Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38, den 18 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prisbelönad i H. 8 D:s NoveUtäflan.
STORMVINDEN.
FÖR HVAR 8 DAO AF IVAM BJARME.
Östra kusten var ödslig och enslig.
Mot den låga strandkantens magra marker där
några årsgamla stutar håglöst ströfvade omkring
öfver det gulnade stubbgräset slog dyningen dag
ut och dag in i samma beklämmande enformiga
takt. Om natten drog isen in i kompakta
massor tör molnig östan och då man minst anade det
tog ölandsvinden i med hednisk urkraft och släppte
löst det spöke som från norra uddens sand till
den södras splittrade kalkstensklippa är kändt
under namnet ölandsfyket. Då försvunno i
yrsnön de tusen och åter tusen stenmurarna hvilka
generationer af sträfva öbor i fårskinnsjackor och
långa taniga kvinnor i oföränderligt samma svarta
hucklen plockat upp sten för sten ur allvarets
snåla sandmarker. Med dån och härskri drog det
fram öfver landborgen så att fåren i
kalkhällsfållarna under dödsångestens skräck trängde sig
samman åt läsidan till medan de yngsta lammen
vredo sina ångande kroppar under hundratals
be-sinningslöst trampande klöfvar. Då red riddar
Ögonlös kapp med fyket öfver snövidderna och
tog brantaste stupet vid Källa i ett enda
jättesprång som förde honom på den svarta
spökhäs-ten långt ut öfver Kalmarsunds buktande isar i
hvilka, är det sagdt, månskenets silfver dröjer
under almanackans nedan.
En vinter där ost bott är intet lekverk med
lustigt klingande slädbjällror och glimmande
julbloss. Men det är östans och nordans raseri vid
oförmodadt möte under allvarets väderkvarnar som
likna hemska galgar med tusen vildt snurrande
armar och gnisslande ångestskrik, det är Östersjöns
krabba sjö som höjer sig kring grå sjöbodar i
veckolångt stigande, det är trollens och rånas dans i
snöyra, det är kvinnors gråt i inshöade byar och
kräkens ängsliga råmande i skumma fähus.
I sådana nätter tar afgrunden sina barn igen
och när solen åter stiger på blekblå himmel och
lyser öfver hvit snö reses kanske ett yxadt
träkors öfver en undergången vandrare medan sex
män i ojämn takt bära fram liket och klockaren
smusslar med den tomma literbutelj man fann
vid den förfruses sida. Är det då söndag bli
kyrkorna fullsatta långt innan ingångspsalmen tystat
barnens kurragömmalek under mors svarta kjol
af sedan ett kvartssekel styfnadt siden.
Oväder var det inte, fyke inte heller. Men
doktorns dräng skakade misstänksamt sitt stora
häst-hufvud med dess uttryckslösa drag när han sköt
in några nya ekkubbar i den öppna spiseln och
ett ögonblick med vidgad blick lyssnade till hur
det! sjöng och dånade under glimmande gnistor.
Gamle Häst-Johan gick tram till östra fönstret
och såg ut mot hafvet. — Det blånar, det blånar...
Det blånade. Det gjorde det.
Driiisen var som en jättestor, grå molnbank
längst ut mot fyrens smäckra järnkonstruktion
och öfver den och under den tog luften färg af
något underbart dallrande blått medan vattnet som
bubblade och kokade och jäste för isens tryck
svartnade till bläck. Vindflöjeln af smidesjärn i
form af en fullriggare på fähusets tak af hvit.
ohuggen kalksten snurrade rundt som besatt af onda
andar men stannade sè plötsligt för ren ost och
just som den stod orörlig med darrande och
gnisslande segel kommo de bägge srrå hästarne af här
dig ölandsras själfmant hemtrafvande ännu med
skräcken af bullret från de stenmurar deras rädda
hofvar under brådskande flykt raserat, märkbar i
skälfvande mulär.
Stalldörren stod öppen och de galopperade
hastigt in med några snabba sparkar åt tröskverkets
järnskacklar som rests mot väggen.
Det blånade...
För några korta minuter tycktes stormvinden
tveka, liksom hämtade den andan borta öfver den
gråa drifisen. — Midt på ängsmarken stod den
höga gaiveln af Sankta Birgittas klosterruin med
sina två, väldiga fönstergluggar: det lät som om
ett byalags undantagskäringar inte fått sina
sä-desskäppor fyllda efter höstens tröskning när
molnet af kajor kraxade och sladdrande slog in i
den höga, ensamma murens skrymslen. — Men
stormvinden såg röken från grå byar och
kloster-gafvelns vindfång, allvarets härliga vidder med
dess tvekande väderkvarnsvingar, dess enstaka,
förvridna ekar i hvilka torra löf darrade som gula
fjärilar och den tog ansats mot lyftande
vågkammar och kastade sig med gnistrande saltskum på
vingen framåt.
Den gick öfver hedens gula gräs, öfver
råg-broddens ärggröna mattor, öfver trädets vända torf
och den tog i farten med sig några knastrande
halmbundtar från den nybyggda ladan midt bland
de grå torftaksstugorna. Den stoppade inte ens
för kyrkan som täflade med uddens fyr i höjd
eller vid prästgårdens långa huslänga. ’På
doktorns hvita hus klafsade den ned några
tegelpannor men studsade tillbaka från trehundraåriga murar.
Stormvinden. —
Dess kraft tog inte slut med det första häftiga
anloppet. Den ref itu de farande molnen som en
katt ett fågelbröst och ur de brustna trasorna, som
någon förlupen strimma sol färgade blodröda, dref
den ned yrsnön som var hård som hagel. Kraft
hade den öfvernog, och röt och hvisslade och
gnydde gjorde den. Lika hastigt fyllde den
marken med snö som kvinnornas hjärtan med
malande ångest och gnagande oro.
Det var stormvinden. Det var ölandsfyket.
Doktor Erik Brehms lämnade sitt
mottagningsrum som kvinnor och barn för blott några
timmar sedan fyldt med sin klagan och envisa
gen-sträfvighet men där han blifvit sittande ensam
med sina tankar och sin snörflande pipa.
Då han kom in i det stora hvardagsrummet blef
han stående en stund framför fönstret. Yrsnön
gjorde att han ingenting kunde se annat än snøn
som likt en hvit skjorta piskade mot rutorna.
— Det är värre än vanligt! mumlade han för
sig själf. Det är värre än vanligt. Och mörkt
klockan ett på dagen.
Det dånade i elden. Det sjöng i glöden. Det
hven i spisröret.
Doktor Brehmer tänkte på forna tider när han
satte sig ner i den låga hvilstolen framför brasan.
Han mindes de hastigt försvinnande åren i
Stockholm då han var nervläkaren på modet och en
framgångsrik karriär låg framför honom. Men det
var länge sedan. Sedan dess hade många vintrar
snöat ned sin snö. Någon tog näns hjärta och
höll det fast i en liten mjuk hand och bollade
så länge med det till dess att det inte tålde mera
och nervläkaren själf i sin tur fick bli patient ocn
lyda råd och föreskrifter. — Det var därför som
han flyttade sin praktik till Långsätra by på Ölands
östkust.
Glömt hade han inte. Ty hvem glömmer då
taggen sitter kvar och många långa ensamma àr
kommer sveda och längtan att brinna som eld-
Glömt... Forts, å sid. 598.
- 595 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
