Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 11 November 1900 - Miss Catherwaight’s samlarevurm. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAT,
denna? Se på den här guldmedaljen med
diamanterna: Gåfva till öfverste |ames F. Placerl
från soldaterna i hans regemente, i lägret framför
Richmond.’ Hvarje man i regementet gaf sitt
bidrag till densamma och likväl satte den tappre
herrn ut det på poker en kväll, och den officer
som vann den sålde den till den person som
skänkte mig den. Kan ni försvara sådant?»
Miss Catherwaight var väl bekant för
inne-hafvarne af pantlåneinrättningarre vid Bowery och
Park Row. De hade lärt sig att titta efter henne
en gång i månaden och lade undan de medaljer,
de fingo, för hennes räkning samt försökte få reda
på deras historia af dem som lånade på dem eller
hittade annars på någon historia, som de hoppades
skulle passa lika bra.
Ehuru hennes ekipage väckte sensation i de
mindre fina gator, dit hon därvid styrde kosan,
blef hon aldrig antastad. Hennes jungfru gick
med henne in i affärerna och en af betjänterna
stod alltid utanför dörren inom hörhåll, till
grannskapets stora förnöjelse. En dag hittade hon
någonting som i hennes ögon var en fullkomlig
ädelsten. Det var en obetydlig smutsig
silfver-medalj, som utan tvifvel en gang varit en
half-dollar, konstlöst formad till ett hjärta och med en
inskription som tydligen gjorts af någon guldsmed
på landet. På ena sidan voro två händer som
tryckte hvarandra omgifna af en lagerkrans, och
på andra sidan lästes följande inskription: »Från
Henry Burgoyne till hans innerligt afhållne vän
Lewis L. Lockwood» och nedanför »I med- och
motgång». Detta var allt. Och här låg den bland
rakknifvar och revolvrar och familjebiblar i en
pantlånares fönster. Hvilken historia kunde den
ej förtälja! Dessa två kamrater, hvilkas
barndomsvänskap skulle räcka i med- och motgång —
och allt som fanns kvar af densamma var denna
inskription till minnet af den, likt inskriften på en
grafsten!
»Han kunde inte ha fått sä mycket på den»,
sade pantlånaren i skämtsam ton, »jag lånade
honom inte mer än en kvarts dollar pa sin höjd.»
Miss Catherwaight stod i tankar. 1 Hon
undrade, om denne Lewis L. Lockwood kunde vara
Lewis Lockwood, den bekante lagkarlen som man
läste så mycket om. Därpå erinrade hon sig att
hans mellersta namn var Lyman och sade hastigt:
Jag tar den, var så god»!
Hon steg upp i sitt ekipage och sade till
pantlånaren att i adresskalendern taga reda på
Lewis Lyman Lockwood. Betjänten återvände om
ett par minuter och meddelade att en jurist med
dessa namn fanns i boken och hans byrå var
nummer det och det på Broadway. »Kör dit!»
befallde miss Catherwaight.
Hon fattade sitt beslut så hasligt. att de
stannat framför en hög stapel af kontor, innan hon
hunnit få riktigt klart för sig hvad det var hon
ville veta eller tänka efter huru märvärdigt hennes
ärende kunde förefalla. Mr Lockwood var
utgången, sade en af de unga männen på kontoret,
men den yngre, kompanjonen mr Latimer var inne
och skulle taga emot henne. Hon fick nätt och
jämt tid erinra sig att den yngre kompanjonen
var en bekant från några baler, innan mr Latimer
stod framför henne med hennes kort i handen och
ett leende på läpparne.
»Mr Lockwood är ute för ögonblicket, miss
Catherwaight», sade han, »men han är tillbaka på
ögonblicket. Vill ni inte stiga in i det andra
rummet och vänta? Han är säkert här om fem
minuter. Eller är det någonting jag kunde uträtta?»
Hon såg att han var förvånad öfver hennes
besök och inte riktigt visste hur han skulle
uppfatta det. Han försökte låtsa, som om han ansage
det för den mest naturliga sak i världen, men han
öfverdref så att hon såg att hennes närvaro var
någonting högst ovanligt. Detta gjorde henne ej
mindre nervös. Hon ångrade redan det steg hon
lagit. Tänk, om det skidle visa sig vara samme
Lockwood, hvad skulle han tänka om henne?
> Kanske det vore bättre tala med er än med
mr Lockwood», sade hon, i det hon följde honom
in i det inre rummet. »Jag är rädd att jag
kommit i ett dumt ärende, åtminstone har det
ingenting med lagen att göra».
»Inte fråga om brutet äktenskapslöfte således?»
sade unge Latimer med ett leende. »Kanske bara
ett oskyldigt bidrag till den mest värdiga
välgörenhet! Jag fruktade först», fortsatte han i lätt
ton, »att det var juridiska råd ni önskade, och
jag hoppades att det sätt på hvilket jag anförde
kotiljongen hos Cournet’s kom er att tro att jag
kunde lika bra lotsa er genom lagens irrgångar..’
»Nej», svarade miss Catherwaight med ett
nervöst skratt, »det rör min olyckliga samling.
Det är den här som fört mig hit», sade hon och
räckte fram silfvermedaljen. »Jag har just
kommit öfver den i Bowery. Namnet var detsamma
och jag trodde bara att det var möjligt att mr
Lockwood skulle vilja ha den, eller, för att tala
sanning, att ban kunde tala om hvad det blifvit
af den Henry Burgoyne som gaf honom den.»
Unge Latimer hade medaljen i sin hand innan
hon slutat tala och höll på att noga undersöka
den. Han såg upp med en smula rodnad på
kinderna och sökte se allvarsam ut.
»Var snäll bli inte ond», sade den vackra
samlerskan. »Jag vet hvad ni tänker. Ni har
hört talas om min dumma samling och jag vet
att ni tror att jag ämnade öka den med denna.
Men — nu har jag haft tid att tänka — jag kom,
förstår ni, verkligen direkt från pantlåneboden och
var så intresserad, liksom alla samlare, att jag
inte gaf mig betänketid. Det är just så med en
vurm. Den far med grof hand öfver folks känslor
och far sin väg med en. Jag ber, om ni vet
någonting om det här myntet, att ni talar om det
och jag försäkrar er att det lilla jag vet skall jag
behålla för mig själf.»
Unge Latimer bugade sig och betraktade henne
nyfiket, med medaljen i handen.
»Jag vet knappt hvad jag skall säga*., började
han långsamt. »Den har verkligen en historia.
Ni säger att ni fann den i en pantlåneaffär på
Bowery. Verkligen! Ja naturligtvis förstår ni
att mr Lockwood inte kan ha lämnat dit den.»
Miss Catherwaight skakade häftigt på
hufvudet och försökte lé. (Forts.)
— uo —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
