Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Den 1 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
vanligt finger, och så fort han tager af sig den
handsken så är han fast, och det är det han vet,
förstår ni. Och därför är det en karl med
handskar som man först måste titta efter. Jag har
hållit på med det i två veckor nu och jag kan
tala om att det är ett drygt göra, för alla
människor ha handskar den här årstiden. Men om man
tittar länge nog så skall man hitta honom. Och
när ni tror att det är han, så gå fram till honom
och räck fram handen som en gammal vän och
skaka tass me’n. Och om ni då känner att
pekfingret icke är riktigt kött utan bomull, så hugg
fast i honom med högra handen och fatta tag om
hans strupe med den vänstra och ropa på hjälp.
En paus uppstod.
»Jag ser», sade lokalredaktören, »att
Galle-ghers räsonnemang har gjort intryck på eder och
jag kan också förstå, att innan veckans utgång
alla mina unga medarbetare komma att vara inom
lås och bom för antastande af oskyldiga personer,
hvilkas enda brott består i att ha handskar på sig
midt i vintern».
* *
Iil
Det var ungefär en vecka efter detta samtal
som detektiven Hefflefinger, tillhörande
Newyork-chefen Byraes’ folk, kom ned till Philadelphia för
att taga en inbrottstjuf, hvilken emellertid vid
hans ankomst hade lyckats komma undan. En af
våra reporters hade arbetat i en Newyorktidning
och kände Hefflefinger och denne kom till byrån
för att höra om han där kunde få några
upplysningar om sin man.
Han gaf Gallegher sitt kort. När pojken läst
•det och upptäckt hvem det var, blef han så
demoraliserad, alt han var till absolut ingen nytta.
En af »Byrnes’ detektiver» var för Gallegher
en mycket mer vördnadsingifvande person än en
medlem af kabinettet, Han fick fatt i hatt och
•öfverrock, och lämnande sina skyldigheter åt andra
skyndade han ut efter föremålet för sin beundran,
hvilket fann hans idéer och kännedom om staden
af så stort värde och hans sällskap så
underhållande, att de blefvo helt förtrogna och tillbragte
återstoden af dagen tillsammans.
Under tiden hade chefen bedt sina
underordnade upplysa Gallegher om, när ban behagade
komma in, att man icke längre hade behof af hans
tjänster. Gallegher hade syndat på nåden en
gång för mycket. Okunnig härom var han
tillsammans med sin nyförvärvade vän till sent på
kvällen och begaf sig först vid middagstiden
dagen därpå till The Press.
Som jag nämnt, bodde Gallegher i den
aflägsnaste delen af staden, inte många minuters
promenad från Kensingtonstationen, därifrån
Newyork-tågen afgingo. just utanför denna station
rusade en slätrakad, välklädd man förbi Gallegher
och uppför trapporna till biljettluckan. Han höll
en promenadkäpp i högra handen och Gallegher,
som med beundransvärdt tålamod fixerade alla
handskklädda händer han såg, upptäckte att,
under det att tre fingrar på mannens hand slöto sig
om käppen, stod den fjärde rakt ut nästan i rät
linie med handen.
Gallegher stannade och drog efter andan. En
darrning genomfor hans lilla kropp och hans
hjärna frågade om det kunde vara möjligt. Men
möjligheter och sannolikheter fick man diskutera
sedan. Nu var det blott tid att handla.
I ett ögonblick var han fatt mannen och hängde
honom i hälarne ined ögonen fuktiga af rörelse.
Han hörde honom be om en biljett till
Tor-resdale, en liten station strax utanför Philadelphia,
och när mannen var utom hörhåll men ännu i
sikte köpte Gallegher en till samma plats.
Den främmande gick in i en rökkupé och
satte sig vid ena ändan nära dörren. Gallegher
tog plats i andra ändan. Han darrade i hela
kroppen och kände ibland liksom
svimningssymp-tom. Han antog att det kom sig af fruktan, inte
för något kroppsligt ondt som skulle vederfaras
honom utan för möjligheten att han skulle
misslyckas i sitt tilltag.
Den främmande slog upp sin rockkrage öfver
öronen, så att den gömde nedre delen af ansiktet,
men den kunde inte dölja de oroliga ögonen och
de tätt slutna läpparne, hvilka tydligen angåfvo
mördaren Hade’s signalement.
De voro i Torresdale på en halftimme. Den
främmande steg genast ut och skyndade med
snabba steg långs vägen som ledde till stationen.
Gallegher gaf honom hundra alnars försprång och
följde därpå långsamt efter. Vägen gick mellan
åkerfält och förbi några träbyggnader som lågo
ifrån vägen nere i köksträdgårdar. Ett par
gånger vände mannen på hufvudet, men ban såg bara
en tråkig vägsträcka och en pojke, som arbetade
sig fram genom slasket, och då och då
stannade för att kasta snöbollar på försenade sparfvar.
Ufter tio minuters promenad vek den
främmande in på en sidoväg, hvilken ledde till endast
ett stelle, Eagle Inn, ett gammalt värdshus som
nu mäst var kändt som tillhåll för spellystna och
som valplatsen för tuppfäktningar. Gallegher
kände väl till platsen. Han och hans unga
kamrater hade ofta varit där och plockat valnötter
under fridagarne på hösten. Värdshusvärdens son
hade ofta följt med dem på deras exkursioner,
och ehuru stadsgatpojkarne betraktade honom
som en »dum bonde», buro de dock en viss
respekt för honom på grund af lians kännedom om
hund- och tuppfäktningar.
Den främmande gick in genom en sidodörr.
Gallegher var framme ett par minuter därefter och
gick då först att söka reda på sin lekkamrat, unge
Keppler.
Denne anträffades i vedboden.
»Dä’ inte svårt te’ gissa hvad du kommer hit
för», sade ban med ett leende, »dä’ för brottningen».
»Hvilken brottning?» frågade Gallegher.
»Hvilken brottning? Brottningen förstås!»
svarade hans kamrat med stolt förakt i tonen.
»Den ska’ bli i kväll. Det vet du lika bra som
jag. Åtminstone vet din sportredaktör om den.
Han fick en vink i går kväll, men det har du inte
godt af. Du ska’ inte tro att det finns någon
utsikt att få kika på. Biljetterna kosta
tvåliundra-femti dollars stycket».
Huitt!» hvisslade Gallegher, »hvar ska’den bli?»
»I ladan där», hviskade Keppler. »Jag hjälpte
dem att spänna repen i morse, det gjorde jag.»
»Jösses, hvad du har tur», utropade Gallegher
smickrande och afundsjukt. »Kunde inte jag bara
få kika ett litet tag på den?»
»Kanske», sade den belåtne unge Keppler.
»Det finns ett fönster med trälucka på bortsidan
af ladan. Du kan komma in den vägen, om du
har någon som kan hissa upp dig dit.»
»S-ä-ä-g», började Gallegher, som om han just
nu kommit att erinra sig någonting, »hvem är den
där herrn som kom ner hit strax före mig — han
med slängkappan. Har han något att beställa med
brottningen?» (Forts.)
— 15 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
