Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Den 7 Oktober 1900 - Brustna strängar. Af A. E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUSTNA STRÄNGAR.
Svenskt original för HVAR 8 DAG af A. E. B.
P et knackade sakta på dörren. En underlig
bedjande knackning — det var det intryck
den gjorde på mig. Som jag icke väntat något
besök så sent på kvällen, antog jag att någon i
huset boende af en eller annan anledning ville tala
med mig. Utan att vidare reflektera häröfver,
ropade jag tämligen strängt: stig in! Sakta
öppnades dörren och med skygga darrande steg trädde
öfver tröskeln en gammal puckelryggig man, en
typ för allt hvad fattigdom och nöd kan mäkta.
I första ögonblicket trodde jag att jag hade
framför mig en vanlig tiggare, men drifven af en viss
mystisk känsla bad jag honom sitta ner. Han
gjorde så, men ingen glimt af vare sig tacksamhet
eller glädje kunde läsas i de trötta dragen.
Försiktigt lösgjorde han från ryggen en aflang
svartmålad låda, som med största varsamhet ställdes på
en annan stol bredvid honom. Därpå såg han mig
stinnt i ögonen. Aldrig skall jag glömma
uttrycket i dem, då sakta och ansträngdt följande
ord kommo öfver hans läppar:
»Brustna strängar, herre, brustna strängar.»
Därpå försjönk ban i ett stilla grubbel. Jag
kom mig icke för att störa honom där han satt —
det var en egendomlig situation. Plötsligt ryckte
han till, liksom skakande af sig något oangenämt
minne och förde en solbränd mager hand öfver
sin fårade panna.
»Ar ni sjuk?» sporde jag.
Han såg på mig helt förströdd, liksom om han ej
fattade meningen med min fråga.
»Mår ni icke bra?» upprepade jag.
»Om jag mår bra», svarade han. »Nej, jag är
sjuk, sjuk till själ och kropp. Det lider mot slutet,
herre.» Jag kunde icke med säkerhet afgöra, om
den suck han därpå drog var ett uttryck af
tillfredsställelse vid tanken på detta sista yttrande,
men det föreföll mig så. Han afbröt emellertid
min tankegång genom att spörja: »Vet ni hvad
kval vill säga?» och utan att invänta mitt svar
fortsatte han:
»Jag skall berätta er en historia. Jag vet ej
hvad som drog mig hit. Jag såg att det lyste i
ert fönster, och ett behof af att tala med någon
dref mig att knacka på. Ni inger mig förtroende,
herre, och jag tror att min historia skall
intressera er.»
Det var något i hans sätt att uttrycka sig,
som tilltalade mig. Det var i alla händelser en
man, hvars bildning stod högt öfver den nivå, hans
dräkt tycktes utvisa.
»Jag minnes», så började han, »för många,
många år se’n hur jag som yngling lämnade mitt
föräldrahem. Af min far äger jag blott dunkla
hågkomster och vet endast enligt hörsägen att han
varit en kringvandrande fiolspelare. Men min mor»,
— han gjorde här ett kort uppehåll, liksom ville
han ensam njuta eller sörja öfver sina flydda dagar,
innan han fortsatte, »min mor, herre, henne
glömmer jag aldrig. Jag var på den tiden en ostyrig
byting och all min håg och lust stod till musik.
Jag hade redan gjort mig bemärkt i byn, dels
genom mina upptåg och dels genom mina anlag
för fiol. Klockaren därhemma hjälpte mig till en
början men snart var ej mycket att lära af honom.
Man tillrådde min mor att skicka mig till
Stockholm för att erhålla ordentlig utbildning. Hur jag
kom dit är mig en gåta, liksom hur min mor fick
medel att uppehålla mig där. Jag återvände till
hemmet efter ett år, just lagom för att se min
mor draga sin sista suck. Jag knäföll vid hennes
säng, ja om det eländiga iäger, hon låg på, kan
få detta namn — och märkte först då, hur mager
och tunn hon blifvit. Djupt in i själen trängde
blicken från hennes trogna ögon. Hon kunde icke
tala, men de kunde det. Vältaligare än med ord
skildrade de en värld af kärlek, en kärlek som gaf
allt, men fordrade intet. Hon dog, utan att ha
mottagit min tack och utan känna den kyss, som jag i ett
utbrott af barnets obändiga smärta gaf henne.
Grannarne sade att hon varit snål, att hon nekat
sig själf nästan allt. Hon har nog pänningar på
kistebotten, sade de, det måste hon ha, som slet
från bittida på morgon till sent på kvällen. Då
brast den första strängen, herre, och intet, hvarken
tid eller räsonnemang, har kunnat sätta dit en
annan. Min mor dog af svält — för min skull.»
F.tt par stora tårar trillade utför hans
skrynkliga kinder, och det dröjde en god stund innan
han tog vid.
»Mitt uppehälle», fortsatte han, »förtjänade jag
efter hennes död genom att undervisa i fiolspel.
Genom någons bemedling därhemma fick jag
anställning vid ett större bruk i landet och min
uppgift där blef att handleda en 18-årig flicka i musik.
Båda voro vi unga, begge kände vi samma
entusiasm för allt skönt här i världen. Jag har aldrig
hvarken då eller nu gjort klart för mig de känslor
jag hyste till henne. Man skulle kunna kalla det
kärlek, men den skiljde sig himmelsvidt från den
alldagliga. Hennes föräldrar hade ingenting emot
att vi umgingos på tämligen förtrolig fot, de sågo
ju så väl det svalg, som skiljde oss åt. Aldrig
har min fars gamla fiol», han pekade därvid på
den svarta lådan bredvid honom, »ljudit som på
den tiden. Allt hvad min själ kände, allt hvad
förnuftet tvang mig bannlysa i vårt samtal, tolkade
jag på den. Hon satt ofta och hörde på, när jag
spelade, hörde men utan att fatta hvad hon hört.
Hon kunde skratta ibland åt mitt förskräckta
utseende, skratta så hvarje fiber i min kropp darrade.
Hade jag ej nyss i toner visat henne hela min
värld. Jag har ej glömt hur det lät. Lätta och
smekande vågade sig tonerna fram i början, men
ständigt vunno de i styrka allt efter som jag
spelade. Mitt gamla instrument darrade och suckade
under mina vilda grepp. Det var ej jag som
spelade. Ej den ordentlige, tillbakadragne yngling
som för en ringa pänning undervisade där i huset,
ej den man, som i kampen för tillvaron lärt sig
att ta den onda dagen med den goda. Tvärtom! Allt
hvad mina drömmar låtit mig ana, allt hvad jag
i min ensamhet tänkt om stort och skönt, det
glupande begär jag hade att på något sätt ge
uttryck åt hvad som rörde sig inom mig, var det
som förde min stråke.»
Den gamle mannen tystnade för en stund och
liksom förut försjönk han i en grubblande tystnad.
Han böjde sig därefter åt sidan och grep lådan
som stod bredvid. Han öppnade den och framtog
en fiol.
»Ni ser den här» sade han, »det är min fars
gamla fiol. Det var på den jag spelade för
henne.»
- 19 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
