Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 11 November 1900 - Miss Catherwaight’s samlarevurm. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISS CATHERWAIGHT’S SAMLAREVURM.
Af RICHARD HARD1NG DAVIS. Förf. till »Framgång:. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
A/| iss Catherwaight’s samling af ordnar,
de–i-Y-L korationer och medaljer var hennes största
fel i de af hennes kära vänners ögon, hvilka
ansågo henne begåfvad men hjärtlös. Alla voro
villiga att erkänna hennes begåfning, men några
sade att denna endast bestode i att vara elak.
Unge van Bibber hade sagt att om miss
Catherwaight inte tyckte om dans och tépartier,
så kunde hon bara låta bli att bevista dem i stället
för att göra obehagliga anmärkningar om dem som
gjorde det. Så många personer upprepade detta,
att unge van Bibber till slut trodde sig ha sagt
någonting kvickt, hvaröfver han kände sig helt
belåten, eftersom sådant inte i allmänhet låg för
honom. .
Mrs Catherwaight hade i lifstiden uteslutande
lefvat för sällskapslifvet, och efter hvad somliga
sade icke blott lefvat utan äfven dött för det.
Hon var för visso i farten i hög grad och hon
brukade släpa sin man från hans bibliotek
hvarenda afton och ställa honom på tröskeln till
salongerna, till utseendet uppmärksam och distinguerad
men invärtes sömnig och olycklig. Hon var född
och uppfostrad till ledareplats i societeten och att
få sin dotter ut i densamma hade varit
föremålet för hennes lifs största ansträngning. Hon
ansåg det för den viktigaste händelsen i det kära
barnets lif näst hennes födelse, endast jämförlig
med ett blifvande äktenskap och af vida större intresse
än hennes eventuella död. Men den stora
ansträngningen blef för mycket för modern, och bon
dog, lämnande efter sig ett kärt minne hos sina
pärer och högljudt sörjd af en mängd personer,
som icke ens kunde visa ett inbjudningskort till
hennes torsdagar. Hennes man och dotter visade
sig naturligtvis icke ute under sorgeåret och
därefter kände de ingen lust att börja omigen, utan
lefde mycket för sig själfva samt syntes endast
tillfälligtvis ute.
Men de hade dock en del bjudningar i form
af middagar, och en inbjudning till en af dessa
blef snart ett diplom på mycket höga såväl
intellektuella som sociala kvalifikationer. Man var
alltid säker om att träffa någon framstående
person där, hvilket ju dels var angenämt i och för
sig dels gjorde det lätt att låta ens vänner veta
hvar man ätit middag. Det lät så platt att
plötsligt skryta »jag åt middag hos Cather\vaight’s i
går», under det att det kom helt naturligt när
man anmärkte: »det där erinrar mig om en historia,
som den där författaren, hvad han nu heter, talade
om hos mr Catherwaight’s» eller »den där unge
engelsmannen som varit i Afrika, var hos
Catherwaight^ härom aftonen och berättade —».
Efter en sådan middag brukade gästerna
alltid be att få lof att se miss Catherwaight’s
samling, om hvilken nästan alla hört talas. Den bestod
af öfver ett hundratal medaljer och dekorationer,
som miss Catherwaight köpt under de långväga
resor hon gjort med sin far i alla delar af världen.
De hade alla blifvit tilldelade sin ursprungliga
ägare som erkänsla för något stordåd — för
personlig tapperhet, för statsmannasnille, för något
konstverk — och alla hade blifvit pantsatta eller
sålda. Miss Catherwaight kallade dem för sin
samling af vanhedrade hedersbetygelser eller
riddaretecken af den allsmäktige kung Dollars-orden.
Det var hennes speciella vurm att komma
öfver så många sådana hon kunde och lära känna
hvar och ens histora. Ju mindre vacker denna
var, desto högre värde satte hon på medaljen.
Folk brukade ju tycka att det inte var någon
vacker samlaievurm tör en ung flicka, men de
kunde inte lata bli att le at historierna och den
förtrytelse med hvilken hon omtalade dem.
»Dessa», brukade hon säga, »äro
hederslegionens kors, lägsta graden, riddarne. Jag har dem
i den här cigarrlådan för att visa hur billigt jag
kom öfver dem och hur föga väjde jag sätter pä
dem. Jag tror att ni kan la dem här i New-York
för tio dollars, men i Paris kosta de mera —
omkring hundra francs. 1 andra hand, förstås. I
Frankrike dömes man, som ni vet till fängelse, i tio
år, om man bär en hederslegion utan att ha rätt
därtill, men de ha inte något straff för dem som
göra sig af med dem för en grynvälling.
»Alla dessa», brukade hon fortsätta, »äro
engelska krigsmedaljer. Se här, på den läser ni
’Alma’, ’Balaclava’ och ’Sebastopol’. Det var en
riktig veteran, inte sannt? Well, han sålde den
här till en handlande på Wardour Street i London
för fem shillings och sex pence. Här kan ni få
hur många som hälst af dem för deras vikt i
silfver. Jag försökte på allt sätt att skaffa mig ett
Victoriakors när jag var i England, och jag
lyckades verkligen få fatt i det här efter mycket
besvär. Victoriakorset står så högt i värde, som
ni vet, att det är den enda dekoration som är
jämngod med Strumpebandsorden i juvelrummet i
Towern. Det är gjordt af koppar, så att dess
metallvärde är ingenting för den som får det, men
jag fick betala detta med fem pund. Den soldat
som det tillhört hade laddat och affyrat en kanon
alldeles ensam, när de andra gossarne i batteriet
sprungit sin väg. Han blef tillfångatagen af
fienden, men återtogs genast efteråt vid förnyadt
anfall af hans egna, och kommenderande generalen
rekommenderade honom till drottningen för
belöning. Han sålde sitt kors till ägaren af en
kuriositetsaffär och drack ihjäl sig. Jag gjorde
mig verkligen samvete af att behålla det och
uppsökte hans änka för att lämna det tillbaka, men
hon sade att jag kunde behålla det mot kontant
erkänsla.
»Den här guldmedaljen tilldelades, som ni ser,
’Hiram J. Stillman på slupen Annie Barker, för det
han räddat besättningen på ångaren Olivia den iS
juni 1888 af Förenta Staternas president och
kongressen.’ Jag hittade den i en pantlånealfär på
Baxter Street. Den tappre Hiram J. hade
pantsatt den för sexton dollars och kom aldrig för att
lösa ut den.»
»Men, miss Catherwaight», brukade någon
optimist invända, »dessa människor gjorde utan
tvifvel en gång en tapper och högsinnad
handling. Ni kan inte komma ifrån det. Och de
gjorde det icke häller för en medalj, utan emedan
det var deras piil t. Och därför betydde medaljen
icke någonting för dem: deras samvete sade dem
att de handlat rätt och det behöfves inte ett
prägladt mynt för att erinra dem därom eller om
deras sår.»
»Mycket rätt. Det är fullkomligt sannt», brukade
miss Catherwaight svara. »Men hvad säger ni om
— 109 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
