Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 11 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Och så blef du alltså först journalist?
fortsatte hon. Men kan man nu verkligen också
lefva på det? —
— Naturligtvis kan man inte det, om man skall
lefva som en människa. Och det ville jag i det
längsta. Därför gick det ju an, så länge de två
tusen räckte, förstår du. Sedan blef det värre.
Ett tag höll det rent på att gå åt skogen för mig.
— Nej hvad säger du? Berätta! — Det här
blir ju riktigt dramatiskt!
Hertha skrattade högt och hjärtligt. —
Oveten-hetssynder böra förlåtas! tänkte hon i sitt sinne,
medan hon intresserad betraktade de gnistrande
små juvelbollarna i fru Elsvigs rosenröda öron.
— Nåja, så långt behöfde det då aldrig gå med
mig. Ty — jag höll på att säga: gudskelof! —
kriget bröt ju ut. Så togs en massa unga män
till fronten, kom aldrig tillbaka, och en hel del
platser som blifvit vakanta fick besättas med
fruntimmer i stället. På så sätt var det iag kom på
det torra.
— Åh, Hertha då! Så rysligt!
Elsvig fällde sin förgyllda sked i upprörd
indignation.
— Du talar så förfärligt, Hertha lilla. Menar du,
att du är glad åt kriget? — Menar du verkligen
Gud ske lof?!
— Tja-a! För min enskilda del så! —
Människan är ju sig själf närmast, vet du väl.
— Ja men ändå! Man skall väl ha litet
idealitet! Man skall väl ha hjärta i bröstet! Vet du,
jag känner det så, att det är mig omöjligt att
glädjas riktigt. öfver någonting, så länge kriget
varar. I allt- — öfver allt — ligger en känsla af
tyngd och smärta och osäglig pina. Jag tror —
jag vet — att det är de undermedvetna tankarna
på dessa millioner olyckliga — både dem därute
och dem som sitta hemma och vänta. — Åh, det
är ohyggligt, ohyggligt! -
Elsvig hade tårar i ögonen. Äfven Hertha hade
blifvit mycket allvarsam.
— Ja visst är det, kära lilla Elsvig! Det tycker
jag med. Men hvad hjälper vi sakförhållandena
med att tycka och tänka och säga så där? Vj får
lof att komma ihåg, att det friska modet får inte
dö ut. Det friska modet — det är för mig
Prometeus’ himmelska eldgnista. Om den slocknar
— då ve världen! — Ser du jag tror på smitta.
Äfven tankar smittar. — Men det kan jag säga
dig, att doge jag till sjuksköterska; så skulle jag
gärna \ilja gå ut med. Tänk så väldigt intressant
det skulle vara! Men tyvärr. Jag tål Inte se blod,
mitt kräk. Jag svimmar för en rispa i fingret.
Elsvig satt tyst en stund, sysselsatt med att dra
på sig handskärna. Hon såg sorgsen och plågad
ut. Så lyfte hon plötsligt hufvudet och såg
väninnan rakt in i ögonen.
— Jag tycker inte om ditt sätt att tala, Hertha,
sade hon. — Tänk, så väldigt intressant —.
— hur kan man tänka så, då det gäller
dödsskjutna, stympade medmänniskor! Du är nog
inte så hjärtlös som du låter, hoppas jag! —Jag
ville också verkligen så gärna gå ut som
röda-korssyster. Inte för att vara intressant, Hertha,
men för att tå offra mig. Men — jag har ju min
man, jag. Får ju inte —
— Naturligtvis inte. Man skall alltid ta de
plikter som ligger närmast. Det tycker iag är
fullkomligt riktigt.
Elsvig påminde sig nu, att det var tid att gå
och möta mannen. Men hon ville nödvändigt att
de skulle träffas mera. De skulle komma att stanna
en tre, fyra dagar ännu, trodde hon. Så gaf hon
adressen till deras hotell, och Hertha skref upp sin
pensionatsadress på en liten lapp som Elsvig
stoppade ned i sin äkta krokodilskinnsväska. Så
skiljdes de båda vänninorna åt.
Fru Elsvigs man befanns vara en mycket
hjärtlig, språksam och äfven spendersam karl. Han
bjöd på stora operan — Hertha hade inte ens i sina
djärfvaste drömmar sett sig själf där, och på en
sådan plats till! Hon hade ett fasligt schå att
rigga till en något så när värdig toilette och efter
operan på en elegantare supé. På den där supén
var han själf med, däremot inte på operan, ty
han var inte alls road af musik, och någon balett
förekom inte i det stycke som gafs.
Hertha tyckte för öirigt riktigt bra om sin
vän-ninnas man. Men han var henne en stor
öfverraskning och en gåta.
Han hette inte alls på "son", han hette Schaabye.
Han var inte slakteribolagets prokurist utan dess
chef. Och Elsvig föreföll slutligen inte alls
förälskad. Månn tro om hon ens någonsin varit det
— i honom, tänkte Hertha.
Hon började ana, frukta att — en
personalförändring ägt rum.
— Vi ä i samma predikament, fröken, vi båda.
hör jag. skämtade direktör Schaabye, då han
intresseradt och noggrannt förtärt sin andra
hum-merhalfva. och kyparen kom för att ta bort de
röda skalhögarna. — Vi ha båda kriget att tacka
för — hm! — vår existens.
Han skrattade godmodigt, litet för bullrande.
Fru,Els vig såg plågad ut.
— Åh, Göran, säg då inte så! bad hon.
— Hvarför inte säga som sanningon är?
protesterade Hertha. — Och det är ju sant. Hvarför
inte tacksamt erkänna det lilla goda som kriget
— det stora orätta — tfock för med sig!
— Förbaskadt bra saget, fröken! Förbaskadt
förståndigt sagdt! Inget ondt utan någe godt, det
är det jag alltid säger. — Fröken Hertha är
bestämdt en ovanl’gt klok kvinna! Ha, ha! — Nej,
jag brukar säga det, jag, att vi som ä neutrala ha
naturligtvis rättighet — skyldighet — att — på
strängt neutral ståndpunkt förstås — lojalt
utnyttja chanserna.
—■ Ja. Naturligtvis.
— Ja, gör inte jag det, så gör en annan det.
Gör inte en svensk det, så gör en dansk det.
Jag för min del anser, att det är helt enkelt
fosterlandskärlek.
Direktör Schaabye var mycket ifrig nu,
skan-derade sina ord med hjälp af den stora ringprydda
högra, handen.
— Åhå! — Joo, naturligtvis.
— Jaa, v’sst. Dra pängar till landet, är inte
det fosterlandskärlek det? — Stora inkomster gör
stora skatter. Stora skatter gör goda
statsinkomster —
— Ja, naturligtvis.
— Alltså tjänar vi fosterlandet hvar i sin stad.
Tjänar fosterlandet! Just det!–Det vill’säga
— direktör Schaabye drog plötsligt sitt jovialiska,
slätrakade ansikte till ett knipslugt leende —
Fröken gör det då strängt taget inte, fröken
skattar inte i Sverige. — — Ha—ha—ha! — — Men
det är lika bra ändå, lika bra! Inte illa ment! Skål,
fröken lilla! —
Kyparen stod med en profil som huggen i
marmor och slog i champagnen. Det frustade och
fräste i de guldkantade glasen.
Direktör Schaabye lyfte sitt glas och fäste en
plirande, godmodig blick på deras gäst.
- 587 -
Forts, å sid. 591.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
