Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Den 1 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGSHISTORIA.
Af RICHARViiHARDING DAVIS. ’Förf. till -Framgångs. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Vi hade haft så många pojkar på byrån, innan
Gallegher kom till oss, att de alldeles börjat
förlora individuella kännetecken och gingo upp i
ett sammansatt porträtt af småpojkar, hvilket
tilltalades med den gemensamma benämningen »Hör,
du!» eller »Hallå, pojk!»
Vi hade haft sömniga pojkar och lata pojkar
och pigga »smarta» pojkar, som efter helt kort
bekantskap blefvo så familjära, att vi voro tvungna
skicka dem iväg af respekt för oss själlva.
Men Gallegber var någonting alldeles olika
dem vi förut haft att göra med. Gallegher var
liten och undersätsig, kraftigt byggd och
muskulös, inte fet och klumpig. Han visade alltid ett
lyckligt och förstående leende, som om vi och
världen i allmänhet inte alls gjorde det
allvarsamma intryck på honom som vi trodde och hans
mörka pigga ögon spelade som en intelligent tax’.
Allt hvad Gallegher kunde hade han lärt äig
på gatan — den är i och för sig ingen god skola,
men den skickar ut nog så kunniga lärjungar.
Och Gallegher hade inte försummat några
lektioner. Han visste inte namnet på de tietton första
staterna i unionen, men han kände alla
konstap-larne i tjugoandra distriktet och ban kunde skilja
mellan brandkårens gongong och polis- eller
am-foulansvagnens på mer än två kvarters afstånd.
Kanske Gallegher i betraktande af dessa fäkta
inte var någon oklanderlig karaktär, men han var
så ung och så gammal för sina år att vi ej kunde
låta bli att tycka om honom. Han bodde längst
upp i norra delen af Philadelphia, och hur ban
någonsin kom hem när han gått ifrån The Press
klockan två på morgonen, var en af byråns gåtor.
Ibland hann han fatt en nattspårvagn och ibland
gick han bela vägen och kom hem till det lilla
huset, där hans mor och han bodde ensamma, vid
fyratiden. Någon gång hände det att han fick
friskjuts på en tidig mjölkkärra eller någon
tidnings expeditionsvagn, som rullade fram med en
hop fuktiga tidningar nyss komna ur pressen.
Han kände till åtskilliga »nattskäktare» — droskor
som krypa genom gatorna på jagt efter försenade
passagerare — och när det var mycket kallt
brukade han inte gå hem alls, utan krypa upp i en
droska och sofva till dager.
Glad och munter som han därtill var, ägde
Gallegher en förmåga att roa de unga männen i
»The Press», hvilken en vanlig dödlig sällan är i
besittning af. Hans negerdans på
lokalredaktörens bord, när denne herre var nere i sätteriet
för att söka skaffa utrymme för ännu två spalter,
var alltid en källa till oskyldig glädje för oss och
hans imitation af varitékomikerna gjorde till och
med ordinarie recensenten glad, hvilken
artisterna själfva förgäfves sökte aflocka ett leende.
Men Galleghers främsta karaktärsdrag var
hans kärlek för den sorts nyheter som går under
rubriken rättegångssaker. Själf gjorde han sig
aldrig skyldig till något brottsligt. Tvärtom var
han kriminalspecialist, och hans intresse för alla
mystiska karaktärers göranden och låtanden samt
lians kännedom om deras metoder, deras
uppehållsorter och deras antecedentia gjorde honom
ofta till en värdefull bundsförvant för vår
polisreporter, hvilkens dagliga artiklar voro den enda
del af tidningen som Gallegher aktade för godt
att läsa.
Hos Gallegher var detektivsinnet abnormt
utveckladt. En gång hade tidningen skickat honom
till ett barnhem, hvilket misstänktes för att skötas illa,
och Gallegher spelade föräldralöst barnhiisbarn så
väl samt hade ögonen så öppna för allt som
försiggick rundt omkring honom, att den historia han
berättade om behandlingen af barnen var
tillräcklig att rädda de stackars små från föreståndaren
och få denne i fängelse.
Vid tiden för vår berättelse fanns det endast
två nyheter i tidningarne. Den minst viktiga af
de båda var den stora brottningen mellan Förenta
staternas dåvarande och blifvande champion; den
skulle äga rum i närheten af Philadelphia. Den
andra saken var Burbankmordet, hvilket fyllde alla
tidningar i världen frän Newyork till Bombay.
Richard F. Burbank var en af Newyorks mest
framstående järnvägsjurister. Han var
naturligtvis ägare af en mängd järnvägsaktier och en
mycket rik karl. Man hade ock talat om honom som
politisk aspirant till många höga ämbeten.
Klockan sex en morgon anträffades han af sin betjänt
vid trappan i sin tambur med två pistolsår strax
ofvan hjärtat. Han var stendöd. Hans kassaskåp,
till hvilket endast ban och hans sekreterare hade
nycklarne, var öppnadt och 200,000 dollars i
obligationer, aktier och pänningar voro borta.
Äfven sekreteraren saknades. Hans namn var
Stephen S. Hade, detta och hans signalement hade
telegraferats öfver hela världen. Det fanns
tillräckligt med indicier, för att utan någon
möjlighet af misstag bevisa att han var mördaren.
Mordet gaf anledning till ofantligt mycket
diskussion och en mängd stackare arresterades
öfver hela landet och sändes till Newyork för att
identifieras. Tre personer hade häktats i
Liverpool och en just när ban landsteg i Sidney. Men
mördaren var fortfarande på fri fot.
Vi talade en afton, liksom alla andra, på
redaktionen om mordet, och lokaldirektören yttrade
att den som lyckades träffa på Hade och
öfverlämna honom i polisen kunde vara säker om en
förmögenhet. Några af oss trodde, att Hade hade
lämnat landet från någon mindre hamn och andra
voro af den åsikten att han gräft ned sig på
något billigt logihus i Newyork eller i någon liten
stad i New-Jersey.
iDet s&ulle inte förvåna mig», sade en af
redaktionen >om jag mötte honom här midt i
Philadelphia. Naturligtvis är han förklädd, men man
känner alltid igen honom därpå att
pekfingret är borta på högra handen. Det fick han
af-skjutet när han var gosse.»
Man får titta efter en karl som är klädd som
en slusk», sade lokaldirektören, »ty han försöker
utan tvifvel uppträda så litet gentlemannalikt som
möjligt.»
»Nej, visst inte», inföll Gallegher med denna
lugna oförskämdhet, som gjorde honom så dyrbar
för oss. »Sluskar gå inte klädda i handskar och
ni förstår väl att han måste använda sådana. Det
första han tänkte på, efter att ha expedierat
Burbank, var det förlorade fingret och hur han skulle
dölja det. Han stoppade upp det fingret i
handsken med bomull så att det skulle se ut som ett
— 14 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
