Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Den 10 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
> SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. W. Jacobs. Öfvers, för HVAR 8 DAG
II. ETT EXPERIMENT.
»Naturligtvis sitter min man och ser lugnt på
hur jag förolämpas», sade mrs Bunnett, i det hon
ursinnig reste sig från sin plats.
»Och min man dricker i allsköns lugn sitt té
under det att man ljuger på mig», sade mrs
Fill-son med en indignerad blick på sin man.
»Om du tror att jag tänker dela hytten med
den där kvinnan, så tar du fel, George», sade mrs
Bunnett med en förfärlig stämma. »Jag skulle hellre
sofva på ett trappsteg.»
»Och j tg skulle hellre ligga på en tröskel»,
sade mrs Fillson betraktande sin motståndares
blygsamma proportioner.
»Nå, så ligger jag och styrman där», sade
skepparen uttråkad. »Du kan få styrmans koj och mrs
Fillson kan få kistan. Eller hur, George?»
»Ah, George bryr sig inte om det», sade mrs
Bunnett. »Men om du vore en karl med ruter i,
så läte du inte mig bli förolämpad på det viset.»
»Och om det vore ruter i dig», sade mrs
Fillson, i det hon vände sig till sin man, »så skulle
du inte tillåta dem att yttra sig på det viset. Du
vill aldrig försvara mig.»
Hon rusade i väg upp på däck, dit mrs
Bunnett, som förgäfves sökt sluta sitt té, inom kort följde
henne. De två männen fortsatte sitt mål under
tystnad.
»Vi måste arrangera ett gräl bara för att göra
dem till viljes», sade skepparen till slut, och han
satte ned sin kopp. >De bli inte nöjda annars.»
»Det går inte», sade styrmannen och klappade
honom på axeln.
»Bara låtsa, menar jag», sade den andre.
»Men vi kunna inte gå i land med det», sade
styrmannen. »De skulle genomskåda oss. Vi ha
ju seglat tillsammans nu i fem år och det har inte
kommit ett allvarsamt menadt ondt ord mellan oss.»
»Nå ja, om ni kan hitta på något», sade
skepparen, »så gör det. Den här saken är min själ
kinkig.»
»Få se hur det blir vid frukosten i morgon»,
sade styrmannen, i det han tände sin pipa. »Om
det är lika illa som nu, så få vi ställa till gruff för
att göra dem till viljes.»
Vid frukosten morgonen därpå var situationen,
om möjligt, ännu värre, i det hvar och en af
damerna eggade sin man till öppna fiendtligheter.
Häri lyckades de inte, men under fötmiddagens
lopp at rangerade de äkta männen saken till bådas
belåtenhet, och vid nästa mål bröt ovädret ut på
det våldsammaste.
»Jag vill inte beklaga mig eller såra någon»,
sade skepparen efter en blinkning åt styrmannen,
»men om ni kunde äta med lite’ mindre högljudda
smackningar, George, så skulle ni göra mig en
tjänst.»
»Skulle jag?» sade styrmannen, och hans
hustru satte sig styf upp i stolen. »Åh!»
Båda de krigförande betraktade hvarandra med
vilda blickar och försökte af alla krafter att tänka
ut nya förolämpningar.
»Precis som en gris», fortsatte skepparen.
Styrmannen funderade så länge på en
förkrossande replik till svar, att hans hustru förlorade allt
tålamod och reste sig upp skarlakansröd af raseri.
»Hur vågar ni tilltala min man på det sättet?»
(Forts. o. slut fr. ni 23 )
frågade hon ursinnig. »George, kom
ögonblickligen med mig på däck!»
»Jag bryr mig inte om hvad han säger»,*
sva-sade styrmannen, som just hunnit börja sin middag.
»Du går genast härifrån», sade hans hustru
och sköt tallriken ifrån honom.
Styrmannen steg upp med en suck. I detsamma
blef han varse en blick af skräckslaget medlidande i
kaptenens ögon och han besvarade den med en
blick af vanmäktigt raseri.
»Tag en större knif, kapten», sade han ilsket,
»ni sväljer den där lille en vacker dag.»
Med handen fast knuten om vapnet i fråga
vände kaptenen sig om och stirrade stel af häpnad
på honom.
»Om jag inte vore kapten här, George», sade
han dystert, »och tvungen att föregå med godt
exempel för de andra, så skulle jag klå upp er
för de orden.»
»Det är bara för er hälsas skull, kapten
Bunnett», sade mrs Fillson i tillgjord ton. »Det var en
gång en stackars fattighusgubbe som jag brukade
ge en slant ibland och han brukade äta med knif,
och han satte ihjäl sig med den.»
»Ja, det gjorde han, och han hade inte hälften
så stor mun som ni», varnade styrmannen.
»Nu ger jag tusan i, både om jag är kapten
och besättningen», hväste skepparen med halfkväfd
röst, »jag tänker inte tåla sådant här. Kom upp
på däck, George, och säg om de där orden.»
Innan styrmannen kunde mottaga inbjdningen,
släpades han tillbaka af sin hustru, under det att
mrs Bunnett samtidigt med ett häftigt skri slog
armarne om sin mans hals och hindrade honom
att röra sig.
»Vänta du, min gosse, tills vi komma i land»,
hotade skepparen.
»Det blir jag som får föra skutan hem, sedan
jag expedierat er», gaf styrmannen till svar i det
han gick upp på däck med sin hustru.
Under eftermiddagen utbytte de båda paren
icke ett ord, ehuru de båda männen växlade mycket
ilskna blickar och senare, när deras bättre hälfter
gått ner under däck, närmade de sig gradvis
hvarandra. Styrmannen hade emellertid funderat på
saken, och han gick emot sin antagonist med ett
leende på läpparne.
»Bravo, kapten!» sade han hjärtligt.
»Hvad menar ni?» frågade kaptenen förvånad.
»Jag menar det där sättet ni låtsade gruffa
med mig på», svarade styrmannen. »Det gjorde
ni utmärkt. Jag försökte nog ge igen, men det
lyckades, min själ, inte.»
»Hvad för slag? Menar ni, att ni inte menade
hvad ni sa’?» sporde den andre.
»Ja, naturligtvis», sade styrmannen med
synbar förvåning. »Gjorde ni det?»
»Nää», sade kaptenen och sväljde någonting,
»nä-ä, naturligtvis inte. Men ni gjorde det bra
ifrån er också, George. Ovanligt Dra gjorde ni
dst!»
»Inte hälften så lyckadt som ni»,
komplimenterade styrmannen tillbaka, t Well, jag förmodar
att vi måste fortsätta som vi börjat nu.»
»Jag förmodar det», sade kaptenen, »men inte
- 381 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
