Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 14 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
den gamla mörknade mahognybyrån, moderns
byrå, hans enda synliga minne af det en gång
burgna föräldrahemmet. Den snusbruna
bonjouren drogs af och hängdes upp, och nattrocken,
studentnattrocken, kom på. Han såg på
termometern. Tio grader–hade fru Andersson satt
in ved i kakelugnen, månn tro? Han öppnade
luckorna och fann att fru Andersson för en gångs
skull gjort sin skyldighet. Varsamt, med den
långsamhet, som hörde honom till. lyfte han fram
skrifstolen till kakelugnert, lade tidningen på
bordet bredvid lampan och tände på brasan.
Fattades så bara pipan, och Per Bogren var redo att
begå sin lördagskväll på det sätt, som nu för
tiden mest tilltalade honom.
Han bredde ut tidningen framför sig och följde
med pekfingret, som han brukade, utefter den
långa raden af "födde". Det hade blifvit en vana
hos Per Bogren att läsa alla födelse- och
dödsannonser. Det var numera det enda sätt, menade
han, genom hvilket hans forna vänner och bekanta
meddelade sig med honom, och dessa
meddelanden voro innehållsrika nog. Nästan dagligen nådde,
de fram till honom, och vid hvart och ett af dem
gjorde hans finger ett uppehåll, innan det drog
vidare på sitt spaningståg. Af detta pekfingrets längre
eller kortare uppehåll skulle man ha kunnat sluta
sig till i hvilken grad meddelandet berörde Per
Bogren. I bland syntes det, som om uppehållet
blott gifvit tid till en kort honnörsbetygelse, ibland
drog en iskall fläkt af bitterhet förbi, ibland var
det, som om Per Bogren böjt hela sin långa
knotiga öfverkropp fram öfver en öppen graf och med
tacksamhetens klara ögon sett in i den.
Födelseannonserna hade mindre att säga honom. Han
tog dem blott och bart som ett litet lifstecken
från de människor, som en eller annan gäng
korsat hans väg. Men i dag måtte det bland dessa
annonser funnits någon af vikt för honom.
Pekfingret hvilade envist under ett så lydande
tillkännagifvande: "En sons lyckliga födelse. Riseberga
den 18 november 19... Magda och Clas von Barr".
— En son, mumlade han, — en son — — en
son, ordet blef för hvar gång mer och mer
beto-nadt. Jaså, den lyckan blef ändå Magdas till slut
— Lyckan! Han for upp ur stolen, som vore han
beredd att till hvad pris som helst prostestera mot
det påståendet, men inom ett ögonblick sjönk
han maktlös ner igen- En son–-Han lade
armarna på bordet och lutade hufvudet emot dem.
En son — — Det var som om detta enda lilla
ord varit den borttappade och nu återfunna
nyckeln till ett länge tillstängdt rum inom honom.
Dörren slogs upp för hans inre syn och han tyckte
sig se en stor domsal, öde och tom, men med
pinsamt skarp belysning. Ingen annan fanns
därinne än han själf, och han hade fått sig plats
anvisad på de anklagades bänk. Men det underliga
var, att han på samma gång var både sin egen
åklagare och domare. ’Han förstod, att han icke
var anklagad hvarken för mord eller dråp, han
var ei heller hvarken någon tjuf eller förfalskare
i vanlig mening. Det var ett svårare brott, han
hade på sitt samvete: ett förfeladt lif. Plötsligt
tyckte han att någon uppmanade honom att
redogöra för sina lefnadsomständigheter. Ett
ögonblick var han rådvill. Han hade ingenting annat
att minnas än att han bodde i Thomässons
vindskupa och skref långa, obegripliga meningar på
rena, hvita pappersark. Han lyfte upp hufvudet
en smula och lät blicken irra kring rummet med
dess nötta godtköpsmöbler. Först när den kom
till den gamla mahognybyrån, fick den ett fäste.
