Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Den 30 December 1900 - »Kvast-Lisa». Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den taggiga krön, skiftade färgspelet däremot i
guld, lilas och smaragd, å hvilket allt flera
stjärnor höjde sina lågande bloss, tills de slutligen i
milliarder öfversållade hela himmelens fäste.
Naturen låg försänkt i slummer, tyst och stilla,
sparfvarne i hafrekärfven likaså. Domherrarne hade
äfven följt deras manande exempel, sedan de i den
gamla apeln därutanför fönstret med sina tunga,
rekognoscerande rörelser skakat ner hela strömoln
af drösande rimfrost, innan de funnit en lämplig
och stadigvarande plats för nattens ro.
Men ju mera stunden med dess kvällning och
växlande företeelser gled, desto mera vakna och
ljusa blefvo prästens tankar och känslor. De slöto
sig i minnet kring en bild, som från hans tidigaste
barndom var omedelbart införüfvad med hans lifs
ädlaste intryck. Och dock var denna bild blott
en gammal, anspråkslös, hvardaglig tjänarinnas.
Sedan han förlorat sin mor, hade hon för honom
varit i mors ställe. Och med hvilken fin, varsam
hänsyn hade hon ej tagit hand om hans lifs vård!
Den hade börjat med barnsagorna, hvilka, huru
naiva de än vaiit, alltid inneslutit ett tankekorn,
som för ynglingen spirat upp till en rik, och
väl-signelsebringande mognad. Och sedan han blifvit
student, fann han under ferierna från studiernas
trägna id i hennes sunda förstånd och värmande
hjärtelag alltid en lugnande rekreation och en
fullgod lösning på mången lifvets gåta, som
lärdomen ej förmatt tyda. Hon var och förblef i allt
hans »lille mor» och han hennes »guldgosse».
Men en ferie, en julferie för resten, kom
han hem mot vanligheten dyster och nedslagen.
Han skulle nämligen då på själfva julafton infria
en ekonomisk förpliktelse, bekräftad af den lagliga
formens obevekliga häfd. Det »Sesam, öppna dig»,
som för honom i denna hederssak skulle visa en
tillfredsställande och räddande utväg, hade han ej
lyckats finna. Där nödvändigheten begränsar all
mänsklig förmåga, äfven den bästa, hjälper ej
häller alltid hvarken ambition eller heder. Hänvisad
nästan uteslutande till sig sjä.f för sina studiers
bedrifvande, led lian dock bittert, ehuru förtrogen
med motgången och bekymren. Och med honom
led ej mindre »lille-mors. Till fadern, den
despotiske, »stränge bruksförvaltaren», ville han ej vända
sig. Men det gjorde »lille-mor». Hennes enträgna
böner om hans moraliska skyldighet till mänskligt
förbarmande möttes dock nu som förut endast af
samma, vanliga argument: »Jag fick reda mig på
egen hand, när jag var ung, därför bör pojken
också kunna göra sammaledes.»
Då sade »lille-mor» upp sin plats och flyttade
från det hem, där hon troget tjänat i öfver 40 år,
ty det var i den gamla, goda tiden, då tjänarne
på samma ställe mera räknade tjänsteåren än
årslönen. Den ödesdigra julaftonen kom och med
<len ett bekymmer, som för »guldgossen» förbyttes
till den mest öfverraskande glädje. En annan hade
inlöst hans skuld, men hvem? Därom visste ingen.
Julafton efter julafton gick därefter sin gilla
J;ång, utan att han, trots sina forskningar, lyckats
å någon visshet om, hvem som varit hans räddare.
Och lika oförklarligt föreföll det mången, hvarför
»lille-mor», som i flera år haft innestående en
diger sparbanksbok, hyste in sig i en gammal, halft
förfallen fäbodsstuga, halfsvalt, slet och släpade
med sina kvastar och bastmattor, då hon borde
kunnat ha det mycket bättre. Men med åren blef
»lille-mor» slutligen »Kvast-Lisa».
Så kom för henne en riktig lyckodag.
»Guldgossen», som alltsedan den där julafton ej besökt
hembygden, skulle nu komma hem efter afslutade
studier och tillträda brukets predikantsyssla. Men
den välkomsthälsning, hvarmed hon skulle mottaga
honom och åt hvilken hon så mycket gladt sig,
blef för henne äfven ett farväl till lifvet.
Han fick dock bringa henne den sista gärden,
och den vardt äfven hans första prästerliga
förrättning.
Innan hennes lifsgnista för alltid slocknade,
hann hon dock skänka honom sin varmaste
välsignelse och — sitt testamente: ett väl omslaget
och noga försegladt paket, hv lket han likvisst ej
skulle fä öppna förrän påföljande julafton.
Och sedan han slutit hennes ögonlock, gick
han med sin gåfva, men äfven med en annan, ej
mindre dyrbar, och som hon gifvit honom: sättet
att — så präst han var — värdigt dö, sedan hon
förut lärt honom att värdigt lefva.
Och nu hade han tagit kännedom af hennes
testamente. Det inneslöt en gammal bibel, och vid
det han vände dess gulnade, nötta blad låg
plötsligt emellan dem ett papper, en talisman, hvilken
upplyste, att den räddande och hemlighetsfulla hjälp,
julaftonen från fordom, liksom testamentet,
kommit från samma gifmilda hand.
Prästen förde boken till sina läppar och kysste
den med andaktsfull vördnad. Det var således
därför, för att lätta hans lifs bekymmer, som hon
så stilla, offervilligt och förnöjsamt på sin
ålderdoms dagar underkastat sig långa års sträfvan af
mödor och umbäranden.
Och ju mera han tänkte härpå, desto mera
blef denna — i yttre bemärkelse så oansenliga och
obetydliga kvinna — till en idol af sant ädel och
mänsklig storhet. Med hans tankar förenade sig
ofrivilligt skaldens: »Hvad stort sker, sker tyst».
Ty stort är att kunna bära försakelsen, utan att
känna tyngden af dess börda, stort att kunna göra
det goda, ej för belöning, utan för det godas egen
skull.
Och den unge prästen satt där och vände och
vände och såg på sin gåfva, under det känslorna
i hans inre växte allt rikare och fullare, medan
äfven en innerligt tacksam — om ock djupt
ve-modsblandad — lycka höjde sig allt mer och mer,
tills den slutligen fyllde hans ögon med en fuktig
glans.
Och det inre öfvermåttet tog slutligen ord,
djupa och varma: »Väl om mången kunde
beteckna fortgången af sitt studium med dylika
bokmärken, vittnesbörd för sådana ädla gärningar, hur
lärorikt — särskildt för denna pösande lärdom
som trots allt sitt vetande, alla sina kunskaper
dock ej förmår omsätta dem i bildning, lifvets
högsta sanna bildning: hjärtats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
