Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49, den 3 september 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DA C
Foto. Jæger, Sthtm. kum: r-ngt sa/ttnpam.
FRU TORA TÉJE OCH HERR GÖSTA
EKMANT-STRIDS-ÄPPLET" PÅ SVENSKA TEATERNS PREMIÄR.
Besvarande en och annan bekants hälsning
letade han sig med den födde stadsbons lugna
säkerhet väg genom trängseln, och han behöfde
icke stanna i gatukorsningarna för att låta en
spårvagn eller bil passera. Hans öga hade
förvärfvat en aldrig klickande förmåga att beräkna,
om han skulle hinna före dem eller de före honom.
Ur en tvärgata vek fram ett ungt par, som några
steg före honom höll hans kurs. De höllo ihop
med armarna som två ärtrefvar och tryckte sig
så nära hvarandra, rörelsen och offentligheten tillät.
Ålder kunde icke undgå att välja dem till
ankarplats för sin blick och icke heller att invärtes le
sarkastiskt blekt och kyligt. Så där hade också
han och Olga gått en gång, och icke trodde han
då, att alla förlofningsillusionerna skulle mista
lifvet under verklighetens brutala bödelshand —
att han en dag skulle skrifva det bref, han nu för
vidare befordran till sin ungdomskärlek skulle
antvarda åt posten Men så annorlunda är lifvet
än det ser ut genom ungdomsdrömmarnas färgade
fönsterglas. Och det kan ju ingen hjälpa.
Det skulle kanske gå de två där framme på
samma sätt. Om några år skulle kanske också
de träta och skiljas och ännu i afskedsstunden
blanda gift och hvässa pilar åt hvarandra. Han
visste icke, hvarför tanken på den möjligheten grep
honom som ett vekt och stilla svårmod, om icke
därför att han i dem återsåg, hvad allt han mist.
Han tyckte, att det \ore skada, om den vårligt
ljusa och alstringsstarka lycka, de njöto hos nuet
och i önskningarna tänjde ut till sitt varandes
hela längd, snart nog skulle spädas ut och
förtunnas, tills den brast.
Ja visst vore det synd om dem. Men då var
det väl lika beklagligt, att han och Olga redan
gjort denna lyckobankrutt? Att han i fickan bar
den sista hvassa pilen, som skulle gräfva ett nytt
sår vid sidan om Je många gamla oläkta eller
redan ärrade.
Men, vid alla elementer, här gick han ju och
blef sentimental, bara för att slumpen sändt i hans
väg två okända ungmänniskor, som voro så
obotligt förälskade, att de nödvändigt måste exponera
sin röda dårskap för gatornas hundrade ögon.
Bara de där två ville försvinna, bara en
barmhärtig portgång eller en pompös butiksdörr ville
taga hand om dem, men gata efter gata hade han
dem framför sig som ett ofrånkomligt öde. Det
såg ut som de skulle till posthuset de också.
Kanske med förlofningskorten. Det antagandet
hade synbara skäl för sig.
Ålder försökte sysselsätta blicken och tankarna
med butiksfönstrens konstrikt ordnade frestelser,
men det lyckades bara minutvis. Sedan stal sig
blicken mot hans vilja tillbaka till parvarelserna
och tankarna till den sträcka af hans lif, öfver
hvilken nu grafvården var rest eller skulle resas.
Han frågade sig, hur det var möjligt, att två
människor, som förenats i kärlek, kunde skiljas i en
bitterhet, som liknade hat. Och hvems var
skulden? Var den hennes — var den hans? Den
var väl bådas. Ordspråksvisdomen säger ju, att
tvås träta aldrig är ens fel.
Åren och vanan hade långsamt men oförtrutet
gnagt på ömheten, och inga små barnahänder,
intet gemensamt ansvar för ett lif, hvari deras
smultit samman, hade återuppbyggt, hvad vanan
ref ner. Så hade, kanske för en löjligt liten
småsaks skull, det första hårda ordet fällts. Det hade
lockat fram ett lika hårdt svar, och utan att de
beräknat värdet af det, som i meningslöst kif
trampades ner och refs i trasor, hade deras
samlif blifvit ett ständigt krigstillstånd, där det hvarje
stund gällde att vara på sin vakt mot möjliga anfall.
Men nu var det slut. Valplatsen låg öde och
vaktade kampens minnen. Och de hviskade icke
om ens seger öfver den andra utan om tvås stora
nederlag.
Och anstod det den ene slagne att kasta efter
den andre ett hån? Nej, det passade föga. Men
hvad annat var det väl han tänkte göra.
Nu hade han hunnit postkontoret, och de i själfva
väggen infällda boxarnas kopparlock upplyste i
relief: Bref. Korsband. Ålder gaf dem en half
blick. Och gick förbi.
De två unga voro försvunna, hvart visste han icke.
Han vek af vid första hörn och gick en annan
väg hem. Han ville icke sända af det brefvet,
som han nu kände en botfärdig ånger öfver att
ha skrifvit.
Han skulle, sedan dagen dött och den
grön-skärmade skrifbordslampans blidljus fyllde
rummet, läsa hennes bref en gång till — kanske två.
Och sedan skulle han skrifva ett långt bref, men
icke för att bedja henne tillbaka. Så naiv var
han inte. Dödt är dödt, och ett sorgehus är i
längden för dystert att lefva i. Men han skulle
göra afskedet så vackert som möjligt med ord,
som skulle ljuda som en dämpad återklang från
de år, som i ett soligt tåg och under
blomsterregn tågade genom hans minne, och förvandlade
de sista åren till en marnattsdröm, han helst ville
glömma.
Text tiH bild å sid. 782.
Svenska museimanna- och Svenska fornminnes föreningens
medlemmar hafva i dagarne varit samlade till årsmöte i
Kristianstad. Mötesdagarne upptogos af en serie intressanta
föredrag och diskussioner anslutande sig till ämnen fallande
inom de båda föreningarnes arbetsområde hvarjämte
förekommo museibesök samt utflykter, däribland till det på
fornminnen så rika Åhus.
- 785 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
