Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 14 Oktober 1900 - Antoneta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTONETA.
EN GATUBILD FRÅN MADRID.
Öfversättning för HVAR 8 DAG.
H n eftermiddag — det är en hel del år sedan
’ — steg jag in i en estanco, d. v. s. en af de
där små butikerna, där man säljer tobak och
frimärken och där det äfven brukar finnas en
breflåda. Under det att la estanquera räknade upp
cigarrerna som jag rekvirerat, blef jag varse en
liten flicka omkring 7 å 8 år gammal. Hon höll
ett bref i handen och grät sakta för sig själf.
»Hvarför gråter du, lilla barn?» frågade jag.
»Jag räcker inte!»
Barnet kunde ej nå upp till lådan för att
lägga i brefvet. Jag tog det från henne och
stoppade ned det.
»Nu är det där. Vill du nu ge mig en liten
kyss för besväret?»
Barnet reste sig på tåspetsarne och räckte
fram sin kind. |ag gaf den lilla en kyss och hon
gick sin väg af torkan de tårarne med afvigsidan
af handen. Från butiksdörren såg jag, hur hon
oupphörligt såg sig om efter mig med dessa
stora ögon som barn göra när någon väcker deras
intresse...
Ett par år därefter kom jag en afton vid
midnattstid från telegrafstationen och skyndade
fort utför gatan, då det började rägna. Plötsligt
märkte jag framför en gammal, ännu med
portklapp försedd dörr en flicka, som också stod och
grät tyst.
»Märkvärdigt», sade jag för mig själf, »att
jag alltid skall stöta på ledsna barn!» Och trots
det rägnet blef allt starkare stannade jag och
frågade:
»Hvarför gråter du, min flicka?»
"Jag räcker inte!»
Det var den samma lilla från estancon! Hon
hade inte vuxit mycket, men tycktes dock vara
sina elfva år gammal.
»Åhå», sade jag till henne, »du är den där
flickan som inte kunde räcka upp till breflådan!»
»Ja — och det är herrn som gaf mig en
kyss.»
»Just han. Och nu gråter du väl därför att
du inte kan nå upp till portklappen, inte sannt?»
»Jo, för jag har så brådtom. Skulle herrn
vilja vara så snäll och knacka tre gånger?»
Jag efterkom hennes önskan och frågade
därpå:
»Men hvad skall du göra ute så sent i det här
rägnvädret?»
»Jag skall hämta doktorn, för min mamma är
mycket dålig.»
»Hvarför gör inte din far det, eller din bror
eller er tjänstjungfru?»
»Jag har ingen far eller bror och vi ha visst
inte någon tjänstjungfru!»
»Hvad gör din mor?»
»När hon är frisk, syr hon.»
»Och du?»
»Jag hjälper henne.»
»Hvad heter du då?»
»Antoneta.»
»Och du säger att din mor ligger sjuk?»
»Ja. Doktorn sa’ i morse att om hon fick
ett nytt anfall skulle jag genast gå efter honom.
Där komma de redan.»
Ljus syntes också mycket riktigt genom dörr-
springan. Jag stack handen i fickan och gaf
flickan några slantar. Därpå skyndade jag mig
vidare, ty rägnet öste ned i strömmar––
Mer’ än en gång tänkte jag på flickan, men
jag återsåg henne först efter ungefär tre år, då
slumpen, som synes styra världen, ånyo förde
henne i min väg. Hon hade redan nästan mognat
till jungfru och var klädd i långklädning. Icke
desto mindre kände jag genast igen henne i den
lilla Trefaldighetskyrkans halfdunkel, där jag
esomoftast brukar gå in för att kasta en blick
på den härliga altartaflan. Hon var klä-.ld i
sorgdräkt och stod framför ett krucifix på
tåspetsarne, precis som första gången när jag såg
henne i estancon.
Tydligen ville hon kyssa den korsfästes
fötter. Men hon kunde åter igen icke räcka upp.
Då ingen var i närheten, smög jag mig sakta
fram och lyfte plötsligt bakifrån upp henne med
båda armarna, så att hon kunde utföra sin
afsikt.
Genast vände hon sig naturligtvis högst
häpen om och hon kände äfven igen mig. Vi
gingo därifrån tillsammans och Antoneta sade
till mig:
»Det tyckes vara Guds vilja att ni alltid
skall vara tillhands, när jag vill komma åt något
som jag inte kan nå.»
»Du är sorgklädd?»
»Ack ja! Jag är ensam i världen, fattig och
utan arbete och ofta fara så onda tankar genom
mitt hufvud, att jag måste skynda hit till kyrkan
för att anropa himlen om skydd.»
I detta ögonblick mötte vi en storväxt, i vid
slängkappa insvept yngling med bred torerohatt.
Han stannade på något afstånd.
»Farväl!» ropade flickan med i ögonen fallande
brådska... .
Här skulle historien om det tredubbla mötet
med den obekanta ha varit slut, om icke för ej
länge sedan en händelse tillstött, som inte är
något vidare ovanligt i Madrid. Jag kom sent en
afton från klubben, när jag midt i staden i
hörnet af en trång gata träffade på en folksamling
— nattsvärmare af båda könen, gatuförsäljare,
polisbetjänter o. s. v. Skrik, eder och grofva
tillmälen skuro genom luften. Midt i samlingen
höllo två kvinnor på att slåss och en polisman skrek:
»Antoneta och den andra äro häktade!»
Antoneta! Som ett stygn gick det genom
mitt hjärta. Jag bröt mig igenom folkmängden och
såg efter. Ja, det var hon. Barnet som jag
gifvit en kyss, flickan, hvilkens mor låg sjuk,
jungfrun som jag träffade framför krucifixet i kapellet.
»Du ... är det du?»
När den olyckliga, på hvilken håret hängde i
stripor ned öfver det blödande och blodröda
ansiktet, fick se mig brast hon plötsligt ut i tårar.
Med ett uttryck af smärta, som jag icke lätt skall
glömma, ropade hon:
»Ack, käre herre, den här gången kommer ni
för sent för att lyfta upp mig! Det finnes
ögonblick i lifvet för oss fattiga, då vi till och med
hinna dit hvarthän vi inte skulle vilja.. .»
Och jag såg henne försvinna mellan
polis-konstaplarne, följd af massans skymford...
— 35 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
