Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 16 December 1900 - »Nio och nittio». Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Ni vill att jag skall taga honom bort därifrån så
att han kan Behålla hvad han har. Jag förstår.
Men jag känner honom inte. Han skill icke höra
på mi^, förstår ni. Jag har ingen rätt att lägga
mig emellan.»
Han vände sig om och strök sig med handen
öfver pannan. Han önskade så gärna att denna
kvinna skulle lämna honom för sig själf.
»Ah, men, monsieur», ropade hon förtviflad
och tog i hans röck, »ni som är så lycklig och så
rik och tillhör stora världen, ni kan inte känna
hvad detta betyder för mig. Att ha min egen lilla
affär och vara fri och ej behöfva träla och sy och
sy tills min ryP» oc’1 mina fingrar svida af smärta.
Tala till honom, gode herre, o, tala till honom!
Det är ju så lätt gjordt och han skall lyssna
till er.»
»Goodwood-stollen» vände sig häftigt om igen.
»Hvar är han?» sade han. »Visa mig på honom».
Kvinnan sprang förut, mumlande ett tack, till
den öppna dörren och pekade ut hvar hennes man
stod lutad öfver spelet och satte ut en del pängar
på ett af borden. Det var en ung vacker
fransman, lika bonrgeois som hustrun, och nu
förfärligt liflig och upphetsad. I denna
själfbehärsknin-gens atmosfär och i motsats till tystnaden i den
stora salen syntes han ännu tydligare vara på
orätt plats. Harringford tog honom på armen men
fransmannen stötte otåligt bort hans hand utan
att se sig om. »Stollen > vidrörde honom en gång
till och tvang honom att vända sig mot honom.
»Hvad?» sade fransmannen häftigt. »Hvad är
det?»
»Er fru», sade Cecil allvarligt och höfligt som
en gammal man, »har gjort mig den äran att
inviga mig i sitt förtroende. Hon säger att ni
vunnit mycket pänningar; att ni kunde använda dem
förståi digt hemma och så bespara er mycket slit
och skuld och allt sådant där obehag. Ni har
fullkomligt rätt om ni svarar att det ej rör mig.
Det gör det icke. Men, vet ni, det är verkligen
en hel del förnuft i hvad hon vill och ni tycks
redan ha vunnit en stor summa.»
Fransmannen blef synbarligen förvånad öfver
detta tilltal. Han tvekade ett ögonblick — ty den
andre gjorde intryck af en person med inflytande
och säker ställning. Men därpå lät han höra ett
kort, visst icke muntert skratt.
»Ni är högst vänlig, min herre», sade han i
artigt gäckande ton och med en otålig
axelryckning. »Men min hustru har inte gjort klokt i att
inblanda en främmande i denna sak, hvilken som
ni säger icke rör eder.»
Han vände sig till bordet igen med en trotsig
rörelse af oberoende och lade två pänningrullar
på klädet, i samma ögonblick kastande en barnslig
blick af missnöje på sin hustru.
»Där ser ni», sade Harringford och slog
beklagande ut med handen. Men det låg så mycken
sorg öfver den unga kvinnans ansikte att han
vände sig om igen till spelaren och tog honom i
armen. Han kunde ej säga, hvarför han var så
intresserad af dessa två. Han hade varit vittne
till många sådana scener förut, och de hade icke
haft annan verkan på honom än att han gått
därifrån. Men samma döfva smärta i hans hufvud,
hvilken kom så många saker att synas möjliga som
det skulle varit förfärligt blott att tänka på,
gjorde honom envis och ståndaktig i fråga om detta.
Han kände instinktmässigt — han kunde ej sägas
tänka — att kvinnan hade rätt och mannen orätt,
och därpå fattade han honom igen i armen och
sade, denna gång i skarp ton;
»Rom med härifrån. Hör ni ? Ni handlar
dåraktigt».
Men just som han talade vann rödt och med
ett nöjaktigt belåtet gnäggande rakade
fransmannen in sin vinst med båda händerna, hvarpå han
med ett lyckligt och triumferande skratt vände sig
till sin hustru. Det är ii.te lätt att öfvertyga en
man om att han bär sig dåraktigt åt när han
vinner några hundra francs hvarannan minut. Hans
tysta argument om motsatsen äro svåra att
besvara. Men Harringford tänkte ej det minsta
härpå.
»Hör ni?» sade han i samma barska ton och
på samma sätt som han skulle tilltalat en betjent.
»Kom med härifrån !»
Fransmannen slog åter undan hans hand,
denna gång med en svordom, och satte igen ut
guldrullar på rödt. Och åter vann rödt.
»Min Gud!» utbrast hans hustru och for med
fingrarne öfver päni ingrullarne på bordet, »han
har vunnit hälften af de 20,000 francs’tn. Ack,
monsieur, hejda honom, hejda honom!» skrek hon.
»Tag honom bort härifrån».
»Hör ni inte!» skrek Harringford, så upprörd
att han glömde sitt eget onda och allting, »Ni
måste komma med mig.»
»Tag bort er hand», hviskade den unge
fransmannen häftigt. »Jag skall vinna det hela; i en
enda stor coup skall jag vinna allt. Jag skall
vinna fem års lön i ett ögonblick.»
Han strök fram alla pänningarne på rödt och
kastade sig ned öfver bordet för att se på
rouletten.
»Vänta, er —!» hviskade Harringford upprörd.
»Om ni vill våga det, så våga det med något
förnuft. Ni kan inte spela ut hela den summan. De
taga den icke. Sex tusen francs är gränsen, om
ej», fortsatte han hastigt, »ni delar de 12,000 francs
mellan oss tre. Ni förstår, sex tusen francs är allt
hvad någon kan sätta ut; men om ni ger mig
4,000 och er hustru 4,000 och själf behåller 4,000,
så kunna vi våga dem hvar för sig. Ni kan sätta
ut på rödt, om ni vill, er hustru sätter sina
pänningar på de nummer som komma upp under
aderton och jag sätter ut mitt på »odds». På det
viset kan ni taga in 24,000 francs om vår
kombination vinner, och ni förlorar mindre om ni endast
håller på färg. Förstår ni?»
»Nej», skrek fransmannen och sträckte ut
handen efter pänninghögarna som Harringford
skyndat sig dela i tre delar, »på rödt, alltsammans på
rödt!»
»Gud i himlen, karl!» utbrast Harringford i
bitter ton. »Det må vara att jag ej känner till
mycket, men ni skulle låta mig förstå den här usla
saken». Han fick fransmannen fatt vid handlederna
och den unge mannen, som mera påverkades af
det märkvärdiga uttrycket i den andres ansikte än
af hans fysiska styrka, stod stilla under det att
kulan rullade och rullade, stannade och
balanserade och till slut lade sig på sjuan.
»Rödt, udda och under», förkunnade
croupieren mekaniskt.
»Ah, ser ni! Hvad var det jag sade», inföll
Harringford med plötsligt lugn. »Ni har vunnit
mer än era 20,000 francs. Ni äro ägare af
affären — jag gratulerar er!»
»Ack, mo» Dieu/» skrek fransmannen alldeles
utom sig af förtjusning, »jag vill fördubbla det».
— 190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
