Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 16 December 1900 - En uppgörelse. Af Elbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UPPGÖRELSE.
För HVAR 8 DAG af ELBE.
\ / igseln var öfver. Den ännu lifskraftige, knappt
» 50-årige mannen var förbytt från enkling till
brudgum. Då brudens mor steg fram ur den lilla
kretsen af bröllopsgäsier för att lyckönska de
nygifta, ilade en ung flicka till ett i bortersta delen
af våningen beläget litet rum, hennes eget. Så
snart hon kommit inom dörren, pressade hon
händerna mot tinningarne och utropade i ett utbrott
af smärta och förtviflan:
»Nej, nej, nej, jag kan ej lyckönska dem! Jag
kan ej och jag vill ej!» och tårarne störtade fram
ur hennes ögon. Hon sjönk ned på stolen vid
skrifbordet, hvarpå ett porträtt af hennes mor intog
hedersplatsen. Länge betraktade hon det, då och
då torkande de alltjämt framkvällande tårarne.
»Mamma, lilla kära mamma! Hur har pappa
kunnat glömma dig! Men det lofvar jag, att aldrig
låta någon annan få intaga din plats i mitt hjärta.»
Så småningom upphörde gråten, och flickan
försjönk i tankar. Hur ömt hade hon ej förut
varit fästad vid den nyblifna styfmodern, innan
fadern började hålla af henne. Hon hade då synts
henne såsom idealet för en kvinna, så lugn, så
mild och behärskad. Och nu . . . Eveline kunde
ej fatta, hur väninnan kunnat vilja göra henne
denna sorg, en sorg som skulle följa henne hela
lifvet igenom.
En sakta knackning på dörren afbröt hennes
tankegång och kom henne att räta upp sig och
ordna håret öfver pannan.
»Eveline, är du där?» frågar en mjuk röst.
»Ja».
»Får jag komma in?» fortsätter styfmodern
men öppnar dörren utan att afvakta svaret på sin
fråga.
»Har du gråtit, min kära flicka! Jag ville just
tala vid dig för att få allt klart mellan oss, innan
jag intar min plats som din fars hustru,» säger
hon vänligt och nödgar den unga flickan att taga
plats bredvid sig i soffan.
»Oss emellan är allt redan klart», svarar
Eveline afvisande och inlägger äfven i sin hållning en
antydan om det svalg, som skiljer dem åt.
»Nej, Eveline, du måste inse, att du ej har
anledning att vara så kall och frånstötande, som
du varit sista tiden.»
»Såå, tänker du redan börja mästra mig?»
frågar styfdottern litet skarpt.
»Mästra? Hur kommer du på en sådan tanke!
Jag hvarken kan eller vill utöfva någon myndighet
öfver dig; jag hade tvärtom hoppats att vår
vänskap skulle bli ännu fastare. Kära Eveline, vill
du ej försöka att åter hålla af mig litet?» ber
hon vekt.
»Nej, jag kan ej!» nästan ropar den unga
flickan och skjuter den räckta handen åt sidan samt
kastar, för att stålsätta sig mot styfmoderns
hjärtlighet, en snabb blick på moderns bild.
>Ja, din mor, Eveline, men har du ingen tanke
för din gode far? I lar du ej tänkt på, hur tomt
hemmet blir för honom, när du nu snart sätter
eget bo? Hvem skall dela hans fröjder och sorger,
hvem skall för hans egen skull göra hemmet ljust
och gladt? Ack, du vet ej du, hvad det vill säga
att stå ensam, att ha mistat det käraste man
äger . . .»
»Jo, så mycket känner jag, att man då ej strax
vänder sin håg till en annan», afbröt Eveline
häftigt. »Om Berndt skulle dö ifrån mig, skulle jag
aldrig kunna fästa mig vid någon annan; hans
minne skulle vara mig heligt.» ,De tårar, som vid
dessa ord stiga upp i hennes ögon, trängas
beslutsamt tillbaka, och hon fortsätter:
»Men om du tänker att pappa älskar dig, då
tar du fel. Ack, jag vet hur han kan älska», och
åter söker hennes blick den kära bilden på
skrifbordet, »hur hvart ord, hvar tanke . . .»
»Tyst, barn!» afbryter styfmodern blek och
fattar ofrivilligt om flickans handled, »och glöm ej,
att du talar till din fars hustru.» Hon tyckes ett
ögonblick kämpa med sig själf, men släpper så
Evelines hand och skyndar ut efter tillsägelse åt
henne att vänta.
Efter en kort stund, under hvilken den unga
flickans känslor hunnit något lugna sig, och hon
erfar något liknande ånger, kommer styfmodern
tillbaka och lämnar henne ett öppet bref, skrifvet
med hennes fars handstil.
»Läs!» säger hon kort.
Liksom hypnotiserad hastar flickans blick öfver
raderna, till dess den fäster sig vid några ord,
hvilka liksom bränna sig in i hennes medvetande:
»Min kärlek kan jag ej bjuda Dig — den har följt
min Maria i grafven», och längre ned: »då jag
vet att Du kommer att bli den bästa och
kärleksfullaste vårdarinna för mina två små gossar . . .»
Eveline vågade ej höja sin blick mot
styfmodern, som utsträckte sin hand efter brefvet,
sägande:
»Och ännu ett: jag älskar honom. Och nu är
det väl nog?»
Med en djup darrande suck vänder hon sig
om och går. Evelines motstånd är brutet. Hon
vill skynda efter henne, vill bedja om tillgift, men
förekommes af att dörren öppnas af maken —
fadern, som kommer för att hämta dem ut till
bröllopsgästerna. Förvånad öfver att se sin hustru så
upprörd sluter han henne i sin famn, och strax
öppnas denna åter för att mottaga den högt
gråtande dottern, som lidelsefullt slingrar sina armar
om hans hals.
»Hur är det?» frågar han bekymrad.
»Ack, nu är allt åter bra, eller hur, Eveline?»
svarar hustrun.
»Ja, ja», snyftar flickan och lösgör sig ur
faderns armar för att slutas i vännens.
- 179 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
