Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 20 Januari 1901 - En slädfart. Af R. T—dh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SLÄDFART.
Skiss af R. T-dh för HVAR 8 DAG.
I—bjällrorna klingade så muntert från den långa
’ raden af slädar, som i rask fart foro genom
skogen. Det var en frisk, kall, nordisk vinterkväll.
Stjärnorna tindrade klart, och snön knastrade
under hästarnas hofvar. De långa, hvita näten
böljade i mjuka veck, rimfrosten glänste kring de
frustande fålarnes nosar, och glada skratt ljödo
från de åkande. På bägge sidor om vägen stodo
furorna, höga och allvarliga med grenarna
nedtyngda af stora snöflak, hvilka här och hvar föllo
till marken, upplösande sig i fina, mjuka flingor.
Nästan allt som fanns af ungdom i trakten
deltog i slädturen. I somliga åkdon sutto fyra,
fem stycken. Från dem hördes emellanåt ljudliga
skrattsalvor .framlockade af gladt skämt. Där blott
tvenne sutto tillsammans, var stämningen ej så
uppsluppet glad, men desto varmare ... Och alla
tycktes njuta af den raska färden.
I sista släden, som drogs af en stor, eldig
ung-fux, satt en ung, strålande vacker flicka, och bakom
henne satt eller till hälften stod en kraftig
mansgestalt. Lugnt och säkert skötte handen den
istadige springaren, som kastade sig af sprittande
lifslust.
Hon var enda dottern till grefven på
Högsä-tra. Den som körde för henne var grefvens
förvaltare, känd för att vara både duktig och
förfaren. Han såg ej illa ut heller. En lång, smärt
och likväl axelbred figur, energiska, själfulla
anletsdrag, mörka ögon, en något stor, men välformad
mun, öfverskuggad af långa, lätt uppvridna
mustascher. Ej underligt då, att unga grefvedottern gärna
och med ett visst välbehag ibland vände sig upp
till sin körsven där bakom.
Samtalet dem emellan gick trögt. Blott ett
och annat ord fälldes angående ungfuxen, de
andra slädarna eller — väderleken. Hon sade ej mycket,
ty hon kände att klyftan mellan henne själf och
mannen där bakom var alltför stor för att den
skulle tillåta något närmande. Dessutom försjönk
hon snart i funderingar, som framlockade ett
belåtet småleende på hennes läppar och gaf åt
ögat en drömmande glans. Hon drömde sig
tillbaka till sommaren, då en kusin, en ung
gardeslöjtnant, gästat Högsätra. Innan han for därifrån,
hade han i hennes lilla öra hviskat ord, som ännu,
återkallade i minnet, kommo hennes hjärta att
klappa fortare.
Hade hon blott ej haft förvaltaren bakom sig,
skulle nog den lilla biljett, som nu låg gömd i
muffen, åter blifvit läst, då säkert för tionde
gången. Nu fick hon nöja sig med att i tankarne
aterkalla innehållet i kusinens bref.
Men äfven förvaltaren hade hängifvit’ sig åt
frubblerier. Hans »föremål» var dock närmare än
ennes: det var det vackra, ljuslockiga hufvudet
framför honom, som väckt hans intresse; och detta
i så hög grad att tömmen stundom slaknade i
handen, hvarvid fuxen förvånad kastade på
hufvudet och tog ett litet hopp i glädjen öfver den
med-gifna friheten. Då såg den unge mannen upp och
märkte, att de voro ett godt stycke efter de andra
slädarne. Men då hans vackra följeslagarinna ej
sagt något därom, brydde han sig ej om att öka
farten.
I tre års tid hade han varit hos grefven på
Högsätra. Under tiden hade han sett dottern i
huset utveckla sig från flicka till en skön, men
stolt ungmö. På samma gång som han märkte,
att hon småningom lämnade den förtroliga
ställning till honom hon under flickåren intagit, på
samma gång ändrades hans forna känslor gentemot
henne natur. De hade öfvergått från halft
kamratlik vänskap till allt varmare känslor.
Långsamt men obetvingligt hade kärleken
flammat upp i hans barm; än förnam han den som
rusande njutning, än som svidande smärta; än
förenades dessa båda känslor i melankoliskt vemod.
Stundom kunde han hänge sig åt bitter
förtviflan, anklagande det vidriga öde, som ställt henne
så högt, honom så lågt, att han ej kunde nå henne.
Och dock var han så stark, fysiskt och
intellektuelt! Men hvad hjälpte honom kraften och
intelligensen, när han saknade namn och förmögenhet,
I sådana stunder vaknade de mest vansinniga idéer
i hans hjärna. Han gjorde upp planen att
enlevera henne och förmå henne i hemlighet blifva
hans maka. Och dock hade han ej med ord eller
gärning förrådt, att han älskade henne så som
ingen annan!
Nu, när han hade henne tätt framför sig, så
nära att hans hufvud nästan vidrörde hennes, nu
vaknade de förr undertryckta känslorna med
förnyad kraft inom honom. Bröstet vidgades, hans
starka muskler spändes, blicken blef djärfvare och
klarare än annars. Han var man och kände hur
det sjöd och brände af lifslust inom honom. Och
framför sig hade han henne, för hvars fötter han
ville lägga allt hvad han ägde af kraft och mod.
Känslorna öfvermannade honom och hindrade
hjärnan att tänka klart; doften från hennes hår
berusade honom.
Tömmarne lågo slaka i handen, som han
hvilade mot slädens ryggstöd.
Hans pulsar brände, all besinning öfvergaf
honom. Hufvudet böjdes framåt, och innan hon
hunnit förhindra det, hade han upprepade gånger tryckt
sina läppar mot hennes kind.
Måhända ingingo manliga smekningar i den
unga damens drömmerier, men i så fall gåfvos de
af en ståtlig löjtnant, ej af en som hörde till hennes
faders underlydande.
Hennes anlete betäcktes af harmens rodnad,
med en vredgad gest stötte hon honom bort,
hvarvid den lilla, handskbeklädda handen råkade trassla
in sig i en af tömmarne. Hon ryckte till för att
komma lös, med den påföljd att hästen skrämdes
och hade rusat i diket med släde och allt, om ej
den starke körsvennen lyckats i tid häjda honom.
Visserligen undveks kullkörningen, men ungfuxen
satte likväl i väg i galopp, som alltmera närmade
sig skenande. Förvaltaren hade all möda att lugna
honom. Härigenom hindrades han att framstamma
en förklaring, och när han återvunnit herraväldet
öfver rösten, hade de redan upphunnit de andra
slädarna. De möttes af skämtsamma frågor
angående orsaken till att de blifvit på »efterkälken».
En och annan oskyldig pik hördes äfven, hvilken
under vanliga omständigheter ej skulle tagits
annat än som ofarligt skämt, men under nuvarande
omständigheter gjorde anmärkningarna den
pinsamma situationen mellan de två om möjligt ännu
obehagligare.
Han förmådde ej svara dem, men som
fulländad världsdam anslog hon en skämtande ton
— 260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
