Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Den 13 Januari 1901 - Hennes första uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Öfversättning från engelskan för HVAR 8 DAG.
(Foits. fi. n:r 16.)
f Jen lilla flickan satt pa en hög tron och ett
ungt fruntimmer höll på att draga af barnet
sil-kestrumpoma och byta ut dem mot ylle. Den unga
kvinnan gjorde en något tveksam och onådig
bugning och van Bibber vände sig i stället till den
lilla flickan. Den unga kvinnans ansikte var af
det slaget, som var alltför bekant för att vara
angenämt.
Han fattade den lilla minstas hand, skakade
den högtidligt och sade:
»Mycket angenämt att bli bekant med dig.
Kan jag sätta mig här bredvid dig eller regerar
du ensam?»
»la, frun — ja, herrn», svarade den lilla.
Van Bibber kraflade sig upp på tronen och
satte sig bredvid flickan, hvarpå han tog blomman
ur sitt knapphål och gaf henne den.
>Nå», skyndade garderobieren att infalla, »hvad
säger du till herrn?»
»Tack herrn», stammade flickan.
»Hon är inte mycket van vid herrsällskap»,
förklarade fruntimret, som höll på att draga af
henne strumporna.
»Jag förstår», sade van Bibber.
Han visste inte riktigt, hvad han sedan skulle
säga. Och ändå ville han tala mycket med barnet,
men för honom föll det sig svårare än att tala med
unga damer i allmänhet. Det låg en docka på en
låda bredvid dem, han tog upp den och betraktade
den kritiskt.
»Är det din docka?» frågade han.
»Nej», svarade Madeline och pekade på ett af
barnen, som var mycket längre än hon själf, »dä’
den där lilla flickans. Min docka hon ä’ död».
»Kära du!» sade van Bibber. Han antecknade
i sitt minne att han skulle skaffa en lefvande dagen
därpå och sade sedan: »Det var mycket ledsamt.
Men döda dockor kunna få lif igen.»
Den lilla flickan såg upp på honom och
betraktade honom med en skarp kritisk min. Därpå log
hon så, att groparne kommo fram, som om hon
velat säga, att hön förstod honom och gillade honom
fullkomligt. Van Bibber svarade på detta
teckenspråk med att taga Madelines hand i sin och fråga
henne hvad hon skulle tycka om att vara en stor
skådespelerska och huru snart hon skulle börja rasa
därför att »den där fotografen» inte skickat
prof-korten. Den unga kvinnan förstod detta och
bevärdigade van Bibber ett leende, men Madeline
gjorde en mycket artig och sömnig gäspning och
slöt ögonen.
Van Bibber flyttade sig närmare henne och hon
lutade sig mot honom, tills hennes bara axel rörde
vid hans arm, och under det att man knäppte hennes
små skor lät hon sitt lockiga hufvud sjunka ner
på hans armbåge och hvila där.
»Se där bara», sade garderobieren, när hon fick
syn på barnet med de slutna ögonen, >se bara på de
andra små älsklingarna, som alla äro så uppe i det
så att de inte kunna stå stilla tills de få sina hattar
på sig, och där sitter hon så oberörd som hälst och
det sedan hon till på köpet gjort pjesens lycka.»
»Hon är inte van vid det, förstår herrn», sade
den unga kvinnan i docerande ton. »Hon vet inte
hvad det vill säga, det är bara som en lek för
henne.»
De sista orden yttrade hon med en frågande
blick på van Bibber, i hvilken hon fortfarande miss-
— 254 —
tänkte en förklädd utskickad från »Sällskapet för
öm och sedlig modersvård». Van Bibber bara
nickade och svarade ingenting. Han såg i andanom
framför sig hvad framtiden skulle bära i sitt sköte
för den lilla förtröstansfulla varelsen vid hans sida,
och all den onda världserfarenhet och alla frestelser,
som skulle utplåna skönheten i hennes ljufva
ansikte med dess fina och oskuldsfulla drag.
Därute kunde hon höra sin vän Lester
framslunga refrängen i sin nya kuplett för dagen.
Applåderna trängde in genom kulisserna och den
öppna dörren, visserligen dämpade men tillräckligt
bullrande.
»Äro hennes föräldrar vid teatern?» frågade van
Bibber. Han talade sakta, inte så mycket för att
ej störa barnet som för att det inte skulle förstå
hvad han sade.
»Ja,» svarade kvinnan kort och böjde sig ned
för att släta ut barnets kostym öfver dess knän.
Van Bibber klappade den lilla flickan på
hufvudet och fann att hon somnat, hvarför han lät
handen hvila där med lockarne mellan fingrarne.
»Är ni — är ni hennes mor?» frågade han henne
med en lätt böjning på hufvudet. Han var
fullkomligt öfvertygad om att hon inte var det.
Åtminstone hoppades han det.
Kvinnan skakade på hufvudet. »Nej», sade
hon.
»Hvem är hennes mor?»
Kvinnan såg på det sofvande barnet och gaf
honom därpå en nästan utmanande blick. »Ida
Clare var hennes mor», svarade hon.
Van Bibber drog sin skyddande hand ifrån
barnet så plötsligt, som om han hade brännt sig,
och så häftigt att hon vaknade och lyfte sina ögon
och betraktade honom frågande. Han såg på henne
tillbaka med en blick fylld af deltagande och det
djupaste medlidande. Därpå böjde han sig ner
och drog henne mot sig mycket ömt, lade hennes
hufvud tillbaka på sin arm och betraktade henne
tyst under det hon log sömnigt och somnade in
igen.
»Och hvem tager vara på henne nu?» frågade
han.
Kvinnan rätade upp sig med en tydlig rörelse
af lättnad. Hon förstod nu att den främmande
kände till barnets härkomst och dess historia. »Det
gör jag», svarade hon. »Efter skilsmässan flyttade
Ida till mig», sade hon, nu i mera frimodig ton. »Vi
voro kamrater i sällskap när hon gjorde »Aladdin»;
när jag lämnade scenen och började inackordering
för skadespelare så kom hon till mig. Hon bodde
hos oss ett år, tills hon dog och förordnade mig
till barnets fostermor. Jag uppfostrar barn för
scenen, som ni vet, jag och min syster Ada Dyer;
henne har ni väl hört talas om, förmodar jag. Vi
få betalt för henne, men det är inte mycket och
jag väntar att få tillbaka hvad jag lagt ut för henne
af hvad hon förtjänar på scenen. Två af de andra
barnen äro mina myndlingar, men de kunna inte
nämnas samtidigt med Madie. Hon dansar och
sjunger bättre än någon af dem. Hade det inte
varit för »Sällskapet för öm och sedlig modersvård,»
så skulle hon ha varit vid teatern för två år sedan.
Hon är storartad, inte sannt? Hon kommer att
bli lika bra som hennes mor var.»
Van Bibber ryckte till och ville tydligen säga
någonting, men nöjde sig med en hostning. »Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
