Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 2 juli 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 627.
Han såg på klockan — half åtta. Hvem kunde
komma så här dags, en sommarkväll? Hade
hustrun anat någonting, återvändt? Han smög sig på
tå ut i tamburen och försökte se genom den
matt-slipade rutan. Han såg en liten mörk figur, af
storleken att döma ett barn. Kanske en
lekkamrat till hans egna. Han ville inte öppna. Det
ringde på nytt. Han gick ut i köket ocn stoppade
en papperstuss mellan kläppen och klockan. Han
satte sig på diskbänken och betraktade den lilla
kläppen. Gång på gång försattes den i dallring
men endast helt litet hvarje gån g.
En envis krabat. Lika envis som den där
tanken under högra tinningen.
Plötsligt hoppade han ned från bänken, gick
med raska steg ut i tamburen och öppnade dörren.
Det var inte ett barn, det var en man, ovanligt
liten till växten visserligen, skrumpen och sliten.
Han blottade en kal hjässa med en liten grågul
skomakarkrans kring flinten. Han bugade
upprepade gånger. Hvad ville han? Han ville köpa
gamla kläder.
Vänta till i morgon, tänkte ingeniören, då kan
du få köpa hela min garderob. Skulle han skänka
gubben en kostym? Han såg verkligen ut att
behöfva den, och en god gärning skadar ju inte.
Så här på slutet. Gaf han honom sin splitternya
bonjour t. ex. så kunde det på samma gång verka
en smula sinnesförvirradt —
Pang! Nu hade han det. Hade sitt vittne, som
skulle intyga att hans sinne varit omtöcknadt.
Att skrifva ett tokigt bref som vinner fackmäns
gillande är kanske inte så lätt. Men att
öfvertyga den här stackars gubben om att det inte stod
rätt till i hjärnan, det borde inte vara svårt. Och
när han sen såg i tidningen att ingeniör X funnits
död i sin bostad, skulle han säkert ha nog
beskäftighet i kroppen för att göra hvarjom och enom
veterligt, att ingeniören den kvällen burit sig åt
som en stolle.
Sättet? Åh, det var inte mycket att fundera
på -
Han sprang ut i förstugan, slog armarna kring
den lille gubben, kramade honom, drog honom
med sig in i tamburen.
— Välkommen min hjärtebror, sade han,
välkommen!
Gubben sprattlade och stretade emot. Bara bra!
Ju våldsammare han fick uppträda, desto bättre.
Han kramade den magra gestalten riktigt hårdt,
samtidigt som han öfveröste honom med
glädjerop och smeknamn. Han släpade honom genom
salen in i salongen, han tryckte ned honom i den
mjukaste stolen, sprang in i herrummet och
hämtade whiskybrickan. Han slog upp en försvarlig
grogg, han tog fram svarta begördlade
middagscigarrer, snoppade, stack i mun på gubben och
tände. Han var nära att tappa andan. Han var
af naturen flegmatisk, en smula säflig tillochmed.
Men han tog för gifvet att en "tillfälligt
sinnesförvirrad" uppträder lifligt och flängigt. Han
undrade, om han nu borde hoppa på ett ben?
Eller om han borde fortsätta med sina karesser?
Eller hvad han egentligen borde göra? För att
tå några ögonblicks lugn gick han ut i salen.
Genom dörrspringan iakttog han sin gäst.
Till en början satt gubben fullkomligt orörlig,
stel af häpnad, med benen utsträckta, armarna
dinglande utmed armstöden, havannan hängande
i mungipan, sorglig som en flagga.på half stång.
Han vågade synbarligen inte vända på hufvudet,
men ögongloberna rullade i sina hålor. Med en
viss grym tillfredsställelse konstaterade ingeniören
att ångestsvetten ymnigt silade ned öfver panna
och kinder.
Men detta tillstånd varade endast några
minuter. Han kvicknade till. Groggen väckte hans
åtrå och hans mod. Försiktigt sträckte han ut
handen efter glaset, tvekade, tog det, drack och
suckade. Och han blef genast djärfvare. Groggen
tycktes honom för svag. Han gjorde en stark
påfyllning ur whiskyflaskan, drack på nytt och
smackade. Hans nästa omsorg blef att tända
havannan som slocknat. Draget var inte till belå
tenhet. Han bet af en bra bit, tuggade på den
och spottade ut den på mattan.
Ingeniören fann, att uppträdet började arta sig
alltför gemytligt. Han var upprikt gt förargad.
Med häftiga steg gick han fram mot gubben,
tvärstannade och betraktade honom med en hemsk
blick. Gubben besvarade hans blick ödmjukt,
vänligt men lugnt. Groggen hade redan tändt två röda
lågor på hans grådaskiga kinder.
— Hör nu — började ingeniören med något
osäker stämma, — tycker ni inte att — att det här
är underligt? Att jag bjuder —
Gubben gjorde en liflig, afvärjande gest.
— Det är bara vänligt, goa herrn, det är bara
vänligt. Inte får en faitig stackare fästa sig vid
sättet. Nej det är bara vänligt.
Ingeniören sade:
— Ja — ja det förstås — men här i salongen
Förresten — jag känner mig underlig — mycke
underlig.
— Drick, herrn! uppmanade gubben. Det är
nog så med lite hvar, att en känner sig underlig
ibland. Men då dricker en lite, och så blir det
bättre. Drick, goa herrn!
Ingeniören följde uppmaningen. Han var törstig
och han behöfde en tankställare. Hvad skulle han
nu ta sig till? Kasta ut gubben? Det var
naturligtvis det enda normala men det var alltså det
han borde undvika. Nej, han måste sätta skräck
i gubben, en skräck som varade tills i morgon
och gåfve tidningarna med kommentarer till
dödsfallet. Och på hvad sätt? Hojta, skrika? Nej
nu hade han det. Gubben ville köpa gamla saker.
Han skulle bjuda honom — ja hvad? Han skulle
bjuda honom sitt hufvud, sitt eländiga gamla
hufvud och tanken bakom högra tinningen och
alltsamman.
Han gjorde sitt utbud med dof röst och åtföljdt
af en som han hoppades vansinnig grimage. Ett
ögonblick trodde han sig ha nått målet. Gubben
gapade, kippade efter andan och slöt ögonen. Men
det var en baddare, den där gubben! Han gjorde
en åtbörd, som kunnat anstå en pantlånare och
sade:
— Nej försök inte herrn. Inte med mig. Jag
har arbetat i den branchen också. Men det är
länge sen.
— I hvilken — hvilken branch!
— Åh jag menar att sälja till anatomisalarna.
En får bra betaldt, ja bevars. Men se risken. Det
finns folk som inte generar sig för att sälja sitt
kadaver både två och tre gånger. Och när en så
har väntat ut dem och kommer för att hämta, så
har någon annan varit före. Eller också säger
familjen nej. Nej, herrn, det är för stor risk —
— Så ni — ni finner det inte underligt att jag
vill sälja mitt hufvud? Inte alls?
— Tvärtom, herrn. Det är det enda kloka en
kan göra. Särskildt om en känner sig lite
illamående. Se om herm vore gammal och sjuk,
då skulle jag reflektera —
Ingeniören kastade sig baklänges i soffan och
- 630 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
