Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 27 augusti 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prisbelönad i H. 8 D:s Novelltäflan.
PÅ SKILDA SIDOR.
FÖR HVAR 8 DAG AF ERIK W. SJÖBERG.
med sin kärnsunda fysik kan inte förstå den
andres svaghet. Att det inte är feghet, det vet han,
men hvad kan det då vara? Visserligen har han
hört talas om nerver förut, men endast hos
fruntimmer. I hans medkänsla för byns innevånare
spela nerverna ingen roll, den är helt och hållet
ett utslag af hans goda hjärta. Men det här är
någonting ofattbart. För tusan, en soldat... en
officer
— Reser du hem nu då? frågar han oförstående.
Eckstein gör en afvärjande rörelse med handen.
— Åhnej, det gör man inte innan man blir
fullständigt kaputt och jag hoppas att jag skall komma
att stå i vägen för någon granat innan dess. Nu
’skall jag bara rida ned till Sedan ett slag, om du
kan skaffa mig en häst.
— Till Sedan? Ja, visst kan du få en häst, fem
hästar om du vill. Jag skulle ha god lust att följa
med, om jag bara kunde komma ifrån den här
guvernantsysslan. Det skulle kännas så skönt att
komma ut och få lufta på sig litet, men jag tror
aldrig att det går. Hvem tusan skulle då
tjänstgöra som barnpiga åt alla dumma idioter som ha
tappat bort sina regementen och komma hit och
tro att jag har dem i byxfickan? Och hvem skulle
bära hundhufvudet för den flaska eau de cologne
som statsrådet Rohrbachs koksa skickat till Frans
Müller vid gardet, och som någon stackars idiot
sändt till Elsass i stället för till Flandern. Nej,
jag sitter nog fastlåst här. Men du kan få ett par
man som eskort. Trakten skall ju vara säker,
men man kan aldrig lita på de här fördömda
franska bönderna...
Eckstein småler åt hans häftighet.
— Du tror väl aldrig att jag är i behof af någon
barnpiga, säger han.
— Visst tusan är du det, ivrar majoren, litet
förargad öfver att ha blifvit genomskådad. — En
karl med nerver... Men säg mig, hvad skall du
göra i Sedan? Det är taktlöst att fråga, det vet
jag, men du får förlåta en gammal vän.
— Det är en gammal — en mycket gammal
historia, säger Eckstein dröjande. — Min far
stupade vid Sedan.
— Det har jag aldrig vetat, säger majoren och
försöker dämpa sin röst.
— Nej, det är inte många som ha vetat det.
Det är én sådan där historia som man inte gärna
talar om. Jag själf fick veta det först när jag fyllde
tjugofem år. Ser du, han stupade på den franska
sidan.
— På franska sidan? Majoren ser ut som han
inte trodde sina öron.
Eckstein nickar.
— Ja, han var kapten vid ett jägareregemente,
under Margueritte. Min mor bodde också i
Frankrike då, men hon reste tillbaka till Tyskland igen
efter kriget. Stackars mamma, hon har nog många
gånger fått ångra att hon gifte sig med en
fransman. Jag har aldrig sett min far, och det är
därför som jag åtminstone ville se den plats därhän
föll. Som du vet är det den 1 september i dag,
och eftersom jag lyckades få permission så tänkte
jag rida dit.
— Javisst, javisst, säger majoren tankfullt, 1
september, fyrtiofemårsdagen af Sedanslaget. Och
Marguerittes kavalleri... Jag hörde en underlig
historia om det häromdagen; en fransk bonde hade
försökt att slå i min kalfaktor den. De skulle
spöka, rida omkring däruppe fortfarande, fast de
äro döda för snart femtio år sedan. Bonden hade
Forts, å sid. 762.
- 759 -
EN LILLA BYN låg hvit och
stilla i solskenet. Ingenting
förrådde vid första anblicken
att den sedan mer än ett år
tillbaka var besatt af fienden,
ingenting mera än de tre
soldater som sutto uppkrupna
på räcket till den lilla bron
och lugnt rökte sina pipor.
Dessa tre sågo dock helt
fredliga ut, nästan som civila, i sina platta
lägermössor och illa medfarna uniformer. Längre fram,
vid torget, gick en pickelhufsklädd vaktpost med
geväret på axeln fram och tillbaka framför ett litet
oansenligt, hvitt hus, i hvilket
etappkomnendan-turen var inrymd.
En låg, grå automobil susade fram öfver bron
och stannade framför kommendanturen.
Officeren, som steg ur, gick långsamt uppför de tre
eller fyra trappstegen just som
etappkommendanten, major von Tarnow, kom ut på trappan. Denne
gjorde mekaniskt honnör när han såg
öfverste-uniformen, men så sträckte han ut händerna:
— Är det verkligen du, Eckstein? Hvad skall
du göra här, i denna gudsförgätna håla?
— Jag har tänkt rida ned till Sedan, det vill
säga om du kan låna mig en häst, svarar Eckstein
leende. Allvarsamt, jag hade ingen aning om att
du var här.
— Nu skall du först äta frukost med mig, så
kunna vi tala om det sedan.
Majoren är förtjust öfver att ha träffat Eckstein
som han inte sett på öfver ett år, och fortsätter
oförskräckt med sina frågor vid frukostbordet.
— Du är lycklig som åtminstone får vara vid
fronten, säger han med en suck när de ha slutat
den utmärkta frukosten och tändt sina cigarrer.
— Jag får sitta här som en annan
stationsinspektor. Den här järnvägsvagnen hit, den där dit,
detta kollyt skall till Metz, detta till
Mesopotamien. Allra värst är det när vi få hit trupper på
genomtåg. Då måste jag gå ned till den stackars
mairen och göra mig stor i munnen och hota med
allt möjligt om han inte skaffar allt hvad som
behöfs, mat, hästar, sängar, aili hvad som kan
upp-tänkas. Och folket här ha ju knappast så att de
kunna reda sig själfva. Det är så att man kunde
ha lust att gråta ibland när man ser allt eländet.
För tusan, man kan ju inte föra krig mot folk
som inte kunna göra motstånd. Nej, tacka vet
jag att få en fiende som har vapen i hand, som
kan försvara sig. Du vet inte huru bra du har det.
— Jag har det bra ja, säger Eckstein.
Ansiktsdragen stelna plötsligt till. — Se här!
Han reser sig och går fram till bordet, där han
fyller ett glas med vin. Han lyfter det, handen
darrar så häftigt att vinet skvalpas ut och rinner
ned på golfvet.
— För tusan. Majoren tar om sitt
favorituttryck ännu en gång. För tusan. Hvar är det där,
Eckstein? Sprit är det inte, det vet jag. Men
hvad är det då?
— Det är helvetet... eller fronten, hvilket man
vill kalla det, svarar Eckstein dröjande.
— Fronten? Majoren ser ut son; om han inte
förstod riktigt.
— Ja. Mina nerver äro förstörda, utslitna. Jag
visste inte förut hvad nerver ville säga. Men
nu, ...åh. det är förfärligt. Det är kanonerna, tror
jag.
Majorens ögon stå klotrunda af förvåning. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
