Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49, den 3 september 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREFVET.
FÖR HVAR 8 DAG AF ERIC ERICSON.
ET tjugondeårhundradets
jäktande, mångstämmiga
stads-buller hade nått sin
eftermiddagskulmen. Spårvagnsklockornas ideliga pinglande
minde om en telefoncentral;
billurarnas disharmoniska
orkester spelade som för
betalning; hästskornas och
hjulringarnas järn försökte imitera åskan, och som
en monoton och dämpad underton flöt genom alla
dessa högröstade ljud de många fötternas
spänstiga eller trötta tramp.
Och bullret steg uppåt liksom den varma luften
och trängde in i husen genom den hårsmalaste
springa mellan fönsterbågar och falsar, genom
luftventilerna och kanske också tvärs igenom de
tjocka tegelstensväggarna.
Men i sitt eleganta rum i tredje våningen hörde
Qöran Ålder gatuväsendet endast så svagt och
undermedvetet, som man uppfattar ljuden
omkring en i gränstillståndet mellan sömn och vaka,
då verkligheten kallar, under det overklighetens
drömmar sträfva att hålla själen kvar inom sin
maktsfär.
Pro primo var Ålder som stadsbarn för länge
sedan härdad om icke rent af förhärdad mot
stadens våldsamma, högljudda andedräkt, och pro
sekundo var han i tankarna afsöndrad från
yttervärlden, ty han skref bref. Till sin hustru, som
efter en större äktenskaplig drabbning med många
sårade och döda känslor rest till släktingar i en
aflägsen landsort och i ett nyss anländt tätskrifvet
rekviem öfver det förgångna förklarat sig icke
ämna återvända till slitningarna och slagen och
de få stilleståndet som voro för korta, för att den
flyktade harmonien och lyckan skulle hinna
återvända ens för en stund.
När han i sin hand höll det oöppnade brefvet
med den välkända, kvinnligt späda handstilen och
dubbelportot, fladdrade i ögonen och munvinklarna
ett lätt leende, som dock var nog markant för att
röja något af seger. Kapitulerade hennes sega,
tränade vilja så snart — efter knappt en vecka?
Det hade han ändå icke trott utan satt
skilsmässans minimum till en månad eller så.
Och så tog hon redan nu på sig ångerns kors
och vandrade till Canossa, tänkte han i aningslös
okunnighet om brefvets verkliga innehåll. Då
hade ändå icke den krassa nutiden helt gått vilse
från underverken.
Så sprätte han med långsam noggrannhet upp
det flotta, aflånga kuvertet och vecklade upp de
fyra arken, bredde ut dem på skrifunderlägget och
och började läsa. Och efter hand som han läste,
experimenterade hans ansikte med en hel serie
olika uttryck, tills en legering af öfverraskning
och smärta till sist behöll segern och blef konstant.
Och när han längst ned på sista sidan hunnit
till: "Och nu farväl! Olga" - icke "Din Olga"
som i alla andra bref af hennes hand han ägde —
lutade han ryggen tillbaka och knäppte händerna
om nacken och tänkte. Fladdrande,
osammanhängande, som man gör det, när något stort och
afgörande, något aldrig erfaret eller återkommande
sker eller skett.
Jaså, hon hade ändtligen tröttnat på honom och
sin roll i hans lif. Nåja det förstod han, ty själf
hade han länge varit trött på sin roll i hennes, och
han tänkte ingalunda mobilisera några lagbud för
att hålla henne kvar. Det var bäst för dem båda
att deras vägar grenade sig åt skilda håll, hvar-
ifrån de icke kunde leta sig fram till en ny
mötespunkt.
Men midt i lättnaden kände han en hettande
harm öfver att hafva blifvit vrakad, öfver att hon
och icke han först uttalat skiljsmässoordet. Hans
fåfänga vred sig som en mask, som gjort
bekantskap med en ovarsam människofot, och gnällde
om hämnd. Hon har slagit dig; slå igen — slå
igen! skrek den.
Det var icke sant, ty öfver orden i hennes bref
låg icke bitterhetens mörka moln utan en
vemodets lätta aftondimma; en hjärtats tysta sorg öfver
kärlekens förgångna härlighet — öfver att hennes
sista bref till honom genom omständigheternas
tvång skulle vara så olikt hennes första.
Men ändå lydde han sin chockerade fåfänga, och
den drog en blindhetsslöja öfver hans nyktra
klarsyn, så att han tyckte sig följa rättfärdighetens:
med samma mått etc., när han började skaka fram
hårda ord ur pennan — denna lilla synbart så
ofarliga tingest, hvilken dock som vapen är tio gånger
fruktansvärdare än dolken, därför att den kan
tillfoga oläkliga själsliga sår.
"Min före detta hustru!" skref han med
utmanande stor stil.
"Ditt bref kom ingalunda som en öfverraskning,
ty i mina tankar har jag redan länge varit skiljd
från dig. Att jag det oaktadt icke bedt dig gå
utan heroiskt mött dag efter dag i det inferno,
hvartill vårt äktenskap urartat, har haft sin grund
i en viss hänsynsfullhet. som jag hoppas att du
räknar mig till rättfärdighet. Ty därigenom har
du ju fått läska din kvinnliga fåfänga med att taga
det första afsteget från den gemensamma vägen.
Jag kan icke tacka dig för de första åren, ty
minnet af dem ha vi nött ut och trätt ihjäl för
längesedan, och sakna dig kan jag icke heller, ty
du lämnar intet tomrum. Jag är hel äfven utan dig.
Den ekonomiska sidan af vår brytning skall
blifva ordnad till din fulla belåtenhet. Om du
händelsevis möter någon fet och lätthandterlig patron
där borta i Brackby, som ser sig besegrad på din
storstadscharme, skall du icke behöfva se honom
draga sig tillbaka, därför att du är för fattig.
Och till sist: Lef väl och stryk ut mig ur ditt
minne, som du likt en kritteckning på en svart
tafla redan är borttorkad ur mitt! Det står dig
fritt att kittla dina väninnors nerver med drastiska
skildringar af, hvilket odjur i karlkläder han var.
Din före detta man."
Han lade pennan och läste igenom det skrifna;
och sedan han vikt arket tog han en kort
tveksamhetens paus, innan han lade in det i kuvertet
och skref adressen.
Hade han sagt för litet eller för mycket, hade
han varit för hård eller för mild? Hans sårade
fåfänga, som hela tiden hållit med hans hand om
pennan, kunde icke svara på det, ty den var mätt
och hade lagt sig att sofva, hvadan han antog, att
det var bra som det var.
Så tog han på sig och gick ut att själf posta
brefvet. Närmaste breflåda var bara ett och ett
halft kvarter aflägsen. Han läste instinktivt:
Tömmes nästa gång 6.10, lyfte klaffen och hade redan
skjutit brefvet halfvägs in i springan, när han
hejdade sig och stoppade brefvet tillbaka i fickan.
Hvarför visste han inte.
Ångrade han sina ord? Nej, det trodde han
inte. Men han kunde ju gå till hufvudkontorets
breflåda, så kom brefvet desto snarare i väg, och
dessutom fick han en välgörande promenad.
- 784 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
