Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 14 Oktober 1900 - Anton Nyström. Af V—d S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTON NYSTRÖM.
STOCKHOLMS ARBETAREINSTITUT.
„ I empora mutantur» — — — Det börjar råda
-L frid och försoning äfven kring namnet
Anton Nyström. I den hyllning, som nyligen ägnats
honom vid 20-årsjubiléet af hans skapade verk,
Stockholms arbetareinstitut, blandade sig knappt
en enda skorrande ton. Det har så småningom
vuxit in i den allmänna meningen både till höger
och vänster ett tyst erkännande af, att detta
arbetareinstitut hvarken — såsom det vid dess
stiftan-tande invändes — varit »olämpligt, obehöfligt och
hinderligt för folkrörelsen», ej häller — såsom det
från andra sidan spåddes - utgjort någon
»huf-vudhärd för den andliga pästsmittan i vårt land».
Man har i stället ganska allmänt lärt sig uppskatta
detsamma såsom en viktig kulturhärd.
Framstående vetenskapsmän och föreläsare ha ställt sina
insikter och sin talang till dess förfogande. Och
det växande föredömet har vunnit efterföljd i det
ena samhället efter det andra, så att nu icke
mindre än sjuttiofem svenska arbetareinstitut åtnjuta
statens understöd. Förtjänsten af denna
utveckling kan naturligtvis ingen personligen räkna sig
till godo. Men mer än någon annan kan i alla fall
d:r Anton N5’ström göra det. Han har icke blott
gifvit uppslaget, utan också med flammande en-
tusiasm och outtröttligt tålamod ledt arbetet for
dess förverkligande. Redan detta skulle räcka till
att gifva honom en plats bland dem, som satt
synliga märken i samtidens nationella kulturhistoria.
Men Anton Nyströms lifsgärning har icke varit
begränsad till arbetareinstituten, om än lians
verksamhet i denna rörelses tjänst kommer att gifva
den varaktigaste och mest oomtvistliga behållningen.
Han har räckt till för mycket, mycket mera.
Sedan en mansålder tillbaka möter man hans namn
så godt som öfverallt, där en humanitär eller
annan kulturell sträfvan brutit fram. Och ständigt
bar det stått strid omkring honom — ända till nu.
1 midten af 1870-talet drog ban öfver sig den första
stora stormen genom att uppträda som målsman
för positivismen. Sista gången han hade
tillfälle att slå ett stort slag för densamma var
under de stora kulturdebattenia i Upsala i början af
1890-talet, då ban af professor Hjärne drefs öfver
till defensiv kampanj.
Under denna turnering som rörde sig öfver
bela det kulturhistoriska fält, där kristendomen haft
någon piats, kom doktor Nyströms omfattande
kulturhistoriska vetande honom till pass. Det kan
knappast sägas, att han som kulturhistoriker rönt
det erkännande han förtjänat. De hugskott och
stundom löjliga disproportioner han i sin allmänna
kulturhistoria låtit komma sig till last ha föranledt
hans bedömare att underskatta den ovärderliga
förtjänst han likväl har af att ha skänkt den svenska
litteraturen den första öfversiktliga framställning af
den allmänna kulturens utveckling.
Den insats d:r Nyström gjort i det politiska
lifvet är visserligen icke jämförlig med den sida
af hans lifsgärning, som ofvan berörts. Under såväl
1880- som 1890-talet tog han likväl en ingalunda
obetydlig del i de demokratiska rörelserna i
hufvudstaden. På grund af sin brytning i början af
1890-talet med socialisterna förlorade ban sin
politiska ställning bland arbetarna, utan att lyckas
finna någon fast mark annorstädes i stället. Hans
vulkaniska natur och hans för föreläsningssalen
utvecklade vältalighet skulle kanske icke häller
ha gjort sig fullt lyckligt gällande i kammarens
debatter. Men i den politiska diskussionen i prässen och på
de offentliga mötena tar han fortfarande del. Senast
har han fäst uppmärksamheten vid sig genom sina
inlägg i den unionspolitiska uppgörelsen, där han i
det längsta förordat medgörlighet beträffande de
norska anspråken, men under intrycket af vissa
norska vänsterpoliticis hållning i den ryska frågan
och af den återuppblomstrande skandinavismen —
på den gamla skandinavismens tid deltog han som
ung läkare i det senaste dansk-tyska kriget — har
ban nu i stället börjat arbeta för ett befästande af
den unionspolitiska gemensamheten.
Det är ganska naturligt, att den, hvilken haft
så många järn i elden som doktor Anton Nyström,
icke ständigt kunnat se till dem alla. Ett och annat
af dem har naturligtvis fått kallna. Särskildt gäller
nog detta om hans läkareverksamhet. Om han
råkat i meningsbyte om ett eller annat brännbart
ämne, har det allt för lätt kunnat hända att
patienterna i hans väntrum fått vänta så länge, att
deras tålamod tagit slut. Men det fanns en tid,
då hans praktik var ganska betydande. Och hans
skriftställareverksamhet omfattar äfven
läkarevetenskapliga ämnen.
Det är emellertid icke som läkare eller
vetenskaplig forskare, utan som den vetenskapliga
odlingens outtröttlige, populäre och väckande tolk
han gifvit sin lifsgärning dess bestående värde.
V-d S.
— 34 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