Med ens stod det gamla föräldrahemmet upp för
hans själs ögon. Han såg de stora, ljusa rummen
med tunga gammalmodiga möbler, hvilka gått i
arf i hans fars släkt, han kände doften af starkt
kryddad mat, såg fadern bred och myndig slå i
det röda vinet i de höga, slipade glasen och dricka
sina gäster till. Han kom ihåg den stora
gårdsplanen med lindarna, som han lekt under som
barn, han kom ihåg–-åh, så väl han mindes
det! Det var en septemberdag med klar och litet
kylig luft. Astrakanerna hängde röda och mogna
nere i trädgården, vildvinet glödde på
flygelbygg-ningens galvel och mor stod på verandan och såg
på hur hans koffert och kappsäckar surrades fast
på vagnen som kört fram till stora trappan. Själf
kom han inifrån förstugan och ställde sig bredvid
henne med studentmössan på sned och all lifvets
fröjd i sina ögon. Varmt och innerligt slöt hon
honom i sina armar: — gossen min, sade hon
sakta och allvarligt, — skall du vara samma
renhjärtade solskensbarn, när du om några månader
kommer hem igen från din första termin vid
universitetet? –-. Per Bogren reste sig upp och
gick och rörde om bränderna i kakelugnen.
Det var dumt att sitta och minnas så här —
meningslöst, ett själfplågeri, som var till ringa
eller ingen nytta. Det snöblandade regnet slog
mot fönsterrutorna, blåsten hade öfvergått till
storm och for med hotfull häftighet fram mellan
de hvita tvåvåningshusen. Den förgyllda kringlan
öfver bageributiken i huset midt emot rörde sig
gnisslande fram och tillbaka, jämrande som ett
missbelåtet barn. En vindstöt tog ett tag i de
otäta fönsterbågarna. Bogren såg, hur den blå
rullgardinen rörde på sig.
— Hur är det månne nere vid hamnen i kväll? tänkte
han. Sjön vräker naturligtvis öfver hamnpiren och
långt upp på stenkajen. Hvitskummigt och vackert
måste hafvet vara i sin trotsiga bekymmerslöshet.
Han fick en stark lust att gå dit ner. Risken
att träffa på människor var ju inte stor i kväll —
men ändå — tänk, om han mötte någon! — det
skulle väcka förundran, att han gick där nere
ensam i ovädret, och han ville inte, ville bestämdt
inte bli föremål för undran och utläggningar.
Han tog tidningen på nytt fast besluten att icke
se åt födelse- och dödsannonserna. Men hvilken
sida han än slog upp, såg han ingenting annat,
läste han ingenting annat än: en sons lyckliga
födelse — Magda och Clas von Barr.
Han förstod att det icke längre var värdt att
spjärna emot udden. Han var slagen i bojor i dag
af de gamla minnena. Han blef ingen fri
människa, förr än han kämpat med dem till blods.
Utan att tveka gick han bort till byrån, drog ut
den öfversta lådan och tog fram en liten hvit
pappask. Behöfde han öppna den? Åh nej, den
innehöll ett flickporträtt och ett brefr som han
kunde utantill ord för ord. Han hade stulit det,
undanhållit det, då han fick order att skicka
tillbaka allt som hon gifvit honom och som kunde
påminna honom om henne. För den synden skulle
han inte fällas; det visste han nog. Han höll
pappasken mellan sina långa, litet böjda fingrar,
och i ett nu var han i tanken förflyttad till den
sydsvenska universitetsstaden.
Det var en pingstdagsmorgon i en liten trädgård
vid en af stadens bakgator. Äpple- och
päronträden stodo i blom, syrenknopparna svällde,
himlen var molnfri, och solen sken på onda och
goda. Frukostbordet stod dukadt i bersån, och
faster Mina, som skötte skolhushållet åt Magda
och hennes syskon, hade gått in i det lilla envå-
, Forts, å sid. 527.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
