Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. Den 16 December 1900
- Karl Warburg. Af Gustaf Bellander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG.
A/j in första fråga var, då jag skulle skrifva om
LYJ. Karl Warburg i »Hvar 8 Dag»: »hur stort
utrymme får jag?»
»En sida eller så! •
Nå, det både förenklade och försvårade
uppgiften. Förenklade den, emedan man icke behöfde
fördjupa sig i detaljer, försvårade den, därför att
man var tvungen att sammanfatta ett så arbetsamt
och framgångsrikt lifsarbete som Karl Warburgs
inom en väl liten ram.
Därför skall jag häller inte upptaga rummet
med vanliga biografiska detaljer. Att han är född
göteborgare, anser jag mig böra omtala af den
orsaken, att han själf håller styft på det, äfvenledes
får jag väl ånge hans födelseår: 1852. Att han
hört till lyckans förklarade gunstlingar, är ju
bekant. På hans väg hafva i sanning icke många
stenar legat. Han fick stort offentligt inflytande
redan vid en ålder, då andra genomgå sin
»Sturm-und Drangperiod». Han har varit docent,
bibliotekarie, konstanmälare i Göteborg och i denna
egenskap liksom Carl XI »endast Gud och sig
själf responsabel för sina gärningar», professor
m. m. Dock aldrig det, som han bort blifva:
tidningsredaktör.
# *
*
Karl Warburg har, som bekant, utöfvat ett
mycket stort litterärt skriftställeri. Särskildt som
litteraturhistoriker har han utöfvat ett icke ringa
inflytande. Man har förebrått honom, att han
härvidlag tagit sitt arbete mindre grundligt. Detta
kan så tillvida vara rätt, som Karl Warburg aldrig
blifvit så grundlig, att man haft svårt att läsa hvad
han skrifver. Han har varit för mycket
tidningsman till det och vet, hur en sak skall ställas upp,
så att den läses och läses med nöje. Att han
skulle sakna djupa och grundliga kunskaper, tror
ingen, som känner honom. En oerhörd flit, ett
fenomenalt minne och ett godt hufvud i förening
bruka skapa lärdom, och dessa egenskaper
besitter han i hög grad.
Snarare skulle jag tro, att dessa oerhörda
detaljkunskaper och detta fenomenala minne mången
gång förledt honom till sönderplockande af
uppgiften. Men endast ytterst sällan. Jag tror icke,
att någon nu lefvande litteraturhistoriker gjort så
mycket för att hos vårt folk föda intresse för
Sveriges litteratur.
Han har arbetat i svenska litteraturens tjänst
med en entusiasm, som varit omisskänlig. Då
man förebrått Karl Warburg att icke vara svensk,
har jag alltid måst le för mig själf. Han är
svensk-.chauvinist lika bra som någon annan — men han
är litteratur-chauvinist. Hvad han som politiker må
ha syndat, och det vore ett äckligt smicker att
påstå motsatsen, i sitt yrke som litteraturhistoriker
har han varit svensk.
Man har velat förklara denna brist på
politisk svenskhet med att han tillhör en
ursprungligen främmande nationalitet. I sammanhang
härmed kan det kanske roa er att höra, att en kamrat
till Karl Warburg i Upsala först efter flera års
(daglig sammanvaro kom att få veta af hans
nationalitet och nu blef mycket förvånad, då det knappt
fanns någon i hela den goda lärdomsstaden, som
var så typisk svensk student som Karl Warburg.
• *
*
Härofvan vidrördes hans ställning som
politiker — han har ju icke kommit att spela någon
synlig roll i densamma. Men man tager knappast
fel, om man antager, att han i detta hänseende
utöfvat ganska stort inflytande. Han som andra
har väl i ungdomens entusiasm — och att den var
ärligt menad är säkert — haft idealer, som icke
sedan kunnat hålla färgen, hvilket ju var lätt
förklarligt, då den var väl ljusröd. Som praktisk
politiker saknar han i alla fall en sak: kallblodighet.
Karl Warburgs sinne är vida mer »impressionistiskt».
Härofvan vidrörde jag hans ställning som
tidningsman.
Karl Warburg må vara professor aldrig så
mycket, han må bli ledamot af akademien, chef
för nobelinstitutet, det gör detsamma, tidningsman
är han och blir han. Kongliga majestät kan göra
honom till generaldirektör eller landshöfding — det
kan nämligen kongliga majestät, äfven om det inte
är troligt, att han gör det — men Karl Warburg
blir tidningsman ändå. Han kommer kanske att
presidera i lysande sällskap och kanske nalkas
en dag kraschanen, som stjärnan redan har anländt
— han blir tidningsman ändå. Hans allt
omfattande intresse, hans mångsidiga vetande, hans
vakenhet — akta er för att tro, att professorn är
tankspridd! hans snarfyndighet — allt för stor
ibland, ty han har så lätt att vara rolig, då han
behöfver täcka öfver en svaghet — hans förmåga
att sätta lif i folk, hans originalitet och lustighet,
hans absoluta tro på prässens uppgift, hans minne,
allt gör honom till boren tidningsman. Som sådan
har han verkat här som ingen annan, med
undantag af S. A. Hedlund. Man må nu bedöma detta
arbete som nyttigt eller skadligt, allt efter som
man har den eller den åsikten, lif har det varit i
det. Och slog han någon gång för hårdt, så är
jag öfvertygad, att hans lättrörda hjärta grät allra
värst.
Lättrördt hjärta — ja,5 detl är just det Karl
Warburg har. Det finnes inte så litet konstnär
hos den mannen.
* *
•
Nu ser jag, att jag öfverskridit måttet. Jag
kan inte sluta denna min uppsats bättre än med ett
referat af hans egna ord vid studentuppvaktningen:
»Till sist, mina vänner, studenter vid
Göteborgs högskola, glömmen ej för edert arbete
glädjen’.
»Låten aldrig dammet lagra sig öfver edra
sinnen. Låten arbetet vid boken, hågen för det som
ger lifvet högre värde och — under fristunderna
— glädjen i kamraternas krets vara edra
hälsokällor.»
I en surmulen tid som vår gör det godt att
höra ett sådant ord om glädjens berättigande.
Aldrig skulle Karl Warburg kunnat sluta sitt tal
med en bättre önskan. Han visste det själf, att
arbetet fört honom dit, där han står, och att
glädjen, den personlighetens lifsvarma glädje, som i
sanning strömmar ut från hans person, i hvilken
professorns värdighet aldrig förkväft studentens friska
ogenerade ungdom och som alltid förblifvit »Kalle
Warburg», hållit honom frisk.
Göteborg mister i honom en lefvande
personlighet. Och det hade vi inte råd till. Det få väl
äfven vi medgifva, som inte kunnat följa Karl
Warburg i alla hans åsikter.
Gustaf Bellander.
- 178 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 6 09:54:06 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0189.html
