Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Den 6 Januari 1901 - Kamrater. Af Emil Linders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMRATER.
EN ÄKTENSKAPSHISTORIA AF EMIL LINDERS.
För HVAR B DAC.
I.
I—’ersonerna i berättelsen äro två, han och hon.
Han är drömmaren med de stora tankarna,
skalden, som tror på sin kallelse. Och hon är en
liten vacker, begåfvad kvinna med ett präktigt
hjärta och en praktisk uppfattning af tingen.
Hvad som fört dem tillsammans var mäktig
kärlek. Hon hade i honom funnit diktaren, hon
hade sett gnistor af hans ritsa själ glimta fram
bakom all denna otymplighet och försagdhet, som
tillhörde hans natur. Och hon hade lärt sig älska
på detta halft moderliga sätt, som en del kvinnor
anta gent emot männen. Snart hade hon sett sin
känsla besvarad med en kärlek, hvars glöd ingen
reflektion, ingen eftertanke kylde.
Så blefvo de gifta. Och så kommo dagarne,
då de på allvar skulle börja lifvets färd
tillsammans.
Han såg i fantasien, hur allt det vackra hon
kände, allt det ädla han tänkte, formade sig till
ord och rim under hägnet af den lycka han njöt.
Den första tiden han hade känt henne, hade
han skrifvit rätt litet. Då hade det varit oron,
som frånröfvat honom arbetsförmågan. Sedan när
de lyckliga dagarna kommo, då han visste att hans
kärlek var besvarad, hade diktaren fått vika för
älskaren. Nu när lifvet låg för honom lugnt och
solljust som en högsommardag, skulle det
fruktbärande arbetet börja.
Men Apollo, skaldernas gud, är en nyckfull
härskare! En gång hade diktaren haft sorgen till
vän, det hade varit en trist kamrat, men han hade
dock gifvit honom gåfvan att kunna tolka sina
känslor.
Nu var lyckan herre i hans hem i skepnad af
den han älskade, men inga arbetsdar tycktes vilja
gry för honom, blott smekets, njutningens — och
rädslans. Det var ej diktartankarna han saknade,
det var förmågan att kunna återgifva, hvad som
rörde sig i hans själ.
Mången gång, då han suttit sysslolös vid
skrif-bordet i flera timmars tid utan förmåga att kunna
reda sina tankar, gjorde han sig själf" den frågan,
om man måste afstå från all jordisk glädje, all
glimmande lycka för att få vara diktare.
IL
Tvenne månader voro gångna sedan bröllopet.
En dag kom hans hustru in till honom med
en min, som uttryckte både blyghet och segerviss
stolthet. Med en kattunges mjukhet i rörelserna
slog hon sin arm om hans hals och höll framför
hans ögon en liten tidning.
Så fick han veta den stora hemligheten! Hans
fru hade för länge sedan skrifvit èn kort skiss,
som nu stod tryckt i tidningen.
Med en förklarlig ifver och en viss farhåga,
sådan som det obekanta alltid ingifver, tog han
tidningen och läste. Det var en lifsepisod, hvarken
vidare märklig eller helt betydelselös, berättad på
ett ledigt sätt. Hvad som mest gaf den värde,
var att författarinnan tydligen känt hvad hon
skildrade.
Småleende vände han sig till sin hustru med
några skämtsamma ord om att nu var ju
föTfattare-bolaget färdigt.
Men innerst i sitt sinne kände han en
obestämd känsla af ovilja, som han ej kunde göra sig
reda för. Kanske var det en aning om stundande
ofrid, kanske var det blott missnöje öfver att han
mistat sin position såsom den som ensam ägde ett
visst slags förmåga.
Med en bestämdhet, som föreföll misstänkt,
därför, att den kom opåkallad, förklarade hans
hustru, att detta var första och enda försöket i
litterär väg.
Tyst kysste han henne, som ville han
förekomma vidare löften, dem hon kanske ej skulle
kunna hålla.
Några månader därefter visade hon honom
manus-riptet till en ny berättelse, hvilken hon hade
tänkt sända in till den tidning, som tryckt den
första. Denna gång hade hon ej haft egna
lifser-farenheter att röra sig med, berättelsen hade
därför förlorat en stor del af den ursprunglighet, som
förlänat den andra ett visst värde. Men formen
var mera konstnärlig, utan att dock gå öfver
dilettanter.
Den gången höll han ett helt litet föredrag
för sin hustru om diktaruppgift och gaf uttryck åt
sin afsky för allt detta lätta värdelösa gods, som
så fördärfvar de läsande människornas smak. Och
han fick förstås till svar ett sötsurt leende och den
upplysningen, att han ej behöfde vara orolig för
att lion skulle komma att bli någon »blåstrumpa».
När han hörde henne tala så var det, som han
lvssnat till det första hugget, som riktas mot ett
skönt lifskraftigt träd. Blott med den skillnaden
att det här gällde den kärlek, på hvilken han byggt
sitt lifs lycka.
Hennes berättelse sändes in till tidningen, den
blef också tryckt och följdes af en tredje och flera,
alla väl skrifna, men så tomma på allt, som kunde
ge dem berättigande att finnas till.
Friden i hemmet var nu för längesedan borta.
Hon såg med en tydlig förståelse, huru hennes
skriftställeri ej hade någon värre motståndare än
den, af hvilken hon väntat sig de mesta loforden.
Hon förstod honom ej längre, hon anade ej, huru
litet själfvisk hans ovilja mot hennes literära arbete
i själfva verket var.
Hos honom hopade sig bitterhet, när han såg
huru hon kunde känna sig tillfredsställd öfver dessa
bagateller, medan han förgäfves sökte och
förkastade, då det dock gällde saker, som han visste
vara framsprungna ur en människosjäl. Och
fåfängt sökte han blunda för den omständigheten att
under det att hvad han skref, blott med möda
sökte sig väg till offentligheten, tycktes stå henne
till buds alla tillfällen. Kanske var det afund,
kanske var det endast rättvis h_rm.
Deras känslor? Ack, kärleken är på samma
gång det oförgängligaste jorden har och det
ömtåligaste!
Dessa två arma människobarn hade kommit
bort från hvarandra. I kärlekens ställe hade
kommit strid; mellan de båda makarna fördes en tyst
kamp, i hvilken den ädlaste hade all utsikt att bli
besegrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
