Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 2 juli 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOT OCH BOT.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
USTRU och barn hade han skickat
ut på landet till svärföräldrarna.
Tjänarna borta. Kontoret stängdt.
Kvällen kom.
Och vidare?
De nödvändiga brefven skrifna.
Kontanta tillgångar placerade så, att
hustrun lätt kunde komma åt dem.
Fanns det fler skyldigheter på den kanten? Åja,
många — men inga som han mäktade uppfylla.
Och då så —
Det skymde, gatubullret dämpades. Det var tid
att gå hem.
Våningen verkade sommartom som sig borde.
Alla gardiner neddragna utom i herrummet.
Lyckligtvis fanns det ett par flaskor soda i skafferiet
och en half flaska whisky i hörnskåpet. Allt hvad
han behöfde. Han slog sig ned i herrummet, i den
djupa fönstersmygen, blandade sin grogg och drack.
Klockan i Engelbrekt visade trekvart på sju.
Återstod att välja dödssätt.
Själfva saken var afgjord, han ägnade den inte
längre en tanke. Han hade giort en obotlig
förlust. Nå det var länge sedan, redan två år. Ingen
kunde påstå, att hvad som nu skedde, skedde i
öfverilning. Det hade tvärt om varit så, att han i
början alls inte tänkt på själfmord. Jag får väl
bära det, hade han tänkt, jag som så många
andra. Det blir tungt till en början, men man
vänjer sig vid allt.
Det var just det, som icke hade inträffat. Hvad
som var tungt att bära i början, blef för hvarje
dag och vecka och månad allt tyngre. Och så
småningom — han visste inte när det hade börjat
— kom tanken på själfmord, afvisad först men
ohjälpligt enträgen. Den kom inte med några
stora låter, våldsamma kriser, smärtsamma utbrott.
Den kom tyst och beskedligt, som någonting fullt
naturligt och inte särdeles anmärkningsvärdt Den
lokaliserade sig, tyckte han, under högra tinningen
och blef snart nog en fast beståndsdel i hans
dagliga tänkande. Han vande sig att tänka.
Det och det måste jag ha uträttat innan —
Eller:
Jag bryr mig inte om den affären, jag hinner i
alla fall inte afsluta den innan —
Ty det egendomliga var, att han redan från
början insåg sin maktlöshet. Det var inte han, som
skulle bestämma dagen och stunden. Det skulle
bestämma sig själf. Det skulle mogna som en
böld, hans åtgöranden förutan.
I själfva verket betraktade han det som en
själssjukdom. När han såg nyktert på saken, bekände
han för sig själf, att den yttre orsaken —
förlusten — icke stod i rimlig propotion till
verkan — själfmord. Det var sjukan i släkten,
mjältsjukan, som väckts ur sin sömn af slaget. Och
därför var det också lönlöst att resonera om
saken, att resonera med den där tanken som tagit
sin plats under högra tinningen. Den brydde sig
litet om skäl och motskäl. Den fanns där.
Och nu var det således afton, och hustru och
barn voro på landet, våningen stod tyst och
sommartom, dagens arbete var afslutadt.
Och stunden var inne.
Återstod att välja dödssättet.
Han ansåg att han åtminstone därvidlag borde
göra sitt ord och sin vilja gällande. Gick han
som en dödsdömd viljelös till döden, så borde
han åtminstone få välja sättet. Ty mjältsjukan
var dock icke något brott, och förlusten var
visserligen ett brott — men icke hans.
Helt enkelt kasta sig ut genom fönstret?
Fjerde våningen och stenlagd gata, alltså
fullkomligt säkert. Men ohyggligt brutalt. Och hvem
garanterade att han icke i fallet skadade någom
annan? Gatan var visserligen föga trafikerad.
Eller revolver? Nej han hade ju ingen
revolver-Strax efter olyckan, hade han gjort sig af med
revolvern — kanske i omedveten fruktan att den
en dag skulle komma till användning. Hur som
hälst, han hade ingen revolver. Och att nu gå ut
och köpa? Nej hu! —
Öppna pulsådror? Långsamt, osäkert, och efter
hvad han höit onödigt plågsamt mot slutet.
Hängning? Usch,
Gift? Fanns inte till hands. Gas?
Ja gas — kanske gas.
Han redde sig en ny grogg.
Badrummet var litet och dåligt ventileradt. Stänga
dörren väl och stoppa en trasa i ventilen — se
där allt. Det lilla kyffet skulle fyllas på ett par
minuter. Och gas-döden är hastig. Dessutom
borde han klä af sig och tappa i ett bad, så kunde
man möjligen tala om olyckshändelse.
Olyckshändelse? Javisst. Där hade han ännu
en skyldighet — "på den kanten" — som var
honom möjlig att uppfylla. Det skulle mildra slaget,
åtminstone i socialt hänseende, för hans
omgifning. Visserligen skulle hustrun aldrig tro på
olyckshändelsen. Ooh trasan i ventilen skulle
onekligen förefalla misstänkt. Den skulle snarare
tyda på sinnesförvirring.
Han sprang upp ur stolen och började vanka af
och an.
Ja, hvarför inte? Olyckshändelse i badkar, en
gammal karl, ingeniör till på köpet som sköter
sin kamin så illa — förefaller alltid misstänkt.
Men sinnesförvirring, "i ett anfall af tillfällig
sinnesförvirring". Det är någonting som folk tror
på. Stackars människor, ha väl känt ibland att
den kanske inte är så långt borta.
Och dessutom vai det ju på sätt och vis sant.
Det var ju sinnesförvirring om också icke tillfällig.
Nej långt ifrån tillfällig eftersom den kunde spåras
upp gënom släkten i många led. Desto bättre.
Det var någonting som hustrun kunde tro på —
med godt samvete.
Han smålog.
Ja, han log men bara ett ögonblick, ty nu hade
han skaffat sig nya bekymmer. Hur skulle han
bära sig åt? Han kunde näppeligen skrifva på en
lapp. "Detta har jag gjordt i ett anfall af tillfällig
sinnesförvirring." Och hänga den på
badrumsdörren. Det gick tydligen inte an.
Skulle han skrifva ett bref, ett underligt bref?
Till hvem? Till hustrun? Det kunde han inte.
Till en vän? Åja. Han valde — till den eller den
eller den? Den är bäst, han är så viktig, han
kommer genast att springa stån rundt med bref
vet, ja, han kommer att besöka redaktionerna och
kanske själf skrifva en artikel —
Han log. Han satte sig vid skrifbordet, ref af
ett papper (det skulle se "förvirradt" ut) och —
upphörde att le. Hvad i all sin dar skulle han
skrifva? Var det så svårt att hitta på någonting
tokigt? Ånej — men det måste vara någonting
trovärdigt tokigt, någonting som en psykiatriker
kunde examinera och godkänna. Där blef han bet.
Och dessutom var det honom vidrigt.
Han återgick till groggen. Han satt en kvart
eller så alldeles stilla och tanklös. Så spratt han
till.
Tamburklockan ringde.
- 627 -
Forts, ä sid. 630_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
