Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Den 27 Januari 1901 - Arnold Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD BÖCKLIN.
Frän vår Berlin korrespondent.
Böcklin är död. Efter Nietzsche Böcklin! Två
så närbeslägtade och dock så olika andar. Två
mäktiga gestalter bland de modärna germanerna,
två gestalter, kring hvilka den bittra kampen
mellan traditioners stridsmän och banbrytares
vapen-dragare stått och sträckt sina verkningar utöfver
hela världen.
På det toskanska landets solsida, där Böcklin
en gång vigdes till konsten, hade han byggt sin
ålderdoms bostad och i denna framlefde han äfven
sina sista dagar. Det var en underbart vacker
fläck af jorden, konstnären hade sökt upp för sitt
sista hem; utmed vägen,
som från den signade
Arnodalen för upp mot
Fiesole stod villa
Böcklin, lysande i det skarpa
italienska solskenet
öfver det silfvergrå
oliv-löfverket och öfver
Arno-dalens mörka grönska,
medan konturerna af
Florens mäktiga dome
syntes i fjärran. Här
nere var alltid den
ljufvaste tillflyktsorten för
den af fantasi och
romantik sjudande
konstnären; här fick han stöd
för sin starka kolorit,
spelrum för fantasien.
Endast här hade hans
oroliga ande ro.
1 fyra själfporträtt
har den store konstnären
målat sin egen historia.
Det första af dessa är
från år 1873. Då stod
Böcklin midt uppe i
kampen och samtidigt i sin
starkaste
kraftutveckling; hans härliga
mästerverk på 70-talet
tecknade den högsta punkten
på hans konstnärliga
bana. Böcklin har på
detta porträtt afbildat sig, med de öfver bröstet
korslagda armarne, hvilande mot en
marmorpelare; bakom honom vaggar en lagergren för
vinden och en fogelsvärm svingar sig upp mot den
med Böcklinsk färgstyrka målade sydligt klarblå
himlen. Ansiktet bär det stilla vemodets drag; de
ljusa, drömmande ögonen äro lätt beslöjade; man
ser dem skåda förbi det jordiska in i drömmarnes
dunkla rike, där fantasien dref sitt spel med
fauner, sjöjungfrur och andra den antika mytens
gestalter, som spela en sådan roll i Böcklins
konstnärsskap. Nöd och umbäranden hade intill tiden
för detta porträtt varit Böcklins följeslagare; under
trycket häraf och drifven af sin oroliga ande hade
Böcklin irrat kring i Europa, varit i München,
Bryssel, Paris etc. Han hade hånats af de
förnumstige för sina bizarra målningar; de s. k. konst-
förståndige hade ryckt på axlarne åt dessa och
betecknande pekat på pannan. Men slutligen hade
han, hjälpt af vännen Paul Heyse, i Munchen
funnit en beskyddare, som hade nog blick för att
se hans talang och som gaf honom tillfälle till att
fri från alla näringsomsorger egna sig åt konsten
Det andra Böcklinska själfporträttet är från.
1885. Det är konstnären i en helt annan yttre
gestalt; han uppträder i svart sällskapsdräkt,
elegant modärn. Stormarne kring honom hafva lagt
sig till ro; kraftkänsla och själfförtroende tala ur
hans ansikte. . Detta var tiden för hans mäktige
»Promotheus», för
»Dödsön», »Dansen kring
Bachusstatyen», m fl.
af de härliga målningar,
hvari Böcklin nedlagt
det bästa af sinstorartade
förmåga att tolka den
yttre naturen, att tolka
höstens elegi,
sommarljusets glänsande färger
och vårens fina
färgskiftningar.
Det tredje
själfporträttet representerar den
åldrade Böcklin, med
hvitt hår och hvitt skägg,
konstnären, för hvilken
ungdomens kamp redan
är förbi.
Och det fjärde
själfporträttet! Det nämnes
här till sist, ehuru det
är af tidigare datum.
Det härstammar från
tiden efter en svår
sjukdom, som bringat
konstnären nära döden, och
visar konstnären
sysselsatt med försöket att
återupptaga sitt arbete.
Härunder hör han
bakom sig en gäll,
skrämmande ton såsom af
dödsdansmusik. O ch
då han ser sig om, observerar han döden stående
där, med fiol i handen, händernas benknotor föra
darrande stråken öfver strängarne och hakbenet
skramlar mot fiolen ....
Böcklin var född i Basel 1827. Han
efterlämnar en son, som målat några präktiga taflor i
faderns genre. Tyvärr synes sonens geni hafva
öfverskridit den farliga gränsen redan i unga år.
I fjor höll han på att döda sin trolofvade och sedan
dess sitter han omvexlande i fängelse och i ett
dårhus, enär myndigheterna ännu icke synas hafva
kunnat ena sig om huruvida han är sinnesrubbad
eller icke. För två år sedan träffades Böcklin af
ett slaganfall som förlamade hans ena sida, så att
han sedan dess icke kunnat egna sig åt något
egentligt arbete.
Foto Gi»calno Brogl, Firenze.
ARNOLD BÖCKLIN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
