Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Den 30 December 1900 - Friherre Lave Beck-Friis - »Kvast-Lisa». Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHERRE LAVE BECK-FRIIS.
Jet är en regel, från hvilken vår diplomati icke
erbjuder mer än ett enda undantag, att våra
sändebud icke behålla sina maktpåliggande
uppdrag längre än till dess att de uppnått
65-års-åldern. Det enda undantaget göres af ministern
i Köpenhamn frih. Lave Beck-Friis, som redan är
ett godt stycke inne på sitt sexliosjunde. Alt han
ändå stannar utan att några invändningar göras
däremot, det beror på, att gamle kong Kristian
icke vill mista honom. I trettio år har han vant
sig att ha med frih. Beck-Friis att göra som svenskt
sändebud och han har under denna tid lärt sig
att uppskatta honom och vill icke se något nytt
och främmande ansikte. Men kong Kristian är
icke ensam om att ha fäst sig vid frih. Beck-Friis.
Den diplomatiska kårens doyen i Köpenhamn är
allmänt uppburen, och när han häromdagen firade
sitt trettioårsjubileum såsom svenskt sändebud vid
det danska hofvet, var han föremål för en varm
hyllning. »En stor allmänhet i de tre nordiska
rikena känner», skref en dansk tidning, »hur
utmärkt han fyllt sin ställning. Hans verksamhet
prisas af talrika svenskar, norrmän och danskar.
Hans personlighet åtnjuter högaktning i vida
kretsar, i alla samhällslager, i diplomatiska kåren och
ej minst af de båda skandinaviska kungahusen.
Från dansk sida har han icke blott hedrats med
Dannebrogsordens storkors i brillianter, utan äfven
med silfverkorset såsom en mycket sällsynt
utmärkelse.»
Friherre Beck-Friis hade, innan han slog sig
ned i Köpenhamn, efter afslutade universitetsstudier
och en tids tjänstgöring i skånska hofrätten, varit
attaché och sedan kabinettssekreterare i
Petersburg samt legationssekreterare först i
Konstantinopel och sedan i London.
Släkten Beck-Friis är af danskt ursprung. Det
har kanske bidragit till, att han varit så i sitt esse
i Köpenhamn. Men det är ganska länge sedan
ätten, som ursprungligen hette Beck, kom till
Sverige. Vid 1300-talets början omtalas en
Johannes Beck, som beseglade det privilegium
konung Erik då gaf ärkebiskopen i Lund, och en
herr Sten Beck var länsherre på Helsingborg.
Men det är icke alldeles säkert, att denna släkt
hade något gemensamt med den släkt, som långt
senare antog namnet Beck-Friis, sedan den genom
arf kommit i besittning af Fiiisarnes stamgods
Hevringsholm. När sedan Skåne blef svenskt,
öfvergick en gren af ätten till Sverige. Riksrådet
Joakim Beck-Friis blef 1870 friherre jämte sina
bröder. Aret därpå blef han själf grefve, och
sedan har grefve-värdigheten åtföljt den äldste
sonen, son efter son, som också fatt fideikomissen
Börringe i Skåne och Fiholm i Sörmland på sin
lott. På sistnämda gods föddes frih. Lave
Beck-Friis. Och’ där hade han kanske förblifvit, om
han varit »doyen» bland bröderna. Nu blef han i
stället doyen bland diplomaterna i Köpenhamn.
»KVAST-LISA».
Skizz af GÖSTA GEIJER för HVAR 8 DAG.
H huru »Kvast-Lisas» tid mest var upptagen af
att förse andra på bygd och i by med
kvastar, försummade hon därför aldrig att sopa rent
för egna dörrar, där ett rent samvete var hennes
bästa kvast. Hon var ett i allo märkligt undantag
— och särskildt ett lyckligt sådant — från de flesta
kvinnor af hennes ålder och kast, synnerligast i
ett fall: bygdeskvallret. Aldrig fällde hon ett
ondt ord, vare sig öfver andra eller sitt eget lifs
öde, hur bittert detta än understundom kunde vara,
utan hon hade städse — som man säger — tand
för tunga.
Detta bar också syn för sägen, Gud nås så
visst! Af hennes fordom så vackra tänder fans nu
nämligen endast en kvar, som hög och smal stod
där i all sin enslighet, lik ett grafmonument,
vittnande om alltings förgängelse. Gammal, grå och
skrynklig var hon äfven, och när man såg hennes
framåtböjda, mot en lång stör sig lutande gestalt,
helst i profil med den insjunkna munnen och hakan
nästan tangerande näsan och det tofviga håret —
såg henne så på afstånd mot det mörka
skogsdjupet, samlande material till sitt föga vinstbringande
förvärf, gaf hon en fullständig illusion åt
barnsagornas typiska häxa. Men kom man henne
närmare, blef intrycket något helt annat. Mera
barnafromma och goda ögon än Kvast-Lisa hade ingen.
I dem kunde det ibland blänka till som af en
glimt, hvilket hade något af resignationen hos
dem, hvilka helt och fullt kommit till en inre
klarhet med sig själfva och ett lif efter detta.
På hafvets botten ligger den klara, strålande
pärlan, om ock i musslans slagg. Människosjälens
djup har ock sin glittrande pärla, som, trots
om-höljets tarflighet, därför ej är mindre äkta. Därför
var det äfven få som märkte, att Kvast-Lisa var
gammal och ful.
Nu är hon död, men hennes minne lefver.
Lycklig den, hvars gärning är värd att minnas!
Det var julafton.
Den unge bruksprästen satt i sitt arbetsrum,
och framfar honom på skrifbordet låg predikan
för julottan nyss färdig. Och där låg äfven en
julgåfva, som, mer än tillfredsställelsen af hvilans
befogenhet efter välförrättadt värf, vederkvickte
hans själ med den högsta lycka. Åt denna
hängaf han sig också helt och hållet under förbidan
på den stund, då hans hustru för honom skulle
förkunna, att julljusen i granen därute i salen voro
tända.
Och ändock bestrålades hans inre i denna
stund af ett ljus, hvars sken äfven för hans
lekamliga öga tycktes liksom lysa upp hans annars så
skumma kammare med en klarhet, som täflade
med kvällens betydelsefulla stjärna.
Den tindrade redan, fastän aftonrodnaden ej
ännu fullbordat sin eklärering på isblanka fjärdar
från rosa och purpur till mörkaste violett och svart
inemot de hvitramade strändernas skogsdunkel.
Bakom björkdungens af rimfrost gnistrande, ulliga
grenverk, eller emellan granskogens vid synran-
— 210 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
