Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 25 November 1900 - En scenisk skönhet - Kärleksscenen ur »En lyckoriddare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SCENISK SKÖNHET.
Fotografi af hoffotogr. Jonason, Göteborg.
A tt utdela Parisäpplet bland dir. Ranfts många vackra
kvinnliga sujetter är inte det allra lättaste 1 Men det
finnes många som skulle utan betänkande gifva det åt fröken
Olga Andersson såsom den vackraste af »den store
direktörens» skådespelerskor. Alldeles afgjordt är hon en af de
vackraste — därom bär detta hennes senaste och utmärkt
lyckade porträtt vittne.
Med sin fägring förenar fröken A. — hvad som hon
själf säkerligen skattar högst — en varm kärlek till scenen
och en dramatisk talang som allt skarpare trädt i dagen.
Hon är därtill en arbetsam, mycket flitig skådespelerska,
som icke nöjer sig med några med skönhet och vackra toiletter
lättköpta segrar.
Fröken A. tillhörde från 9 års ålder till för omkring sex
år sedan k. operans balett. Sedan dess har hon varit fäst
vid dir. Ranfts teatrar, med undantag af spelåret 1899—1900,
då hon var engagerad vid Svenska teatern i Helsingfors.
Där uppträdde hon bl. a. som Dyveke, Karin Månsdotter,
Kerstin i Drachmanns »Dansen på Koldinghus», hvilken
sistnämda roll hon själf lär räkna som sin bästa.
Vi erinra för öfrigt endast om, huru väl den begåfvade
och dugande artisten lyckats i så skilda uppgifter som
titelrollen i »Österlunds Hanna», den rödhåriga våpiga Lavinia
i »Familjen Jensen» och senast som den vackra distinguerade
fru Mabel i »Tårarnes tyranni».
KÄRLEKSSCENEN UR »EN LYCKORIDDARE».
För ett par veckor sedan återgafs
i HVAR 8 DAG, strax efter
premiären å Svenska teatern, en bild från
Harald Molanders »En lyckoriddare»
dansscenen hos Wulff Grijp.
1 dag äro vi i tillfälle visa en
annan vacker scen ur det stämningsfulla
stycket. Det är ungefär midt i tredje
akten. »Lyckoriddaren» Lars Wivalt
(hr de Wahl) och Wulff Grijps dotter
Gertrud (fröken Lundeqvist) äro
ensamma — tredje man är Cupido!
Gertrud gömmer ansiktet i händerna.
Wivalt tar lutan, stöder sig mot
hennes stol och knäpper ett ackord. Hon
rycker till. Då sjunger ban med
dämpad stämma:
Amor han kan, som en tyrann
[’låga människobarn för sann.
Kvinna och man, hvar han dem fann,
Allt med sin skäckta drabbar han.
All kreatur, fåglar och djur.
Gå ej fria frän hans tortur.
Sådan filur!
Är den lille Amour!
När han kan nå gudinnor små.
Hvilka högst under himlen gå,
Ack, ho kan då undra uppå,
Om han förhäxar oss också?
Finnes en kur mot hans blessur?
Känner skön jungfrun den — eller hur?
Ack, en filur
Ar den lille Amour!
(Han griper hennes händer och kysser
dem. Hon ser upp på honom och sluter
ögonen. L)å drar han henne upp i sin
famn och hon slår armarne om hans hals).
- 134 -
r-to. Floilin. Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
