Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 2 juli 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
korsade armarna under hufvudet. Han för sin del
^reflekterade inte längre. Att agera sinnesförvirrad
inför den här gubben var tydliden omöjligt.
Allting fann han naturligt. Och allting var kanske
naturligt i denna värld, äfven det värsta, det
vidrigaste. Det var bara den där förlusten — som
blef tyngre att bära för hvarje dag — som inte
kunde bäras — som satt under högra tinningen
och skafde och tryckte —
Han låg där ganska länge och stirrade i taket.
Gubben hade han nästan glömt. Det är väl också
möjligt att groggarna gjorde sin verkan och att
han slumrade till. Men plötsligt kände han, att
någon rörde vid hans hals, sysslade med hans
krage. Och han hörde någon hviska:
— Herrn, goa herrn, ligg alldeles stilla!
Aja, tänkte han, jag kunde ligga stilla i tusen
■år och åter tusen år. Men den tanken svann
snabbare än den kom. Ty nu kände han, att
armarna som han korsat under hufvudet voro
stadigt hopbundna vid handlofvama. Och fötterna
voro sammanbundna som fötterna på ett slaktadt
djur.
— Herrn, goa herrn, jag har ångrat mig. Si om
Jag får ta hufvut nu med samma si. Då är det
ingen risk, Ligg alldeles stilla, herrn. Jag skall
bara gå ut i köket och hämta en knif, se —
Hvart tog nu tanken vägen, den där envisa
under högra tinningen? Och hvarför kom han inte
att tänka på att detta dödssättet var det ur social
synpunkt lämpligaste, då det befriade honom från
all skuld? Hvarför? Därför att den tanken och
alla andra tankar spolades bort af dödsångesten,
ströks ut som griffelskriften på en svart tafla.
Han hörde gubben tassa genom salen, stanna
obeslutsam, antagligen oviss om hvar köket var
beläget. Hur många sekunder skulle det dröja,
innan han fann köket och huru många innan han
fann knifven?
Banden — omöjliga att lossa. Själfva
ställningen med händerna hopbundna bakom nacken
gjorde honom fullkomligt värnlös. Han kände en
ohygglig nakenhet och kyla kring halsen. Skulle
han skrika? Nästan alla våningar stodo
sommar-tomma. Portvakten skulle säkert ingenting höra,
ljudet skulle inte tränga ut genom dörren och ned
genom trapphuset. Och dessutom skulle hans
skrik påskynda —
Dörren, tamburdörren? Hade han stängt den?
Stod den öppen fanns det ännu en liten, en liten
möjlighet till räddning.
Han vältrade sig ner ur soffan och föll handlöst
till golfvet. Näsan började blöda. Han reste sig
på knä och skrufvade sig framåt. Det gick
oändligt, oändligt långsamt. När.han passerade förbi
■salsdörren hörde han från köket skrammel af
knifvar. Antagligen letade gubben i kniflådan,
profvade de olika eggen. Det gaf alltid några
sekunder. Han krånglade sig upp på tröskeln, var nära
att falla. Dörren? Dörren? Stängd? Nej,., den
stod på glänt, tillskjuten men icke stängd.
Ändtligen nådde han den. Dörren gick inåt, han
försökte peta upp den med hufvudet men gjorde
•endast gläntan mindre. Då sög han fast läpparna
vid trät och drog dörren millimeter för millimeter
•inåt. Slutligen var gläntan så stor, att han kunde
köra ut hufvudet. Men med ena knät på tröskeln
•förlorade han balansen och föll framstupa ut i
förstugan. Han reste sig ånyo, han skrufvade sig
rfram. Och nu skrek han, skrek för fulla lungor.
— Herrn, goa herrn — hörde han tätt bakom
sig Och kände en hand på sin axel. Utan att
betänka sig ett ögonblick, störtade han
hufvudstupa utför trappan.
Och då han vaknade värkte hans hufvud så
brinnande ohyggligt som endast ett väl kantstöü
och omskakadt hufvud kan värka. Han låg på
soffan i sitt rum och vid skrifbordet satt hans vän
läkaren och skref.
Han satte sig upp.
— Hur — hur är det med mig?
— Åh du har fått några duktiga stötar — men
ingen fara. Ligg bara stilla. Jag skrifver till din
hustru —.
— Ber - ber du henne komma?
— Ja. Vill du inte?
— Jo. Jo jag vill. — Och — och gubben?
— Inburad.
— Var han tokig?
— Tja. Har lefvat som en slarfver förstås. De
sista åren mest på försörjningen. Lite förryckt
har han väl varit, men på inrättningen har man
inte annoterat några paranoiasymptom. Retade
du honom?
— Nej. — Ja — jo — jag vet inte — kanske —
Doktorn rycker på axlarna.
— Vi få väl skrifva det på vanliga kontot —
tillfällig sinnesförvirring.
Patienten sjunker tillbaka i kuddarna och stirrar
framför sig. Och plötsligt småler han trots
smärtan. Han säger:
— Vet du hvad, doktor, de sista två åren har
jag plågats af ett obehagligt tryck här under nögra
tinningen. Jag trodde nästan, jag skulle bli tokig.
— Såå? Det har du inte talat om. Hur känns
det?
— Känns doktor? Det känns inte alls. Det är
borta.
— Nå, då har det väl aldrig varft så farligt, säger
doktorn och kuverterar brefvet.
Till illustr, å sid 629.
Femtioårsjubileum såsom studenter firade den 13 iani på
Hasselbacken i Stockholm den kamratkrets, som
vårterminen 1866 utgick från Karolinska läroverket i Örebro. Af de
då nyblifna trettiosju studenterna finnas ännu tretton i lifvet
och af dessa hade nio infunnit sig till jubileumsfästen. Vi
återgifva en gruppbild därrfrånJ
Till illustr, å sid. 629. |
En behjärtad råddningsbrasd utfördes den 16 juni i
Stockholm af en ung telefonist fröken Nanny Fredin, som genonf
sitt raska ingripande räddade från drunkning en liten sex
års pojke, hv Iken fallit i vattnet vid Söder Mälarstrand i
närheten af Münchens biyggeri Gossen låg och flöt med
hufvudet under vattnet nar fröken Fredin observerade
honom, men syntes ännu vara vid lif, hvarför den unga flickan
utan tvekan kastade sig i och ssm ut till pojken, som hon
sedan förde till en vid kajen liggande pråm, i hvilken båda
höllo sig fast tills hjälp anlände.
MEDDELANDE
till H. 8. D:s Medarbetare.
Sk ön / itterä ra b id ra g,
hvilka städse i tar och ordning snarast granskas,
HONORERAS OMEDELBART EFTER
AN-TAGANDE eller returneras i motsatt fall -rrest
20 Sre porto åtföljt manuskript
BLIF MEDARBETARE I HVAR 8 DAG
Hedaktionen.
- 631 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
