Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 16 December 1900 - »Nio och nittio». Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»NIO OCH NITTIO.»
Al RICHARD HARDING DAV1S. Fört. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, och slut från n o II).
Så löd faderns sista vädjan.
»Goodwood-stollen» vände ryggen mot ljusen,
så att de förbipasserande ej kunde se hans ansikte,
ref långsamt sönder brefvet och lät det bit för bit
falla från balkongen. »Om jag kunde», hviskade
han, »om jag bara kunde». Smärtan var något
mindre än vanligt just då, men det hela var ej
längre beroende af stämning. Han kände endast
denna önskan att göra slut på dessa tankar och
tvifvel och den fysiska darrning, som skakade
honom- Hvila och sömn och frid, det måste han ha.
Det fanns ingen frid hemma eller annorstädes så
länge denna smärta hölle i. Han kunde icke
förstå, hvarför de plågade honom på detta sätt. Det
var alldeles onödigt. Han kände sig mycket mer
ledsen för deras skull än för sin egen, endast
emedan de ej kunde förstå saken. Han var alldeles
säker på, att om de kunde känna hur han led, så
skulle de hjälpa honom till och med att göra slut
därpå.
Han hade stått en stund med ryggen mot
ljuset, men nu vände han ansiktet mot det och säg
på klockan igen. Han kände sig alldeles säker pa
att ljusen icke skulle brinna mycket längre. När
han vände sig, kom en kvinna fram från den
upplysta salen, gick osäkert förbi honom och tillbaka
igen och gjorde därpå en tyst hälsning. Att det
var ett fruntimmer och att hennes uppträdande
störde honom var allt hvad han fick klart för sig
om hennes närvaro, och han tänkte icke ett
ögonblick på att hennes rörelser skulle ha något med
honom att göra.
»Monsieur», sade hon på franska, »jag ber
om ursäkt, men kunde jag fa tala med er?»
»Goodwoodstollen» besatt en mycket rikhaltig
kännedom om Monte Carlo och dess habitues.
Det var inte första gången som kvinnor, hvilka
förlorat vid spelborden, tiggt honom om en
napo-leond’or eller frågat detta lyckans gynnade barn
på hvilken färg eller kombination hon skulle spela.
Det hade i framgångens dagar händt honom ofta
och det hade roat honom, men nu drog han
irriterad sig tillbaka med en önskan, att figuren
framför honom skulle försvinna som den kommit.
»Jag är i svårt trångmål, monsieur», sade
kvinnan. »Jag har inga vänner här, som jag kan
vända mig till. Förlåt min djärfhet, men min
ängslan är stor».
»Goodwoodstollen» lyfte lätt på hatten och
bugade sig. Därpå koncenterade han med
kännbar ansträngning sin blick på den besynnerliga
varelsen framför honom och fixerade henne skarpt.
Hon bar ett litet stycke röd korall som brosch och
genom att stadigt betrakta denna lyckades han
bringa den öfriga figuren i fokus och säg utan
förvåning — ty allting alldagligt syntes honom
märkvärdigt nu och allting besynnerligt som
någonting helt naturligt — att hon tydligen icke var
en habitufie på platsen och mera såg ut som
kammarjungfru åt en dam än en äfventyrerska. Hon
var fransyska och vacker — en såàan där flicka
som brukar passa upp på en Duvalrestaurant eller
sitta som kassörska bakom en liten disk vid
dörren.
>Vi borde inte vara där», sade hon liksom till
svar på hans blick och som ursäkt för sin därvaro.
»Men Louis, min man, ville hit. Jag sade honom
att det var inte för sådana som oss, men Louis
är så djärf. Han svarade att på sin bröllopsresa
ville han lefva bland de högsta och så måste han
komma hit och spela som andra bruka. Vi ha
bara varit gifta sedan i tisdags, och vi måste resa
tillbaka till Paris i morgon. De ville inte gifva
honom mer än tre dagar. Han är ingen spelare;
han spelar domino på kafét, det är sannt. Men
hvad vill ni! Han är ung och liflig och jag vet
att ni, min herre, som har sådan tur och som
såväl förstår att kontrollera spelet, jag vet att ni
skall öfvertyga honom. Han vill inte lyssna till
mig. Han är så upphetsad och icke sig själf. Ni
vill hjälpa mig, min herre, eller hur ? Ni vill tala
till honom?»
»Goodwood-stollen» rynkade sina ögonbryn
och slöt ögonlocken ett par gånger för att tvinga
dimman och smärtan ur ögonen. Det var högst
plågsamt. Kvinnan syntes ha mycket att säga,
men hon kunde icke få någon mening i det. Han
ryckte lätt på axlarne. »Jag kan ej förstå», sade
han trött och vände sig bort.
»Det är min man», sade kvinnan ängsligt,
»Louis, han håller på att spela därinne och han
är bara biträde hos gamle Carbut, bagaren, men
han rår om tredjedelen af butiken. Det var min
hemgift som betalade för den», tillade hon stolt.
> Gamle Carbut säger att vi kan få hela för 20,000
francs och så skulle han draga sig tillbaka och vi
bli ägare. Vi ha lagt undan litet pängar och vi
hade räknat på att köpa resten om fem eller sex
år, om vi vore mycket noga.»
»Ja visst, ja visst», sade Harringford med ett
kort skratt af lättnad, »jag förstår». Han kände
stor lindring af att det inte var så illa som det
hotat. Han såg henne tydligt nu och följde lätt
med hvad hon sade, och till och med en sådan
småsmak som att tala med denna kvinna syntes
bereda honom lindring.
»Han spelar», sade han, »och förlorar pängar
och ni kommer till mig med bön att jag skall rada
honom hvad han skall spela. Jag förstår. Nå väl,
säg honom, att han kommer att förlora det lilla
han har kvar. Säg honom att jag råder honom
att resa hem, säg honom —»
»Nej, nej! sade den unga kvinnan i upprörd
ton, »ni förstår inte. Han har ej förlorat, han har
vunnit. Han har vunnit, o, så många rullar
guldmynt, men han vill ej sluta. Förstår ni inte? Han
har vunnit så mycket vi kunna förtjäna på många
månader — på många år, monsieur, med
sparsamhet och hårdt, ack så hårdt arbete! Och nu
vågar han det igen och jag kan ej tvinga honom
bort. Men om ni, min herre, om ni ville tala om
huru stora chancerna äro emot honom, om ni som
vet det ville upplysa honom om, hur dåraktigt han
handlar genom att icke vara nöjd med hvad han
har, så skulle han höra på er. Till mig säger han
’Bah, du är en kvinna!’ och han är så röd och
het. Han förlorar förståndet vid åsynen af
pän-garne, men han skall höra på en herre som ni.
Han ämnar vinna mer och mer och köpa en
tredjedel till af gamle Carbut. Är det inte dåraktigt?
Det är så syndigt af honom.»
>Ja, ja», nickade Harringford, »jag förstår nu.
— 189 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
