Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 11 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NEUTRALA.
EN FÖRSTUDIE. FÖR HVAR 8 DAG AF ULLA LINDER.
ennes bank låg vid rue des
Capu-cines. Eftersom hon bodde på
vänstra Seinestranden, föll det ju
af sig själf, att hon tog vägen
öfver Vendömeplatsen, därefter rue
Castiglione, genom
Tuilerieträd-gården till Pont Royal.
Här brukade Hertha stanna ett par minuter för
att betrakta himlen, molnen, luften, Grand palais’
gröna kupol, som, då dagen var klar, lyste med
en glans af chrysoberyll i aftonsolen, och
Eiffeltornets svarta skelett, hvilket i någon slags
makaber idéassociation alltid förde hennes tankar till
kriget.
Nå, på det tänkte hon ju ändå ofta nog. Fastän
hon inte ville det. Energiskt försökte hon skaka
det ifrån sig. Herre Gud, folk slogs minsann ändå,
antingen hon gick och pinades i sitt sinne öfver
det eller ej! Hon kunde ingenting göra åt det.
Hellre då öka de lugnas, "okänsliga" arbetandes
skara än de hypernervöst sörjandes. Kom de i
öfverhanden, tänkte hon, då var det snart ute med
hela universums nervsystem. Och det vore ju
det verkliga Ragnarök.
Hon inbillade sig också, där hon stod på Pont
Royal och lät Paris’ pittoreska silhuetter passera
revy inför sig, att hon fick mera luft i lungorna,
sjöluft kantänka, kanske rättare uttryckt flodluft.
Nå, inbillningen kan vara en god vederkvickare
ibland.
Sedan hon alltså stått där en stund och andats
och tittat, fortsatte hon med snabba steg uppför
rue du Bac. och så var hon snart hemma.
Men ibland, dä bankarbetet slutat någon
halftimme eller timme tidigare, tog hon sig en tur
utefter de stora boulevarderna för att se på
folkströmmen och studera de mondäna toiletterna.
Eller gick hon på .rue de Rivoli och njöt af de
stora lyxmagasinens härligheter. Åh, sådana
juveler som det fanns där! Pärlor, underbara! Hon
älskade pärlor. Hon hade också förälskat sig i en
pärlcollier i sex länkar. Men ännu lidelsetul’are
nästan i ett halssmycke af smaragder och
briljanter. Det kostade en hel förmögenhet, så hon
ville visst inte ha det. Inte ens om hon fått det
till skänks. Hu nej! Men det var bara så roligt
att stå och se på det - och på allt det andra —
och njuta af de klara stenarnas glans och skönhet.
Och så var det så underligt att tänka på, att
det verkligen fanns folk som hade råd att köpa
sådant där — i dessa tider. Hon kunde knappast
föreställa sig, hur sådana krösusar kunde ta sig ut
en gång...
Hertha hade just haft en sådan där
"rue-de-Rivoli-dag", med beundrande, långa pauser
framför juvelerarfönstren och undrande reflexioner
öfver de okända köparne af slikt. Med ett litet
försmädligt leende och ett halfhögt: — Tja, men
det skulle jag ändå aldrig.. ! vände sig om för att
gå och stod plötsligt — alltför nära — ansikte
mot ansikte med en en ung, elegant dam af
hennes egen figur och längd. Det lilla hufvudet
täcktes ända ned till ögonbrynen af en espritprydd
sammetstoque, den vida skinnkappan slutade med
en yfvig sobelbård just vid de ljusgrå
kängskaften, och sobelkragen kring halsen sammanhölls
på ena sidan af en liten bukett runda, röda rosor,
konstgjorda förstås, ty de verkliga, lefvande, voro
ej så en vogue just nu.
Hertha mumlade ett "Pardon!" och skulle skyn-
da vidare, då hon med ens hajade till, tvekade,
höjde ögonbrynen i en häpen fråga.
Den andra hade gjort ungefär på samma sätt.
- Hertha? -! - Är det Hertha...
— Elsvig! — Verkligen! — Ja visst! Nej men
då!...
— Till och med Paris är ju en småstad,
skrattade den sobelbrämade. Men Herre Gud,
naturligtvis en mycket treflig småstad! Tänk, att vi
båda skulle råka på hvarann - här! Så länge,
länge sedan du! — Nu går vi in och får oss en
kopp chokolad. Jag skulle vänta på min man här,
men han dröjer alldeles säkert en halftimme ännu.
En kopp chokolad och några pätisserier i -tt
af de hypereleganta konditorierna vid rue de
Rivoli - Hertha visste hvad det betydde i francs.
— fyra, fem — kanske till och med mera nu,
Det var en af de mindre behagliga erfarenheter
hon gjort under sin första — oskuldsfulla — tid
i den här staden. Men hon behöfde väl ej oroa
sig denna gången. Elsvig bjöd förstås. Hon såg
ut att ha råd till det.
— - Hvem var det hon gift sig med nu igen?
— Någon "son". En rätt obskyr person —
pro-kurist — eller förste man i något mjölbolag?
— Köttbolag? — Ja, Hertha mindes inte. Men
att familjen då inte var vidare förtjust åt partiet,
det kom hon ihåg. Fast Elsvig varit grufligt
förälskad.
–Nu hade han väl förtjänt pängar på
kriget. Förstås! Det är det de gör, de neutrala..
De hittade en liten treflig soffa som var ledig
under en stor palm och inte alltför nära musiken.
—’ Och så tog du ditt parti och reste utomlands
med ditt lilla arf på tusen kronor? Jaså,
tvåtusen. Nåja! Det var verkligen duktigt gjordt af
dig, Hertha!
Hertha tänkte inom sig, att Elsvig säkerligen
inte alls förstod, hur duktigt det varit, ty hvad
begrep hon af ekonomiska svårigheter, af
ensamhet af arbetskamp och mod att ta sig till bara.
Men högt sade hon:
- Nåja, är det så duktigt det, att följa det som
ens natur drar en till? För dig vore det
naturligtvis ohyggligt att bo ensam på ett enklare
paris-pensionat, att tillbringa två tredjedelar af din dag
på en kontorsstol och den sista tredjedelen på
hyllan på någon teater eller helt enkelt på
boulevarderna, där man kan ha fullt nöje af att gå och
titta i bodfönstren bara. Men för mig, kära
Elsvig, vore det ännu otänkbarare att lefva lifvet
som de flesta fruar — jag menar inte dig nu, fast
jag vet visserligen inte hur du har det! - d. v. s.
dela min dag, — hvarje dag, — mellan
sömmerskan, sybehörsbutiker, håifrisösen, och manicu
risten, likgiltiga visiter och ett ledsamt
nödtvångs-sällskapande. Kanske i det min man inbegripen
t. o. m.! —
- Åh!! -
— Ja, jag tycker för min del, att det är
synnerligen duktigt gjort att gifta sig jag! —
Elsvig hade blifvit litet röd.
— Kanske det! — Beror ju på. — Men man
skall väl tro på kärleken också, Hertha.
— Ja visst. Joo, det gör jag också. Och att
du var kär i din man, vet jag ju. Därför menar
jag visst inte dig
Elsvig rörde energiskt i chokoladkoppen, som
envisades att behålla sin brännande hetta under
det tjocka gräddskumsiäcket.
- 586 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
