Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Den 13 Januari 1901 - Hennes första uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
//ENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE
hennes fader», kom det därpå tvekande, »han —?»
»Hennes far», sade kvinnan med en knyck
på nacken, »han sköter sig själf, det är hvad han
gör. Vi begära inte någon tjänst af honom. Hon
kan reda sig utan honom eller hans familj, tack
så mycket. En fin herre, den!» Därpå
tystnade iion plötsligt. »Men jag förmodar att herrn
känner honom», tillade hon. .Kanske det är en af
edra vänner?»
»Jag bara vet hvem det är», sade van Bibber
trött.
Han satt med det sofvande barnet bredvid
sig under det att kvinnan gick till de andra och
klädde dem till tredje akten. Hon förklarade att
Madie inte skulle uppträda i sista akten, bara de
två största flickorna, hvarför hon lät henne sofva
insvept i van Bibbers kappa.
Van Bibber satt nagra långa minuter i
tankar, hvarpå han hastigt såg upp men därpå sänkte
ögonen lika fort igen och sade med ansträngning
att tala lugnt och ogeneradt: »Om den lilla inte
är med i den här akten, så kanske ni tillåter att
jag följer henne hem. Jag har en droska här
utanför och hon är så sömnig och det är synd att
väcka henne. Er syster, som ni talade om, eller
någon annan kunde ju lägga henne.»
»Ja», sade kvinnan tvekande. »Ada är
hemma. Ja, ni kan ta henne med, om ni vill.»
Hon gaf honom adressen; han hoppade ned
på golfvet och tog barnet i famnen och gick ut
ur logen. Primadonnan var ensam inne på
scenen nu och de öfriga i sällskapet stodo och
väntade på pjesens slut. Men då de fingo se den
lilla flickan i van Bibbers armar, rusade de mot
dem och flickorna böjde sig öfver den lilla
och kysste henne under de häftigaste utbrott af
förtjusning.
»Låt bli», sade van Bibber, han kunde inte
säga just hvarför. »Inte så!»
»Hvarför inte?» frågade en af flickorna och
såg på honom skarpt.
»Hon sof, ni har väckt henne», sade han
sakta.
Men han visste att detta ej var skälet. Han
steg in i sin droska och satte barnet varsamt i
ett hörn. Därpå såg han sig omkring att ingen
skulle höra honom och gaf kusken order: »Till
Berkeley Fiats, Fifth Avenue.»
Han lyfte sakta barnet upp i sina armar när
vagnen satte sig i rörelse och betraktade den lilla
med tankfull och omsorgsfull blick under det de
foro förbi de upplysta butikerna på Broadway.
Han var långt ifrån säker på sin sak och nervös
af tvekan, men han lugnade sig med att han
handlade på ögonblickets ingifvelse och att hans
impulser sà ofta voro goda.
Tamburpojken i Berkeleykomplexen svarade
ja på frågan om mr Caruthers var hemma och
van Bibber lät höra en suck af lättnad. Han tog
detta för ett godt omen. Den nye engelske
be-tjenten,som öppnade dörren till mr Caruthers
våning, ansträngde sig att kväfva sin förvåning och
såg med ängslan van Bibber lägga barnet på en
divan samt taga en röck från klädhängaren ech
breda öfver det.
»Bara säg att mr van Bibber skulle vilja träffa
honom», sade han, »och ni behöfver inte tala om
att den lilla flickan kommit med mig».
Hon var ännu försänkt i sömn. Van Bibber
vred ner ljuset i tamburen och betraktade barnet
med allvarsam blick, under det att betjenten gick
för att säga till sin herre.
»Var så god och kom den här vägen, sir!»
sade han.
»Det vore bäst om ni stannade här ute», sade
van Bibber, »och komme in och sade mig till ifall
hon skulle vakna.»
Mr Caruthers stod vid kakelugnen insvept i
en lång nattrock, som han höll på att binda
omkring sig när van Bibber inträdde. Han var
delvis i negligé och hade just statt i begrepp att gå
till sängs.
Mr Caruthers var en lång vacker man, med
mörkblondt hår. som vid tinningarne öfvergick i
grått. Hans mustascher voro alldeles hvita, hans
ögon och ansikte buro spår af antingen
utsväfningar eller stora sorger eller af båda delarne.
Men tillochmed i den dräkt han för tillfället bar
såg man att man hade framför sig en gentleman
eller åtminstone mannen af värld. Rummet var
mycket rikt möbleradt och utstyrdt, fylldt med
valda goda målningar och fint kinesiskt porslin
samt behängdt med oregelbundna rader af
originalritningar och signerade etsningar. Fönstren
stodo öppna och belysningen var mycket dämpad,
så att van Bibber kunde se de många gaslyktorna
och de mörka taken på Broadway och Fifth
Ave-nue, där de korsade hvarandra ett par kvarter
därifrån. Nerifrån gatan kom dånet af omnibusarne
och droskorna. Om mr Caruthers blef förvånad
öfver denna visit, så visade han det icke och gick
fram mot den besökande som om han varit
väntad.
»Ni får ursäkta min dräkt», sade han. »Jag
gick hem ganska tidigt i afton, det var så varmt».
Han gjorde en gest åt en karaff, några
vichyvat-tenflaskor och tn isbehållare på bordet i det han
frågade: »Behagar ni?» Och under det han
öppnade en flaska betraktade han van Bibbers
ansikte, som om han varit nyfiken på att han skulle
förklara afsikten med sitt besök.
»Nej tack, jag tror inte det», svarade den
yngre mannen. Han torkade nervöst sin panna
med näsduken. »Ja, det är varmt», tillade han.
Mr Caruthers fyllde ett glas med is, konjak
och vatten och gick tillbaka till sin plats vid
eldstaden, mot hvilken han hvilade armen under det
han skakade om isen i glaset och tittade ned i
detsamma.
» Jag var på premieren af »Sultana» i kväll»,
började van Bibber långsamt i osäker ton.
»jih, jaså», nickade den äldre mannen artigt
och smakade på sin dryck. »Lesters nja stycke!
Är det bra?»
»Jag vet inte», sade van Bibber. »Ja, jag
tror nog det, men jag såg det inte från salongen.
Det förekommer en mängd barn i det — små
stackare: de dansade och sjöngo och tycktes slå
mycket an. En af de små flickorna hade aldrig
varit på scenen förr. Det var hennes första
uppträdande.»
Han vände ett elas mellan fingrarne under
det han talade. Därpå slog han i litet vatten och
sväljde det i en klunk. Så fortsatte han med det
tomma glaset mellan fingerspetsarne:
»Jag tycker att det är mycket synd om dem.»
Han taste en frågande blick på den andre, men
mr Caruthers mötte den utan att besvara den
med något tecken till intresse. »Jo», upprepade
van Bibber, »det är verkligen synd att ett sådant
barn skall få lof att användas i det yrket. En
vuxen kvinna kan ju gå in i det med öppna
ögon och en flicka som fått uppfostran kan det
också.» (Forts.)
- 255 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
