och hans
domareblick hade för länge sedan skådat rakt igenom
Per Bogren. Däraf kom sig den varma klangen
i hans röst, när han uttalade sitt till formen
slentrianmässiga tack. Bogren var fullkomligt
öfvertygad om att häradshöfding Krantze ville honom
väl, men äfven utan denna öfvertygelse skulle
han ha skattat den gamle häradshöfdingen högt.
Det fanns något af oväld och ridderlighet hos
honom, som icke kunde undgå att göra intryck.
Understundom hände det, särskildt vid de stora
höst- och vårtingen, att Bogren fick följa med ut
till tingsstället. Han tyckte om att sitta i
järn-vägskupéen midt emot häradshöfdingen och se
på det skiftande uttrycket i hans ansikte, när han
bläddrade i sina domarepapper. Slog han så igen
portföljen och inledde en Jiten stillsam
konversation med Bogren, så kastade denne ofrivilligt en
snabb blick öfver till notarierna, två höga herrar,
som aldrig sänkte sig så lågt som till renskrifvare
Bogrens niveau. Men med häradstjänaren ute
vid tingsstället, gubben, som eldade och städade
tingshuset och var allas passopp, stod Bogren på
bättre fot. Gamle Löf hade varit husar i yngre
dagar, och Bogrens värdiga, nästan militäriska
hållning underlät aldrig att imponera på honom.
Vid deras första sammanträffande hade Löf helt
oreflekteradt titulerat honom "notarien", men en
af de verkliga notarierna hade ögonblickligen
upplyst honom om att "herr Bogren var skrifvare,
renskrifvare, förstår Löf, åt häradshöfding Krantze,
ingenting annat". Från den tiden döptes Bogren
till tingsskrifvaren, och under den benämningen
blef han känd af ortens befolkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
