Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Den 24 Februari 1901 - En landtlig Othello. Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LANDTLIG OTHELLO.
Ur lifvet.
För HVAR 8 DAG af C. C.
Ja, inte var han svart inte — snarare alltför ljus:
en mager, senig gestalt med slätrakadt ansikte
och små, vattenblå ögon. Det minst lidelsefulla
utseende man kunde ’änka sig. Skogviktare på
ett större gods och ogift. Hade förr v..iit
kopparslagare, men fann det mera fria lifvet i skog och
mark trefligare. Hans bostad var ju äfven ganska
idyllisk: bakom det nätta, hvita boningshuset reste
sig skogklädda höjder; fram tör den med vildvin
öfvervuxna verandan utbredde sig en öppen,
kuperad mark — åkerfält, omväxlaide med små,
björkbevuxna kullar — ända fram till herrgårdens
lönnallé. Men — bostaden var tom!
Dock glunkades det om, att han friade till en
mycket ung och,mycket vacker flicka på ett af de
större skattetorpen. Hennes föräldrar hade med
glädje gifvit sitt samtycke och uppmuntrade honom
på alla vis och sätt. Britta var mera passiv och
mycket kokett, så att hon snart framkallade
åtskilliga våldsamma scener, därvid det visade sig
hvilka brinnande lidelser slumrade inom »Agusts»
Sjöbergs intetsägande yta. Men denna lek roade den
lättsinniga flickan, hvilken det ej kunde falla in,
att hon ju ej skulle få fästmannen god igen. Hon
låtsade ibland hvarken se eller höra honom, oc!i
på samma gång vara särdeles intresserad för en
annan. Det ha le redan kommit så långt, att vid
en slåtter, då Sjöberg gick med och slog, medan
Britta räfsade, flög han på en af herrgardsdrän-
farne med knif, emedan denne lagat räfsan åt
enne. Rättaren och ett par andra lyckades dock
den gången skilja de stridande åt, innan någondera
blef sårad.
Slutligen kom det till ett sförre uppträde hemma
hos Britta, då fästmannen begärde bestämdt
besked på antingen—eller och att bröllopsdagen skulle
utsättas. Men Britta gled undan som vanligt,
hetsande upp honom genom att ömsevis draga honom
till sig och stöta bort honom, till dess hans små,
ljusa ögon gnistrade och han slog igen dörren efter
sig med en grof svordom: »–-blir du ej min,
så skall du ej heller bli någon annans!»
Så ha ju många andra förtviflade älskare i
alla tider sagt — fast det yttrandet gått samma
väg som alla andra förflugna ord — så att den
goda nattsömnen på Österbo blaf ingalunda störd
däraf.
Tidigt morgonen därpå — en strålande, fager
sommarmorgon, m°d gnistrande daggdroppar i
gräset och luften mättad af doften från det nyslagna
höet — en sann naturens högtidsdag — gick Britta
med lätta steg, sjungande och svängande sin bytta,
nedåt hagen för att mjölka. I samma stund hon
lade handen på grinden för att öppna den, small
ett skott i hennes omedelbara närhet, följdt af ett
brakande ljud! Hon spratt till och såg sig om utan
att upptäcka någon människa. Men genom den
halföppna dörren till ett närbeläget pörte
framtit-tade en bössmynning, och en blåaktig rök ringlade
sig upp i den klara luften, hvarjämte en liten stege,
som stått upprest mot pörtväggen, rasat ned.
Att släppa byttan och ru.sa hemåt för att till-
kalla hjälp var ett ögonblicks verk för Britta. Far
och bröder kommo genast ned till pörtet
beväpnade med hötjugor — men det var tomt! Dock
— i den nedfallna stegen satt en kula af det slag,
som användes vid älgskytte; stegen hade
således räddat flickans lif. På tröskeln låg en
fotografi af Britta, som hon i ett medgörligt
ögonblick skänkt sin friare. Nu visste man besked,
och de ursinniga karlarne började ifrigt söka.
De spårade den tilltänkte mördaren genom ett
oskuret råggärde och öfver en potatisåker upp till
landsvägen, men där var det slut. I sitt hem hade
han ej varit sedan föregående kväll, då han tittat
in ett ögonblick för att hämta bössan.
Husbonden underrättades och länsmannen
tillkallades, men först efter tre dygn greps den
olycklige, halft försmäktad af hunger och förtviflan.
E<et nog hade han under de föregående dagarne
varit gömd på det enda ställe, där ingen tänkte
på att söka honom — nämligen på länsmannens
egen höskulle
Den olycklige mannen bekände sedan, att hans
mening varit att skjuta först Britta och sedan sig
själf. Att han två gånger smugit sig ur sitt
gömställe för att utföra sitt dåd, men båda gångerna
hade hon gått i sällskap med de sina, sä att han
ej kunnat träffa henne utan att möjligen skada
dem.
Den stackars karlen dömdes till två års
fängelsestraff, hvilka han dock genom husbondens
bemedling fick afsitta på länshäktet i stället för på
Långholmen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
